den bästa dagen - år 2007

Skulle egentligen kunna kopiera mitt eget inlägg från just den här tiden förra året; inlägget hette ”den bästa dagen”.

På många sätt är känslan helt densamma; jag har städat av skriv-bordet, lagt lapp till kollegan att vattna min blomma, styrt bort telefonen, lagt in frånvaromeddelande på mailen och burit bort stora högen papper till återvinningen. Traskar härifrån till den packade bilen och sen styr vi kosan mot landet.

Jag kommer ha längsta semestern sedan jag gick i skolan. Tack och lov var vi sparsamma med föräldradagarna för LillStumpan, vi har mass-vis kvar som jag kan utnyttja. Inte förrän skolklockorna ringer in till hösttermin kommer vi vara tillbaka i stan, så det är alltså en på gränsen till ändlös rad av dagar av ledighet som ligger framför mig innan jag sitter på jobbet igen!

På annat sätt är allt helt annorlunda; den här sommaren kommer syrran inte guida mig om vilken grillolja som är bäst, hon kommer inte berätta slutet på deckare jag somnat ifrån, hon kommer inte skicka glassogram till mina pojkar. Jag kommer behöva lära mig att leva utan henne. Jag får slå i en bok för att hitta hur jag ska klippa ner mina syréner, jag får ringa någon annan för att kolla om det funkar med fiberhavregryn i choklad-bollar, jag får leta på nätet för att hitta efternamnet på gamla klass-kompisar. Det kommer att funka, men det känns trist. Urtrist. Fast syrran hade sagt ”kom igen nu´rå” och det är just det jag tänker försöka göra. Komma igen. Det ska få ta sin tid, men igen kommer jag.

Men för att återknyta till förra året, då som nu säger jag; lev väl!

favorit i repris

Killarna är på kollo i år igen. Förra årets äventyr gav mersmak så nu är de iväg för andra gången – kommer de att bli kolloveteraner så småningom?!

Förstår av kollegorna här på jobbet att kollo på många håll associeras med bleknosade innerstadsbarn med skral ekonomi. Tydligen går kollokatalogen bara ut i vissa stadsdelar, främst innerstaden och de sämst bemedlade områdena i kranskommunerna – jag får inte riktigt ihop det där för det känns som två helt olika målgrupper? Hur som helst skickas katalogen inte ut till förorternas villaområden. Inte är det helt billigt – jo kanske om man har åtta barn för då sjunker taxan rätt rejält per barn räknat, men har man två ungar så är det verkligen inte gratis.

För mig är kollo sommarläger för ungar som inte har ett specifikt intresse som leder dem till fotbolls-, rid- eller konfirmationsläger. Många kollon är förvisso profilerade såtillvida att de kallar sig MTB-kollo, paddelkollo, cirkuskollo osv, men i slutänden handlar det mest om bad, spöknätter och brännboll. Jag tror det här är ett hyggligt vis för ungar att börja klippa banden med mamma & pappa på ett något så när kontrollerat vis istället för att första resan utan föräldrarna blir den till Ibiza…

Upplägget med våra grabbar är lite annorlunda i år jämfört med förra året; de åker på varsitt håll och inte tillsammans. Inte heller är de borta två veckor utan på egen hand är en vecka mer lagom. En relevant fråga är naturligtvis hur vi vågar släppa iväg sonen g utan skyddsnät och vi har haft mycket funderingar runt detta. Det som slutligen gjorde att vi bestämde oss för att köra på var tre saker:
* Han ville så gärna! Ögonen lyste på honom när han pratade om äventyret!
* Han är betydligt mer medveten om sina egenheter nu än tidigare. Han kan kontrollera många situationer på ett helt annat sätt. Faktiskt. Även om allt är relativt…
* Fick tag på kollopersonalen, de som alltså faktiskt kommer att vara på plats, och de hade inga som helst problem med saken. De ordnade genast så att personalstyrkan utökas med en extra resurs aktuell vecka, inte för att punktmarkera g utan för att vara ytterligare en vuxen på plats. De föreslog också på eget initiativ att vissa aktiviteter blir obligatoriska och inte valfria för honom ”så´na här ungar brukar ju föredra att veta vad som gäller istället för att tvingas välja”. Tänka att en sådan liten mening kan rymma så mycket kompetens!

Så nu är de alltså iväg på varsitt håll och vi får väl lita på den gamla sanningen ”no news is good news”?! Puss puss till mammas modiga små hjärtan som håller på att bli stora karlar!

vart man än tittar....

Det är ju så att man ser mycket det av det man har hjärtat fullt av. Den gravida ser stora magar, den ufointresserade anar rymdskepp och den reseintresserade ser guideböcker & kartor.

Jag ser sorg.

Det låter fasansfullt deppigt, men faktum är att jag börjar inse att sorg inte bara är av ondo utan att det också finns ljusa vinklar och förtröstan (vad 17 är det för ord? Låter som jag är hundra år och frireligiös men just nu hittar jag inget bättre).

En sak står glasklart; många runt omkring bär på sorg. Nu när de flesta runt om mig vet vad som hänt syrran kryper det fram, sån´t man inte talar om i vanliga fall. Kollegor jag tycker jag känt rätt väl berättar saker jag inte haft en aning om. Det handlar inte bara om förlorade kära utan sorg över sådant som aldrig blivit, sorg över saker som gått fel, sorg över val man gjort.

Det verkar som många har något hål inom sig som de måste anstränga sig för att ta sig förbi eller ta sig över. Det verkar också som att det faktiskt går att leva med det där mörka hålet. I och för sig - vad är alternativet? Men hålet blir liksom en del av en själv och någonstans verkar det vända så man får känslan av att utan hålet vore jag inte jag? Inte så att någon VILL HA hålet, men det är en så viktig bit av en själv att man förlikar sig med det och liksom planterar blommor runt kanterna av det istället för att sky det?

Jag hör hur flummig jag låter, men det här är en annan del av det hela; vi (för det är verkligen inte bara jag) är så ovana att tala om sorg att vi inte har några formuleringar, inga ord. Det är som att plötsligt börja uttrycka sig på ett annat språk – man lyckas inte sätta fingret på exakt vad man vill säga utan måste fumla med taskiga liknelser och bilder.

Klickar in på Bokus och plötsligt handlar alltså var och varannan bok om sorg, jag kikar på TV-tablån och det är jag-vet-inte-hur-många program som är fyllda med sorgsenheter, på radion går Agnes Cecilia som följetong... Jag vet inte riktigt som jag ska/orkar/kan/vill hänge mig eller om jag ska backa och läsa kakrecept istället.

mål: harmoni

Det kommer liksom i vågor; hela magen knyter ihop sig och sikten skyms av skuggor. Sen kommer stunder när jag tänker att jag faktiskt inte orkar älta saker och ting i oändlighet. Det har ju blivit extremt uppenbart att man faktiskt inte kan räkna med morgondagen till 100% och därför är det viktigt att inte dröja med vissa saker. Allt annat är slöseri.

Utan att vända ut och in på mig själv kan jag faktiskt visa mina barn hur mycket jag älskar dem, hur speciella de är – alla tre på sitt helt egna vis – och hur glad jag är över att vara just deras mamma. Det handlar inte om stora ord, dyra saker eller fancy äventyr utan mer om att ge dem tid när de behöver mig.

Maken får jag inte ta för given. Jag får inte heller snöa in totalt på allt han inte gör; att han inte drar igång en endaste tvättmaskin, att han aldrig handlar riktig mat utan bara glass & godis, att han slös-köper alldeles för många glassiga magasin. Istället kan jag ju faktiskt välja att se hans förmåga att locka mig till skratt när jag är gnällig, hans vana att komma med en kopp thé när jag saggar ihop vid TVn, hans entusiasm när han diskuterar cykelväxlar, moral och dinousarer med barnen.

Och i mina ljusa stunder kan jag också se att jag själv har en del ljusa sidor. Faktiskt. Och när jag mellan varven ger jag de här sidorna chansen att visa sig så känner jag mig rätt harmonisk.