begravning

Det är verkligen helt absurt att planera begravning. Det känns totalt befängt att försöka tänka på datum, musik, gäster… Som att planera party (vilket jag för övrigt avskyr) men i mitten finns en kista.

Vi är inte många som ska enas runt det praktiska men det finns tydliga sprickor i uppfattningen om vad vi ska göra. Ska vi gå efter hur man BRUKAR göra eller ska vi försöka hitta det som syrran kunde ha tyckt varit fint? Jag är en varm anhängare av det senare alternativet men är rätt ensam i det. De andra som stått syrran närmast förlitar sig hellre till ritualerna som kyrkan rullar fram (trots att syrran ryckte på axlarna åt det mesta kyrkliga).

Jag respekterar att det kan finnas en trygghet i en fast ceremoni men det måste vara måtta på det hela, eller? Försöker fundera fram hur man ska kunna spränga in lite ljusare, lättare känsla men det är inte lätt.

Och så den mest oväsentliga men ändå så viktiga frågan; vad ska man ha på sig? Syrran hade avskytt en procession av svartklädda människor men samtidigt kan jag ju inte sticka ut alltför mycket. Vad är diskret men ändå ljust? Vill absolut inte känna mig obekväm eller utklädd. Hur ska jag ta mig igenom det här?

Och så en sak till; havsfrun, Sara, chaos (hej hej ny kompis!) samt några andra som hört av sig på annat sätt – stort tack för era tankar, rader & kramar. Det ni skrivit betyder oerhört mycket för mig!

skol-inspektion

Mitt i alltihopa, medan syrran låg och var som allra sämst, hörde sonen g´s fröken av sig. Halvt hysterisk berättade hon att det kommit påbud om åtstramningar vilket bl.a. innebar att alla barn med ”extra stöd” skulle granskas. Grundtanken var att skolan är till för alla och ska också passa alla, dvs. så många barn som möjligt ska gå i vanlig klass utan några krusiduller.

En inspektör hade skickats ut för att granska vart och ett av barnen och alltså också vår g.

Det bara brann i huvudet på oss när vi fick veta det här; för g skulle det innebära en katastrof att hamna i vanlig klass – han som utvecklats så bra under året skulle slungas tillbaka till det miserabla skick han befann sig i förra våren. Maken och jag konstaterade bara enda alternativet i sådana fall skulle vara att ta g ur skolan. Faktiskt.

Hur som helst; inspektören visade sig vara en utbildad speciallärare med stor kunskap om (och stor empati för) barn med särskilda behov. Han tillbringade en dag med g och konstaterade därefter att de pengar som stadsdelsnämnden lägger ut för en anpassad skolplats idag är en bråkdel av vad det skulle kosta att ta hand om g efter ett par år i vanlig klass. Hans rekommendation - som sedan betalande rektor godkände direkt - var att låta g gå kvar i klassen.

Tack.
Tack-tack-tack.

Men klumpen i magen var tung ett par dagar och den låg där och trängdes med klumpen över syrran. I huvudet snurrade det; g´s problem kändes plötsligt världsliga jämfört med syrrans. Samtidigt var ju beslutet helt avgörande för hans framtid och hans livskvalitet. Jag fick ångest över att jag ägnade energi på att oroa mig för honom när syrran behövde mig som mest. Och jag fick ångest över att jag inte hade energi att engagera mig konkret i hans problem genom att skriva brev till rektorn eller nå´t. Hur jag än gjorde, eller inte gjorde, kändes allt fel. Och nu efteråt – när sonen dragit en vinstlott och syrran en nitlott – undrar jag om jag hade kunnat göra något annorlunda. Och hade det förändrat något? Innerst inne VET jag ju att jag inte kunde göra något konkret för syrran, men ändå…

syrran

Här i veckan gick syrran bort.

Allt eftersom har hennes system kollapsat och till slut vände det så att varje insats att rädda henne istället gjorde henne mer illa.
Jag är tacksam för att läkarna i det läget valde att stänga av allt utom smärtlindring, sömnmedel, vätska och ångestdämpande – därefter fick hennes kropp i egen takt stänga av organ efter organ. Det tog inte lång tid.

Nu har hon inte ont längre.

För oss andra går livet vidare; snart firar vi bebisens första födelsedag, mellanungen ska lära sig att cykla trehjuling och störste ungen ska börja sexårs. En man står som ensam förälder till tre barn. Min mamma har sett sin älsklingsdotter både födas och dö. Jag har förlorat min enda syster.