den bästa dagen!

Knycker rubrik och några rader från en av mina favoriter, Havsfrun:

Är inte detta den bästa dagen?
Sommarlovets första dag.
Hela sommaren ligger framför en.

Kan det sammanfattas vackrare?

Just så känns det idag när jag sitter på jobbet med bara ett par timmar kvar. När eftermiddagen kommer ska jag hem och sen tillsammans med make och LillStumpa fara iväg till landet. Det mesta är packat så det är bara att låta bilen rulla iväg. Om ett par dagar hakar små-pojkarna på och då är familjen samlad igen – min familj som jag älskar i med- och i motgång, i regn och i solsken.

Vi har inga direkta förväntningar, inga höga ambitioner och inga direkta mål; vi vill dämpa tempot, hinna med oss själva & varandra, göra ingenting. Det FINNS att pyssla med för den som blir rastlös; snickra ihop myggfönster, klippa gräsmattan, baka sockerkaka, plöja bokhögen – men det finns inga måsten.

Bloggen stängs ner ett par veckor, framåt skolstart är jag tillbaka.
Lev väl!

P.S. Favvogrannarna vaktar hem, blommor & fiskar, så tjuvar göre sig inget besvär!

rapport från vildmarken

Småkillarna ringde från lägret; över en sprakig telefonlinje bubblar glädje fram! Skattjakt, paddling, cocosbollar, brännboll, bad, sanning & konsekvens, lägereld, solsken…. Det riktigt lyser om luren när de babblar i munnen på varandra och berättar om sina äventyr!

Jag andas ut och jublar med dem!

nostalgi-tripp

Hamnade på GBs hemsida, värsta nostalgitrippen! Man kan kika på glassaffischer från sextiotalet och framåt och jag fastnade på 1975. Då var jag åtta år - skulle fylla nio - och vi brukade tillbringa helger & somrar på landet. Jag har ljusa minnen från de här dagarna och i mitt minne är glassstunderna bland de bästa!

Vi brukade alltid stanna och tanka strax innan vi kom fram och då brukade vi få välja varsin glass. Mamma körde bilen med en Flirt i munnen (hon mulade in hela glassen på en gång och bara pinnen hängde utanför – totalt okaraktäristiskt för min prydliga mamma), syrran åt 89:an och jag velade mellan Alexandra och GB-trumma. Räknar man gick det här kalaset på 4:65!

Väl ute på landet fanns ett kylrum dit man kunde gå och hämta mjölk, ägg och fil (hämta och hämta; det fanns en stor anteckningsbok där man fick skriva upp vad man tog och sen kom en räkning i slutet av sommaren). Där fanns också en frysbox men några olika glass-sorter och – men här blir minnet lite dimmigt – jag tror man antingen kunde skriva upp i boken vad man tog eller lägga pengar i en liten låda… Tror nog att det slank ner både förmiddags- och eftermiddags-glassar, men har inget minne av att mamma hade synpunkter på det.

När vi sedan blev lite större fick vi cykla själva till affären som låg ett par kilometer bort, minns att det var en jätteuppförsbacke dit. Vi var genomsvettiga när vi kom fram och glassen försvann innan vi hunnit pusta ut! Hemvägen blev en lång nedförsbacke och eftersom det här var långt innan cykelhjälmarna uppfanns fladdrade håret åt alla håll när vi åkte i full fart nerför!

Visst låter det idylliskt? Det regnade aldrig, Björn Borg vann alltid Wimbledon och alla barnen lekte burken och röda-vita-rosen ihop på kvällarna…

Jag hoppas så att våra ungar kommer bära med sig lika soliga minnen från barndomens somrar på landet.

dröm

Tycker att det plötsligt svämmar över av böcker, artiklar och hem-sidor med skrivtips; hur man tränar upp sin skrivförmåga, övningar hur man beskriva karaktärer, kommentarer på ”bra” och ”dåliga” texter.

Först kan jag ju fundera på om det är så att jag som plötsligt ”ser” det här, kanske de alltid funnits? Är det jag som plötsligt uppmärk-sammar dem för att jag äntligen vågar tänka tanken ut; tanken att kanske jag skulle kunna skriva något (ungefär som när man själv är gravid; plötsligt noterar man varenda bullig mage på stan)?

Fast det spelar kanske ingen roll, nu ser jag det här och jag slukar det! Jag vill veta allt om hur Camilla Läckberg gör, hur Martina Haag (trots att jag är rätt trött på henne) får till det, vilka verktyg Stephen King använder sig av. För längst in finns det ju hos mig, precis som hos många andra, en dröm om att skriva NÅGOT RIKTIGT.

Problemet är väl att jag inte har just något att skriva om.

Jag skulle inte kunna snickra ihop en deckare, mord & blod intresserar mig inte speciellt. En kärleksroman? Nja – jag är mer den svala typen. Har inget självupplevt som kan vara av direkt intresse för någon annan. Barn- eller ungdomsbok är nog inte min nisch direkt. Kan inte tillräckligt mycket för att skriva en faktabok om någonting. Poesi, not my cup of tea.

Vad återstår? Och vad är det som gör att lusten att skriva finns där ändå?

fem saker

Mellan varven cirkulerar ju enkäter (eller utmaningar eller vad man nu vill kalla dem) runt bland bloggarna. Ibland är de skoj, ofta alldeles för långa, då och då ointressanta.

Nåja, när det är så´n bloggtorka överallt kan jag ju ta mig an den här, trots att ingen skickat den till mig (är jag patetiskt nu?), kan vara bra att granska sig själv ibland…

Fem saker jag har i min frys
* Glass
* Rostbröd
* Kycklingfiléer
* Surdegskultur
* Massa is. Någon (en glasstjuv gissar jag) hade missat att trycka till dörren ordentligt; av en lite glipa kan det bildas stor mängd is...

Fem saker i min bil
Jag varken åker eller kör gärna, allt jag bidragit med till bilen är kräkrelaterat:
* Hink för dottern att spy i
* Hushållspapper att torka spya med
* Våtservetter att torka spya med
* Handuk för att skydda barnstolen från spya
* Liten tygapa för att pigga upp den som just spytt

Vår dotter är VÄLDIGT åksjuk.

Fem saker i min garderob (som nog egentligen ska kallas klädkammare)
* Kläder
* Toapappersbal
* Dammsugare
* Kasse (eller kanske kassar??) med urvuxna kläder
* Låda med hemlisar (att pigga upp deppiga & uttråkade barn med)

Fem saker i min handväska
* Plånbok
* Ficklampa
* Gerber multiverktyg
* Telefon
* Ett par strumpor stl 24

Fem personer att langa vidare till
Är det någon som är sugen är det bara att köra!

åldersnoja på behaglig nivå

Dags för lite åldersnoja igen (jag har rätt till det i egenskap av ”runt 40-bloggar´n"):

Rotade runt i arkivet hos en av mina favvo-bloggers; Japaneseviking som har bloggen ”As it happens… in Japan”. Här skrivs mycket intressant om och från Japan blandat med högst personliga inlägg om helt andra saker.

I februari (lyckas inte länka till just det inlägget, men det skrevs 10/2) rasslade det fram en lång lista på tecken som gjorde att Vikingen konstaterade att åldrandet var ett faktum och att det var läge att ”acceptera faktumet och ta det med stolthet”. Jag har inte räknat exakt, men skulle tro att jag kan bocka för minst 75% av dessa punkter (vissa saker är ju mer herr- än damproblem, ex-vis har jag ALLTID suttit på toan, men ändå!):

Jag finner kroppshår på ställen som tidigare varit hårfria - nej
Jag har börjat uppskatta kaffe som sällskapsdryck - definitivt
Blir sömnig när jag tittar på TV - alltid
Vaknar klockan halv åtta fast det är helgdag – vaknar eller väcks
Vaknar utsövd och pigg - faktiskt
Tycker att en tyst bar är trevligare än en nattklubb – sedan länge
Börjar uppskatta bakgrundsmusik – mja, tveksamt
Börjar köpa årgångsvin istället för 2-litersdunkar – mja igen
Promenerar hellre än att åka bil - absolut
Väljer bussen istället för tunnelbanan för att slippa trappor - nix
Tandsten – tandhygienisten skulle nog hålla med
Går oftare till ”the drugstore” än McDonald’s – suck, ja
Väntar på DVD-premiären istället för att gå på bio – sedan flera år
Bryr mig inte när jag glömmer mobiltelefonen hemma – jo, men det är pga barnen
Känner ingen stress fast jag inte har några planer för helgen – just så
Botaniska trädgårdar – som nybliven trädgårdsägare, jajjemän
Tandtråd är ett måste – wouldn´t leave home without it
Beställer ett ”glas rött” istället för en stor stark - definitivt
Diskuterar pensionsförsäkringar - erkänner
Lägger till cancer-optioner i min sjukförsäkring – finns sådana i Sverige?
Börjar uppskatta stickade koftor – tackar inte ner till en rejäl luse-variant
Tofflor i hemmet - faktiskt, jag som alltid varit barfotabarn??
Det räcker med två mål mat om dagen - NEJ
Äger en attachéväska - ja, men talar tyst om detta
Måste skriva ned saker för att inte glömma dem – listor, listor, listor
Tappar bort minneslappen - hehe
Tycker att ”väder” är viktigt samt intressant som samtalsämne - uttjatat
Stela axlar - ..och höfter
Behärskar facktermer- tretton på dussinet
Hittar långa ståltråds-liknande hår i ögonbrynen – inte än
Äger inga vita strumpor – faktiskt inte
Fler slipsar än kalsonger – hoppar över den här
Byter toalettpapper när rullen är slut - självklart
Torkar av diskbänken efter användning - reflexmässigt
Struntar i vigselringen – mmm
Kan gå förbi ett slagsmål utan att visa intresse – har aldrig varit intresserad
Bär halsduk när det är kallt – inte bara då
Lägger märke till smuts och damm - skadad av att vara mamma?
Spröda naglar - nej
Behärskar tekniken till meningslöst prat - när det behövs
Har visitkort katalogiserade i bokstavsordning – Japan thing
Ordet ”festa” betyder en invigning, bankett eller affärsmiddag – ordet har utgått ur min vokabulär
Familjen är viktigare än vännerna - nix
Sitter ner och pinkar - har alltid gjort
Tycker att uppvärmda toasitsar är den bästa uppfinningen sedan skivat bröd – Japan thing (men det ÄR mysigt med japanskt uppvärmd ring!)

Haha – det känns SÅ BRA att inte vara ensam om dessa funderingar!

Skämt åsido - jag har nog varit rätt stirrig om det här med födelse-dagen men det känns som det har lugnat sig (bortsett från vissa tillfälliga, snabbt övergående återfall). Råkade se speglingen av mig själv i ett skyltfönster häromdagen och plötsligt kände jag igen mig själv igen. Jag ser ut som jag känner mig, inget glappar längre. Känns riktigt, riktigt bra!

liten blir stor

I helgen åkte småkillarna iväg på sitt första läger. Ut i naturen för att brottas med mygg, tälta och sova i sovsäck, träffa nya kamrater och äta frystorkat. Tio dagar ska de vara borta; förhoppningsvis kommer de hem med massa roliga äventyr att berätta om!

Med ens blir lägenheten väldigt tyst. Vet inte hur ofta jag längtar efter tystnaden, men nu plötsligt ringer den i mina öron. Aldrig är man då nöjd! LillStumpan och maken känner också av tystnaden; hon frågar efter brorsorna och han – har han blivit galen? – går och småmuttrar för sig själv.

Samtidigt är det jätteskönt! Vi har skavt så på varandra under våren; blottat alla våra fulaste sidor och tjatat, bråkat & surat så mycket så vi mellan varven glömt bort varandras fina sidor. Nu har vi en chans att pusta ut och faktiskt börja sakna varandra lite. Dessutom får maken och jag lite tid för varandra (LillStumpan känns som ”a piece of cake” i förhållande till att ha alla tre hemma).

Jösses, det är väl bara att börja vänja sig; går det här bra är det väl språkresor, skidresor och *hjälp* Ibizaresor som väntar! Kanske inte riktigt än, men tiden går fortare än man tror. Det var ju bara nyss jag stod utanför BB två små tvåkilosklumpar och undrade vad som var vad…

återkoppling

Ang inlägget häromdagen;
jag läste något intressant skrivet av en kvinna som var mammma till en pojke med problematik liknande min egen sons:

”För första gången kunde jag tillåta mig att känna den enorma sorgen över mitt barns funktionshinder. Jag hade varit så upptagen av att få allting att fungera.”

Det kanske är så det är; plötsligt är allt praktiskt något så när på plats; skolan, landet, jobbet. Det är kanske nu MIN värld rasar.

arkeologi?

Har storstädat killarnas rum.

Kan bara säga en sak – jösses.

En blandning av hot, mutor, utbrott och tjat gör att de då och då gör ett ryck och plockar upp från golvet, bär ut tvätt, tömmer pappers-korgen, stoppar tillbaka böcker i bokhyllan och ibland *kors i taket* dammsuger, men någon riktig storstädning blir aldrig av. Nu när de är bortresta tog jag mig alltså an projektet och…

JÖSSES.

Jag vill inte använda uttrycket ”sanitära olägenheter”, jag har inte heller ringt efter Anticimex, men jag har plockat, torkat, rensat, dammat, kastat, sorterat och muttrat. Mitt i alltihop har jag också facinerats; HUR kan det bli så här...tokskitigt...?

Jag är verkligen inte någon pedant, har också övat rätt ordentligt på att inte tjata FÖR mycket, rummen FÅR gro igen lite grann, men hade jag vetat detta, då hade jag nog dragit i bromsen tidigare.

Hur som helst, nu glänser rummen! Allt är på plats, allt går att hitta (för faktum är; allt HAR en plats – inget är lämnat att flyta runt), det doftar Ajax och nyvädrat – Sköna Hem kan komma när de vill!

Det blir intressant att se om killarna noterar skillnaden när de kommer hem :-)

sommarbarn i stan

Korta ögonblick kommer känslan tillbaka, bekant från tiden innan vuxenlivet och familjen fanns, kärleken till staden!

När sommaren är som allra svettigast, då minns jag plötsligt varför jag älskar allltihop. Sommarstaden har en speciell skönhet; asfalt som svettas, grönska som är mörk & tung, skyltar som berättar om sommarstängning i små affärer, alla turister som letar dalahästar & älgar, öppna fönster som avslöjar prat & musik, människor som kickar av skorna och viftar på tårna medan de avnjuter glass på en park-bänk. Ser sällskap som spelar kubb, uteserveringar som har öppet halva natten, stora REA-skyltar i utplockade affärer, yuppisar som försöker bedriva business as usual, glesa små dagisgrupper under parkens träd, blomvaktande grannar som fumlar med nycklar…

I love it!

Många andra avskyr allt alltihop - bland dem min familj - allt gnäll gör att min glädje ofta grumlats och vi stressats bort härifrån.

Styrd av skollov tvingas vi förlägga långsemestern under sommaren, något som flera år stressat mig ohyggligt. Fick jag själv bestämma skulle jag välja februari eller mars, när allt – både stad och människor – är gråglåmiga. Då skulle jag fly till vita stränder eller höga fjäll. Sommaren skulle jag tillbringa i stan!

kramar

Ibland stannar allt bara till och jag längtar efter min familjs kramar;
* LillStumpans hårda som alltid kombineras med att hon borrar in ansiktet just där vid halsen där det killar.
* Killarnas som nuförtiden är mer som snabba tankningar av energi, trygghet och kärlek.
* Makens som innehåller bus, tröst, vuxenkärlek och en stor dos i-nöd-och-lust.

Mycket kan jag klara mig utan men inte dessa kramar.

kändis-span

Är inte speciellt uppdaterad på kändisfronten, vare sig den svenska eller internationella. Har mina favvisar - Brooke Shields, Geena Davis, Heidi Klum & Seal, Robbie Williams, Brad Pitt – som jag alltid stannar till vid om jag bläddrar i tidningar eller surfar runt, men annars… nej. Har på senare tid märkt att ytterligare någon som alltid är skoj att kolla på är Gwen Stephani; hon har kul kläder, är tjusig men inte pretto – vad 17 är hon känd för? Är hon sångerska kanske?

Jaja, nu stötte jag i alla fall på en bild med henne bärande sin lilla baby i en ringsjal och det värmer mitt hjärta, gammal sjalare som jag är! Lite mästrande skulle jag vilja tipsa Gwen att det känns ännu bättre om man drar upp hela arrangemanget en aning; då man lätt kommer åt att pussa babyns huvud är det lagom höjd för bästa avlastning. Lyckas man också få lite mer tyg under rumpan på babyn så han kommer lite mer i "grod-position" - då är saken klar! Vet att vissa skulle hävda att hon har sjalen bak-och-fram - att ringen ska vara fram - men det är absolut inget måste. Visst är det vanligast, men för mjölkstinna bröst är det en vila att den hårda metallringen sitter någon annanstans.

Hur som helst; hur många timmar har jag (och maken också för den delen, han älskade vår ringsjal) inte haft LillStumpan uppknuten på magen på det viset? Blir visst lite sentimental men det är bara SÅ GOSIGT att ha sin baby sådär tätt intill…

avhopp

Tycker det är bedrövligt när folk tvingas välja bort en viktig tårtbit ur sitt liv på grund av tjafs och oproffsigt uppträdande. När vissa tar sig friheten att agera så illa så att en kollega eller kamrat tvingas kliva undan, inte för att den gjort fel utan för att den inte står ut.

Två exempel:

Kollegan slutar på jobbet, inte för att han blev uppsagd utan för att han behandlats så dåligt under hela processen runt uppsägningarna och omorganisationen. Förstår ni hur illa det varit? När man hellre reser sig och går trots att man gillar både sina arbetskompisar och arbetsuppgifter. Bara att ta företagets namn i mun kommer att smaka galla för honom många år framöver…

… och vidare…

Idrottsklubben där jag är tränar är i ständigt kiv med organisationen ovanför, den svenska styrelsen alltså. Detta har regelbundet lett till avhopp och nu i veckan sade ytterligare en väldigt aktiv kamrat upp all kontakt med klubben framöver, både som tränande, tränare och styrelsemedlem. Noga ska man notera att det var Svenska Styrelsens sätt att agera som fick topplocket att gå (inte vår lokala klubb alltså); småtjafs genom åren som till slut fyllde bägaren… Vi i lokala klubben har full förståelse för vår kompis handlande, men konsekvensen är jättetrist; vi mister en toppenkille och han tappar något som jag vet gett honom stor glädje i många år.

Botten, eller hur?

Samtidigt är jag imponerad av att folk inte tar vilken skit som helst; att de reser sig, slår näven i bordet och går. Jag är inte helt säker på att jag själv har råg i ryggen på det viset…

prickar av på min lista

Så där ja, nu var nästa sak på listan avklarad också; nu ligger en så´n här liten raring på laddning! Massa pixlar, finfin zoom, gigantiskt minne och en hel hög andra finesser som jag har sommaren på mig att utforska!

Tackar min gamla Olympus för lång och trogen tjänst, med den har allt intressant och en hel massa vardagsaktiviteter (som om hundra år troligen kommer vara det mest spännande) dokumenterats; tand-gluggar, semestrar, skoldagar, julhelger, kullerbyttor, november-slask, legobyggen, skidvurpor, sommarlov, barnafödsel, skolteater, parkbesök, Lidingölopp – allt.

Det kanske är tur att varken jag och min nya kamera vet vad som kommer passera genom den här linsen… Förhoppningsvis fler leenden än tårar!

rapport från helgen

Ännu en helg har tillbringats på landet – hur skönt som helst!

Det är en konst i sig att kunna slappna av och hemma i stan funkar det sällan, det är så många ”ska bara…” som pockar på; ska bara sätta på en tvättmaskin, ska bara ta ett varv med dammsugaren, ska bara bära ner det här i källaren, ska bara lägga det här på plats. Sen när allt är avklarat är det sen kväll och jag är trött & sur och vill inget annat än kolla obducent-serier (typ CSI, Jordan, Bones) på TV och somna.

På landet blir det en annan sak. Vi har ingen tvättmaskin (än), inte så förfärligt mycket grejer att hålla rätt på och inte speciellt många TV-kanaler. Dessutom utvecklar barnen – alla tre – en förmåga att roa sig själva på ett helt nytt sätt; ena killen har varit parkerad i häng-mattan med två Fantomentidningar, andra killen har lekt tjuv & polis med LillStumpan. Jag har avlägset hört deras skratt varvas med att han tränat henne att väsa ”freeze, I´m the sheriff” och andra tokig-heter. Maken har donat i snickarboden och själv har jag har tillbringat ett par timmar i hängmattan (lyckades finta iväg grabben!), en bra stund framför grillen och dessutom viss tid i solstolen. Idylliskt som 17!

Helt utslagen har jag dock inte varit; vi har möblerat om och hängt tavlor och plötsligt har kåken blivit mer vår, vi har tagit en sväng till affären och ordentligt kollat av sortimentet, vi har fixat lillstugan så den är städat & möblerad om någon skulle vilja hälsa på… Men allt det här har gått under rubriken ”roligt” och inte under rubriken ”krav”. Dessutom är det värt att notera att maken och jag gjort mycket till-sammans; vanligtvis (=hemma i stan) gör vi saker och ting på varsitt håll i någon sorts iver att vara mer effektiva. Hur gosigt som helst!

Det känns som jag varit på långsemester och inte bara avverkat en vanlig sketen helg.