är man den man är?

Är man den man är, eller blir man den man blir? Eller är man den man gör sig? Blir man den man gör sig? Luddig formulering på luddiga tankar.

Jag vet inte, jag. Själv har jag aktivt valt att förändra sidor hos mig själv, sidor som jag inte vill leva med. Hittar jag spår från min barn- och ungdom så är min spontana reaktion att riva sönder, kasta bort, gömma & glömma.

Jag har absolut inte några hemska trauman med mig; inga övergrepp eller vanskötsel, snarare bara en grå rad av dagar. Jag var väl inte töntigast i klassen, men i nedre delen av hierarkin. Det var säkert inget fel på mina kläder, men de var aldrig riktigt rätt heller. Hemma skulle vi alltid äta upp all soppa innan pannkakorna. Lärde mig att inte köpa något jag inte behövde, inte köpa något av lust. Inte slösa pengar på det finaste, lagom dög gott. Vissa tillfällen krävde vissa humör; ingen idé att vara något annat än glad & tacksam på jul eller födelsedag oavsett vad man kände. Allt var väldigt resultat- och prestationsinriktat, men jag kommer inte ihåg att någon någonsin var nöjd – det fanns alltid en underförstådd känsla av att jag borde ha gjort ännu lite bättre. Inget skedde spontant utan efter givna regler; vi brukar göra si eller brukar göra så och det fortsätter vi med.

Omedvetet men systematiskt formades jag till något jämngrått. Mirakulöst nog drabbades jag aldrig av anorexia.

Jag får kalla kårar av att tänka tillbaka.

Jag vet inte varifrån kraften att vända mig mot alltihop kom ifrån, jag vet inte heller exakt när den kom. Ingen stor revolt, bara ett aktivt ställningstagande. Insikt om att alltihop ligger så långt ifrån vad jag vill ge mina barn och min familj.

Kan inte säga att jag lyckats till 100%, men kanske 80-85… Innerst inne finns ju oroliga, ängsliga, töntiga lilla jag som undrar när någon ska komma på bluffen. För om man nu är den man är så är ju alltihop en bluff.

renovering

Varken maken eller jag har några hantverkartalanger – ingen av oss är helt enkelt road av att kräla runt med hammare och borr på vår lediga tid. Om jag har gott om tid och får vara ostörd (haha – hur ofta inträffar det?) kan jag tycka att det är kul att måla om ett rum eller att sy nya gardiner, men som livet ser ut så blir det oftast katastrof istället; maken blir galen för att jag stänger in mig, ungarna skriker & bråkar… Hur skoj är det då?

Det här gör att diskussioner runt att fixa hemma ofta blir rätt trista; alldeles för mycket ”borde” och ”om” och ingen lust eller glädje. Följaktligen lever vi med tapeter som lägenhetens förra ägare valde för tio år sedan och kök som känns passé. Det här låter ju HEMSKT, men SÅ illa är det inte; jo, hallen är förskräcklig men det övriga är acceptabelt. Och vissa rum har vi faktiskt kommit till skott med (om än med katastrof-scenariet ovan som inramning), vårt sovrum är väldigt fint, g´s rum likaså och vardagsrummet med.

Badrummen är h-e-m-s-k-a.

Till och från har vi konstaterat att nu MÅSTE vi ta itu med dem, men med allt annat som slukat energi så har det inte blivit av. Men nu, nu SKA det bli av!

Vi har alltså två badrum och om man ändå ska ha ”gubbar” hemma och byggdamm överallt kan man lika gärna göra bägge samtidigt. Väl?!

Vårt stora badrum har kakel som ser ut att höra hemma i en p-rulle från 80-talet, ett mystiskt badkar och en grymt sliten förvaring. Det lilla badrummet dras med kakel som verkar valt av en halvblind romantiker…

Vår idé är att göra om bägge i samma stil; kakla om till helvitt, lägga jordfärgade klinkers på golven, måla taken himmelsblå (det hade vi i vårt gamla badrum i förra lägenheten och det var så fint!). I stora badrummet vill vi sen ställa tvätt & tork bredvid varandra med en träskiva ovanpå och sen öppna trähyllor alternativt ”köksöverskåp” som öppnas med lucka uppåt över. Vidare vill vi mura (?) upp en duschkabin av sådana där ”genomskinliga tegelstenar” så att vi slipper någon ranglig duschkabin.

Sen blir jag genomsvettig vid tanken på att välja nytt porslin och smågrejer som handukshängare och toapappershållare; tvärt emot många andra får jag rysningar av alla alternativ och valmöjligheter. Tankar på belysning gör att jag funderar på att blåsa av projektet… Jag får nog surfa runt lite på hemnet och smygtitta in i andras hem och se om jag hittar något att kopiera.

Grannarna i huset håller just nu på med sina badrum och maken tog sig ett snack med hantverkarna där – vi tänkte att då kan vi ju både få referenser och ha chans att kolla på deras jobb innan vi bestämmer oss. Hur ska man annars veta vilka hantverkare som är bra och vilka som är bluff? Vidare borde de ju kunna ge en offert som stämmer hyfsat överrens med verkligheten eftersom de känner huset?

Så nu jäklar, nu kavlar vi upp ärmarna (eller snarare – öppnar plånboken) och sätter igång!

spara eller kasta?

Hur känner Du Dig? Som en sparare eller slängare?
Har gått från Luther-Sparare till feng shui-rensa-i-röran-Slängare (har ett eldigt inlägg om detta 27/3-2006 som jag tyvärr inte lyckas länka till - bläddra bakåt om ni vill)!

Vad skulle Du aldrig kunna kasta?
Hoppas på att bli kvitt behovet av materiella ting. Bilder på barnen har jag svårt att rensa bort – oavsett hur suddiga och knasiga de är. Och min studentmössa + min brudklänning, de grejerna vill jag inte bli av med…

Har Du en massa dagböcker och brev kvar från Dina yngre dagar?
Usch nej – har kastat allt och det var befriande!

Har Du varit på gång att slänga något flera gånger men alltid sparat det i sista sekunden?
*Tänk tänk* - det har varit en lång process att bli en kastare så nog har jag stått med saker i handen och velat…

Har Du en källare eller en vind där Du förvarar saker? Vad har Du i så fall där?
Hundbur i väntan på ny vovve, leksaker som pojkarna vuxit ifrån men LillStumpan inte är mogen för än, mattor, skidor & skridskor…

Vad skulle Du rädda först om det började brinna (förutom familjemedlemmar såsom föräldrar/ syskon/ man/ hustru/ sambo/ barn/ husdjur/ inneboende)?
Bilder och datorn.

Vad anser Du att Du har alldeles för mycket av? (Ur förvaringssynpunkt)
JAG har väldigt lite som är MITT. Familjen har alldeles för mycket porslin, böcker och träningsgrejer.

Skulle Du tycka att det vore skönt om någon (typ Lulu) kom hem till Dig och hjälpte till att rensa?
Vilken mardröm.

Har Du någon gång i Ditt liv tänkt tanken: "Tänk om det började brinna och allt försvann och jag fick skaffa allt nytt. Det vore rätt bra."?
Faktiskt (men sen slås jag ju av vilken hemsk tanke det är och bannar mig själv).

Tänker Du mycket på detta med att slänga vs spara?
Ja – jag har som sagt aktivt förändrat mitt beteende för att bli av med gammal ballast.

Vilket är Ditt bästa förvaringstips?
Släng istället för att spara. Tycker faktiskt att det är märkligt att det på något sätt blivit ett självändamål att spara allt-allt-allt..?

Sparar Du på alla gamla papper och i så fall hur länge?
Nej – sparar bara deklarationsrelaterade papper.

Om jag skulle be Dig att genast gå och slänga något, vad skulle det då bli? (Det gills inte att säga högen med gamla tidningar som ska till pappersinsamlingen eller soporna).
De trasiga barngrindarna som är på väg till grovsopen.

Har Du slängt något och ångrat Dig sen?
Bara en sak; en jeanskappa av lite längre modell (låter hur fult som helst men jag minns den som helfin och användbar i alla sammanhang). Alla mina gamla VHS-filmer - dem borde jag sålt på Blocket istället.

När Du rensar, slänger Du då i ordets rätta bemärkelse eller skänker Du bort eller säljer?
Säljer eller ger bort fräscha barnkläder, leksaker och böcker. Övrigt kastar jag.

brorsan b´s träning

Brorsan b (visst är det patetiskt; nu när jag konstaterat att jag skrivit så lite om honom och LillStumpan så känner jag pressen att hosta upp litegrann runt dem…) älskar sin träning.

Han - precis som mamman sin - kör kampsport, om än en helt annan variant. Till och från har han hållit på sedan han var sex, de senaste två åren har intresset ökat lavinartat för att nu vara på en nivå när jag tror att han helst av allt skulle vilja bo i den svettiga lokalen.

- Stopp och belägg! ropar vi föräldrar.

Visst är det lustigt, under många år får man locka och pocka för att få dem att gå till träning efter en lång skoldag. Jag har peppat, entusiasmerat, ibland mutat – ja, kort sagt kört alla trix för att få dem att gilla att rör sig och sen blir en plötsligt så engagerad så vi måste dämpa & hejda.

Hejda? Det är väl bra att han rör på sig? Visst, men jag tror inte att en elvaårings kropp pallar den stenhårda påfrestning som varje pass innebär mer än max 3-4 gånger i veckan. Hans kropp behöver vila, behöver tid att återhämta sig och tid att växa. Vidare tror jag att ungar som tar ifrån tårna från så tidig ålder riskerar att tappa sugen totalt när de plötsligt märker att det finns en värld utanför – en rimlig balans mellan träning och skolarbete, kompisar och andra aktiviteter tror jag är viktigt.

Han har fått en rejäl bok om hur kroppen fungerar och där har han läst på; av den gigantiska mängd mat han slukar är numera största delen hyggligt hopsatt med tanke på vad kroppen behöver. Trots att han avskyr broccoli slinker den ner utan protest och trots att han älskar läsk väljer han aktivt bort det. Efter att ha läst den här boken (som jag just nu tappat titeln på) väljer han oftast havregrynsgröt istället för risgrynsgröt. Killen är elva år….

All träning har gett resultat; han har lyckats gradera ett antal gånger och har nu också varit iväg på sin första tävling som gick över förväntan bra. Men det här är inte det viktigaste, för häftigast av allt är nog ändå hans glädje – han fullkomligt lyser när han talar om sina blockeringar, sparkar och slag! Precis som en golfare går och svingar i luften så kör han attacker mot osynliga motståndare närhelst tillfälle ges. Maken och mig anfaller han i tid och otid vilket roar oss alla kungligt (även om jag kan tänka mig att det ser mysko ut om någon råkar se oss) och LillStumpan har vid det här laget fått en hyfsat grundläggande insikt om vad sporten innebär.

Någonstans förstår jag ju också att det här är ett sätt för honom att grundlägga en egen identitet; på klubben har han chans att vara bara sig själv, inte någons brorsa, inte någons son, inte skolkille. Han älskar att hänga i träningslokalen även när det inte är träning; hjälpa till lite på barnaktiviteterna (själv är han ju ”ungdom”), assistera tjejerna i receptionen, småsnacka med tränarna och kompisarna.

Får vi bara lite balans på mängden träning så är det här precis vad jag önskat för honom!

**uppdatering 2007-01-22**
Boken är skriven av Camilla Porsman & Fredrik Paulún och heter "Mat för ditt barn" (ISBN 9197456934). Efter att ha surfat runt ett varv ser jag dock att den verkar definitivt slut på flera av bokhandlarna – kanske går den att få tag i på annat sätt?

Ett förtydligande; boken är kanske inte sådär sprillans jätteskoj, men den unge som är intresserad av vad kroppen behöver får begripliga (men inte barnsliga) förklaringar till vitaminer, proteiner och alltihop.

världens bästa dagis

Är fullständigt trygg med att LillStumpan har det bra på sitt dagis. Gång på gång bekräftar personalen hur professionella, engagerade och empatiska de är.

I morse när jag lämnade henne – hon är en av de första ungarna som kommer på morgonen – hade fröken plockat fram mjölpåsar och annat, en deg skulle sättas. Innan jag hunnit pussa min treåring hejdå hade hon förkläde på för att baka bröd att servera till lunch. Frukostbordet stod halvdukat bredvid; planen var att få till degen först och sen mumsa en mysig frukost tillsammans innan stora forsen av ungar vällde in. Underbart!

Sen rullar det på så där hela dagen; barnen har att göra men jag uppfattar inte att de blir överstimulerade. Saker och ting får ta tid; en fröken konstaterade klokt att hemma har man tyvärr ofta bråttom när man ska iväg – på dagis har man tiden att låta en fumlig liten unge krångla sig i sin overall i egen takt. Aktiviteter får ta plats; det finns gott om utrymme för både kullerbyttor och målarstafflier.

Tack vare att det är ett ganska stort dagis har man råd med en fast vikarie – är någon fröken sjuk blir det ingen större dramatik. Vidare jobbar personalen mycket över avdelningarna; behöver de hjälp på ett ställe så är det alltid ett välbekant ansikte som dyker upp!

Jag är också helt fascinerad av vilken koll de har på allt; de vet precis vem som äger vad av alla t-shirtar, strumpor och overaller som flyter omkring. De vet vad allas syskon heter, vad mamma & pappa jobbar med, vem som hör ihop med vilken katt/bil/moster och vem som avskyr gröna ärtor! Fantastiskt.

Superviktigt är också att de är duktiga på att rekrytera nytt när det behövs. Även om personalomsättningen är låg så blir ju fröknar gravida, de flyttar eller pensioneras. Inte en enda gång har det hänt att den nya som kommit in varit fel – tvärtom har man hittat nya stjärnor direkt. Med tanke på vad jag hör ryktesvägen om andra dagis ska man tydligen inte ta detta för givet.

Det är nästan så att jag önskar att det var jag som var dagisunge och att någon annan kunde sitta här på mitt kontor hela dagarna…

kategoriserar vidare

Ca två tredjedelar av mina inlägg är nu kategoriserade – phu, det är rätt jobbigt; dels med allt klickande och dels med alla känslor runt vissa inlägg.

Kan konstatera att jag skrivit oerhört mycket om sonen g och knappast ens nämner de andra ungarna; sonen b och LillStumpan. Det betyder verkligen inte att de betyder mindre för mig, verkligen inte. Men de är lättare att leva med, lättare att älska. Sonen g dränerar mig på ett alldeles speciellt vis och genom att få ur mig en del av frustrationen, rädslan och oron här på sidan så kan jag lättare vara en bättre mamma åt honom.

Massor av inlägg handlar också om landet – vårt slit för att hitta rätt och hur bra det faktiskt blev!

Även träningen fyller tydligen mina tankar; visst lägger jag en hel del kraft på den men inte trodde jag att den fyllde min hjärna så till den milda grad att det spillde över så mycket på den här sidan?! Jag förvånar mig själv!

Och så jobbet förståss – inte så många men för mig väldigt sammanfattande inlägg om hur min arbetssituation ser ut. Jag får verkligen ta mig en funderare på om det är så här jag vill ha det…

Slutligen det mörka – vissa inlägg vill jag nästan ta bort; de som är patetiska, blottande, svaga, ledsna och fyllda av avskyvärda känslor. Men jag låter dem står kvar, för det här är sidor av mig som finns, vare sig jag gillar det eller ej.

Så´nt här är mitt liv och så´n här är jag.

kategorier

Vare sig man ville eller ej så tvingar Blogger en nu att gå över till nya versionen. Jag var inte helt mogen men forcerade mig igenom proceduren (som för övrigt var plättlätt och gick helsmidigt, trots att belastningen antagligen är rätt hög?).

Såg till min förtjusning att man nu kan kategorisera sina inlägg, en riktigt trevlig funktion! Nu blir det ett hästjobb att definiera passande kategorier och sen gå igenom alltihop tillbaka i tiden…

Det är med blandade känslor jag läser mina gamla inlägg, vissa är ju soliga & positiva medan andra känns mörksvarta. Vet inte riktigt om det gynnar det för tillfället hyggligt ljusa läget att titta tillbaka, men samtidigt är det befriande att vi faktiskt – trots att resan varit urjobbig – kommit framåt i rätt riktning!

framtiden

Jag undrar över hur livet ska bli för sonen g och för oss. Hans problematik innebär ju att vi inte på något sätt kan ta för givet att livet rullar på med de steg som del flesta ungdomar tar; utbildning, resor, egen bostad, jobb, partner och kanske familj… Hör ju hur konservativ jag låter; det finns massor av bra sätt att leva utan just dessa steg, men då är det förhoppningsvis resultat av aktiva val. Jag känner mig orolig över att min g inte kommer ens ha möjligheten att välja.

Statistik visar att människor med hans problematik ofta hamnar i kriminella sammanhang, antingen som utövare eller som offer. Jag är inte ett dugg förvånad över detta; den naiva inställningen som i viss mån karaktäriserar honom och hans gelikar bäddar för att bli lurade och utnyttjade. Hur ska vi kunna skydda honom utan att begränsa eller överbeskydda?

Många har också svårt att komma in på arbetsmarknaden – den höga intelligensen går ju hand i hand med ett socialt beteende som inte är helt lätt att hantera. En potentiell arbetsgivare måste nog vara väldigt påläst, skicklig & modig, hur många sådana finns det?

Eget boende – en rätt dyster sida är att avdelningen för hygien & städning kommer på ungefär plats 597 för personer med hans diagnos… Kommer han bo kvar hemma även som vuxen eller kommer han att kunna flytta hemifrån så småningom? Kan föreställa mig hur ett hem skulle förvandlas från råtthål till sanitär olägenhet. Fast å andra sidan – med ett tydligt schema över vilka dagar det ska duschas, dammsugas, diskas osv så skulle det kunna gå bra…

Och partner - det ska väl inte en mamma lägga sig i? Förvisso inte – men visst unnar man sitt barn det bästa även på den fronten? Kanske framför allt på den fronten?! Jag hoppas att han så småningom kommer att möta någon som ser att han är så mycket mer än sin diagnos; som ser att han är bland annat är smart, rolig, stilig och lojal.

Vissa dagar är jag full av hopp och övertygad om att allt kommer bli bra, andra dagar känns det bara mörkt.

rea

Helt absurt.

Det är det enda jag kan säga om hur det var när rean drog igång i klädaffären som kännetecknas av de randiga tröjorna. Jösses.

Jag menar – visst har PoP hyggligt snygga saker och visst är det bra kvalitét, men inte i proportion till den hysteri som jag såg prov på igår. Utanför butiken stod en lång rad med män vaktandes barn-vagnar och inne i butiken knuffades höggravida kvinnor med ny-förlösta. Reaproffs slet åt sig allt inom synhåll och ställde sig sedan i ett hörn och sorterade igenom sitt berg (det som inte föll i smaken släpptes på golvet och snart var någon annan där och skyfflade upp vad-det-nu-var). Kön ringlade som en orm runt hela butiken – faktum är att köslutet gick parallellt med den del av kön som nästan nått kassan…

Det här kunde jag konstatera genom skyltfönstret – inte en chans att jag gav mig in i den röran! Det var befriande tomt (slump eller samband?) inne i på både H&M och Lindex varpå jag kunde göra hyggliga reafynd där i lugn och ro. När jag sedan passerade PoP på seneftermiddagen hade lugnet lagt sig även där, personalen gick och städade upp efter slaget; vek ihop, hängde upp och hängde tillbaka allt som hamnat fel.

Tydligen är inte LillStumpans storlek det som går först, där fanns det en hel del kvar (medan babyhyllorna var i princip tomma). Trots detta blev det inte så mycket handlat - jag tyckte faktiskt inte att reapriserna var något att hurra över; en knapp hundring för t-shirts, runt tvåhundra för klänningar. På jackor var ordinarie pris sänkt med 10-15% - inte att förakta eftersom de är rätt dyra, men inte heller något som får mig att spontanshoppa…

En liten kjol och en söt topp till LillStumpan – det var resultatet av alltihop för vår del. Mycket väsen för knappt ingenting.

gränsen

Gränsen mellan normal och avvikande är verkligen inte klockren och ibland undrar jag hur mycket av sonen g´s beteenden som är ”normala” och hur mycket som har att göra med hans diagnos. Vissa beteenden är kanske helt OK om de kommer var för sig men om de samlas upp hos en och samma individ blir summan så stor att man halkar över på till den onormala sidan?

Det går givetvis att föra en lång diskussion/argumentation om vad som är normalt och inte; det har med kultur, grupptillhörighet, tidsepok och massa annat att göra – det som är normalt hos mig idag skulle räknas som sjukt onormalt någon annanstans för femtio år sedan. Kvaliteter vi ser på som normala & positiva uppfattas i andra lägen som onormala och väldigt negativa. Just idag ger jag mig inte in i den i och för sig intressanta soppan, jag bara funderar löst på just min pojkes situation…

Jag själv gillar ju inte att vardagen fylls av massa småbeslut, jag gillar fasta rutiner. När det sen väl finns en fungerande rutin är det helt OK att bryta den då och då, men för mig är det en trygghet att kunna falla tillbaka på en genomtänkt struktur.

Jag fungerar inte speciellt bra i större, sociala sammanhang; kickoffer på jobbet eller en öl med projektgruppen ger mig rysningar. BVCs mammagrupp fick mig att känna mig som ett ufo och på föräldramöten trycker jag i kulisserna tills själva mötet med sin struktur börjar, då fungerar jag igen.

Jag fokuserar ofta väldigt på den sak jag håller på med, blir störd om jag ska dribbla med för många saker samtidigt.

Allt det här ser jag ju hos sonen också. Skillnaden kommer kanske i nästa steg – jag kan bita ihop och hålla masken, det kan inte han (än?). Jag kan aktivt välja bort att försätta mig i de här situationerna (fast gissa att det tagit många år innan jag identifierat det hela och hittat min lösning), men när jag ibland känner att jag ”måste” kan jag peppa upp mig och sen spela teater. Sonen känner inte igen situationerna – han har absolut ingen förmåga att dra paralleller med tidigare händelser - utan kastar sig huvudstupa in i det och så tar det en ände med förskräckelse.

Träning, träning, träning – det är vad sonen har framför sig om inte världen är beredd att förändra definitionen av hur man ska vara för att passa in. Den dagen då inte bara ”supersociala gruppmänniskor med många bollar i luften samtidigt” är efterfrågade utan även ensamvargar, torrbollar och alla vi andra – den dagen kommer det bli lättare för sådana som sonen g att fungera.

För övrigt applåderar jag när jag ser TV-serier som ”Bones” och ”Criminal Minds” – de mest intressanta karaktärerna (Dr Brennan resp Dr Reid) har klara drag av både den ”a-typiskhet” som sonen har och det går ju finfint för dem på många sätt ändå!

till tandläkaren

I LillStumpans väld är ett tandläkarbesök det allra mest fantastiska man kan vara med om. Hmm – lustig unge!
Nåja, storebrorsan B springer ju till käftis titt som tätt på grund av sin tandställning och LillStumpan har varit med och sett hiss-stolen, tandläkarens glittriga instrument och fräcka munskydd. Hennes ögon har glittrat när hon beskådat allt glitter, blink, surr och plask!

Och så äntligen - igår kom en helt egen kallelse till paradiset! Kallelse förresten – i hennes ögon var det ett inbjudningskort! Att just hon är kallad/bjuden till samma läkare och kommer att få sitta i samma stol och gapa lika stort som brorsan med lampan riktad rakt mot sin lilla mun! Lycka – lycka – lycka!

Så nu är det ”leka tandläkare” som gäller; hela familjen får gapa, borsta, borstas och gapa ännu mer. Brorsan B - som fällt många tårar över sina pliggar – är utnämnd till expert och han spelar tappert med och berättar & visar om och om igen hur det går till. Det är ett verkligt hjältedåd eftersom jag vet hur mycket han avskyr alltihop.

Är det inte vackert vilka former lycka & syskonkärlek kan ta sig en vanlig vardag i gråa januari?!

härliga vardag

Det är ack så skönt att vardagen rullat igång igen. Vardagen med sin struktur passar vår familj bäst.

Vi har en rejäl kalender i köket; en sida för varje vecka, en ruta per person och dag. Allt viktig skrivs in; tandläkarbesök, gympakläder, träningstider, kalas… När man skriver in något kollar man om och i sådana fall med vad det krockar. Det som inte står finns inte.

På kylskåpet hänger en annan rejäl lapp; på den står tider som vi gemensamt kommit fram till. På vardagarna får killarnas dator vara på mellan sex och åtta på kvällen, på helgerna mellan tre och sju. Kväll före skoldag ska grabbarna vara i säng 20.30 och släcka 21.00, på helgerna får det bli lite senare.

Kan tänka mig att det framstår som rena fånglägret, men för oss är det här räddningen. Vi behöver aldrig dividera hit & dit, vi slipper massa onödiga ”hur var det nu vi sa´?” och mängden tjafs minskar.

Inuti mitt huvud ser det för övrigt likadant ut med rutor och scheman; jag går upp 06.15, gör mitt i en halvtimme och väcker sen killarna 06.45 och LillStumpan 06.50. 25 minuter senare går vi ut genom dörren och 07.30 är jag på jobbet. Visst diffar det på några minuter hit eller dit, men förvånansvärt få.

Dagen rullar på - ruta för ruta - och jag vilar i detta. Att inte behöva överraskas, att inte behöva lägga energi på att sålla bland alternativ hela tiden... Spontan och flexibel är inte de ord som hamnar överst i min beskrivning av mig själv, men det känns OK. Kanske jag också har en släng av diagnosen?

fel dag?

Inte många är sugna på att festa direkt efter nyår – glädjen att klä upp sig, smajla till sig och förbereda fint inslagna presenter är för de flesta helt slut.

Det är ruskigt trist att ha oturen att ha födelsedag just efter nyår. Ingen, INGEN, är intresserad av att komma ens på det minsta lilla kaffekalas. Ingen uppvaktning på dagis, skola eller annat är att räkna med – trots att alla andras födelsedagar firas med sång och något extra.

Den här knipan har vi försatt LillStumpan i.

Hon har nu tagit steget från tvååring till treåring och i familjen (=mamma, pappa och brorsor) är det firat med tårta med ljus, finfina presenter, ballonger & serpentiner samt önskerätten pasta med köttbullar. Resten av världen tackade antingen nej eller ignorerade;
- åh, den dagen tror jag inte att vi kan komma – vi har varit borta så mycket under helgerna så vi ORKAR inte ett kalas till.
- ja visst ja, det var IDAG det?!
- Ska vi försöka fira det lite senare i månaden?
- Jag glömde – jag kommer förbi med en present till helgen.

…eller total tystnad.

På dagis brukar de sjunga och rita teckningar men inget sådant blir av eftersom det inte är riktigt ordinarie verksamhet dessa mellandagar – å ena sidan förstår jag det, å andra sidan tycker jag det är ruskigt opedagogiskt. Eller är jag stingslig?

Just nu är det nog bara jag som är ledsen – LillStumpan var och är hur glad & nöjd som helst! – men ändå…? Hur blir det nästa år när hon begriper mer?

Jaja, hur som helst – nu är vår älsklingsprinsessa tre år gammal och jag är så oerhört glad & tacksam över att hon finns!
Grattis gumman - jag älskar dig!

checkar in

Så där ja – tillbaka till vardagen.

Ledigheten har varit suverän – vi har haft jätteskönt! Nivån blev precis lagom; lite gran, lite skinka, några klappar och lite nyårssmällar. Vi har mest gjort ingenting; spelat lite spel, kollat film, lagat god mat, varit ute och sprungit (hur fint som helst på små skogsvägar), läst… Mobilen har varit avstängd.

Vår lilla stuga funkar finfint även nu när det inte är sommar och man inte kan vara utomhus på samma sätt – vi får plats, springer inte på varandra men är ändå nära. Jag är så glad att vi inte gav upp i den tröstlösa jakten på hus utan kämpade vidare tills vi hamnade rätt!

Det här låter säkert urtrist för många; när man är ledig ska man kanske passa på att göra massor, umgås med folk och fylla dagarna med aktiviteter? Att lägga ribban på ”lagom” är att sikta för lågt?

I ett sådant perspektiv är vi ett gäng passiva kollin. Kanske är det så, men jag bryr mig inte – det här är kvalitet för oss!


Och så är det nytt år med oskriven kalender. Lite vidskepligt törs jag inte ha några löften eller önskningar – jag hoppas att livet puttrar vidare. I lagom fart.