tid att sörja

Hur sörjer man? Hur får man ut klumpen ur magen så att man kan gå vidare? Efter ett par veckor tror alla att allt är tillbaka till det vanliga. Man förväntas vara på benen 100 % och uppföra sig normalt. Vad är normalt – allt är ju annorlunda nu jämfört med då?

Nu är det ju som det är – hon är död och begraven - och det är väl bara att acceptera. På ett teoretiskt plan gör jag det men innerst inne vrålar hela jag nej-nej-nej.

Kroppen protesterar. Håret är risigt, hyn är grov. Har en ögoninfektion som inte ger sig, har ont i leder och muskler. Alla nervändar verkar stå rakt ut; bara någon nuddar mig hoppar jag till. Sover oroligt. Kissar mörkgult hur mycket jag än dricker. Har svårt att koncentrera mig. Maten smakar masonit men jag äter för mycket ändå.

Har ingen aning om vad som vore roligt. Känns som varje förströelse bara är att skjuta upp eländet ytterligare en bit istället för att ta itu med det – hur nu det ska gå till.

Moment 22.

Kanske är det tid som är medicinen? Tid för hälsan, familjen och tankarna?

Har ansökt om ett par extra semesterveckor – tid att vara på landet och bara låta dagarna gå. Ska försöka laga bra mat för att få kroppen på bana igen. Vill pyssla lite i trädgården där det växer och finns liv. Försöka jogga på skogsstigarna. Vara med barnen och maken. Ligga i hängmattan.

Sen får vi se.