vacum-skalle

Vilket vacum.

Skallen är helt tom.
Borde vara fylld med jobb men det VILL sig liksom inte. Försöker skriva långa, trevliga mail till mina vänner men det vill sig inte heller. De trista, gnälliga rader som växer fram besparar jag vännerna från.

Lika bra att tänka på något annat; min önskelista till exempel.

Först och främst HUSET då. Men där står det ju stilla (eller förresten inte; jag ringde till mäklarkontoret utan att uppge vem jag var, bara för att höra kollegan säga att ”det HAR VARIT visning på huset och det är MÅNGA intresserade och priset kommer säkert SKENA iväg och mäklaren är BORTREST”). Phu.

En ny kamera; min digitalkamera börjar knarra & gnissla. Den är inne på femte året, så det är förlåtet – nu behövs en ny.

En hängmatta om det blir så att vi får huset.

Nya hörlurar till min kära, lilla mp3-spelare.

Belysning till akvariet. Ja, jag önskar mig det för jag lyckas inte hitta rätt sort själv. Jag vill att någon annan hittar en, byter den trasiga mot den nya och låter ljuset flöda över firrarna.

En ny flarra av min favoritdoft, Escada by Margaretha Ley.

…i övrigt är jag materiellt sett helt nöjd.

väntan

Tålamod var inte en gåva Gud gav mig. Varför går vissa saker så in i helvete långsamt? Det är så bottenlöst tråkigt och frustrerande att vänta på saker & ting och det känns som att aktiviteten på andra fronter liksom fryser till is under väntetiden.

Just nu väntar jag på mäklaren.
Vi var ju och kollade på en stuga och den var verkligen finfin.
Vill ha.
Om vi har råd.

Nu har det varit visning igen och ett antal människor har kollat och några andra har tydligen visat intresse. Tror ni inte att mäklaren passar på att åka på två veckor semester då? Och inte är det så att någon av kollegorna kan ta över, näedå. All aktivitet ligger nere fram tills att han kommer tillbaka.

Så nu får vi vänta.

Suck och stön.

brödbak

Nu ska jag vara sådär JÄTTEJOBBIG och säga att mina brödbak, de är faktiskt mer på fri hand än väga & mäta. Om man står på ruta ett är det troligen det allra sista man vill höra.

Så nu styrslar jag upp mig och definierar grundreceptet, men innan dess vill jag tydliggöra att jag hör till gruppen som tror på att bakning måste få ta sin tid. Inte så att man ska jobba-jobba-jobba med det, utan att jäs-, ugns- och viloprocessen måste få ta sin tid, det är inga hastbullar jag snor ihop.

Ingredienser:
½ paket jäst
7 dl vätska
1 msk salt
1½ msk sirap
2 msk olja
1 dl linfrö
50% vetemjöl, 50% valfritt grovt mjöl

Kommentarer till ingredienserna:
Jästen; ju mindre mängd jäst desto längre jästid. Den trista jäst-smaken går inte igenom och den långa jästiden gör att mineraler och spårämnen utvecklas bra.

Vätska; jag använder oftast vatten men ibland lite nyponsoppa, mjölk, filmjölk, yogurt, vassle eller annat. Använder sval vätska, inte kall, inte ljummen utan något däremellan. Jäsningstiden förlängs, vilket ju är bra!

Salt; no comments

Sirap; socker gör att jästen jobbar bättre, vilket kan vara bra eftersom jästmängden är relativt liten. Brödet smakar inte sött, jästen ”äter upp” en sådan här liten mängd sött. Har man inte sirap kan man ta socker eller honung

Olja; gör att brödet smular mindre. Olivolja, matolja, rapsolja – jag har aldrig märkt någon större skillnad på smak eller resultat.

Linfrö; 1 dl blötläggs i 2 dl vatten ett par timmar innan brödbaket börjar (eller över natten). Blir en slemmig sörja som gör gott! Tydligen utvecklas linfröoljan som är extremt nyttig om man gör så här!

Mjöl; vetemjöl är bakvänligast men mest onyttigt, grovt mjöl smular gärna men gör gott! Blandar man får man det bästa av bägge!

Jag bakar med assistent, ni vet Elektrolux klassiker som såg likadan ut redan när mormor var liten, men vanlig hushållsapparat går också bra, eller handkraft förståss! Det gäller bara att degen ska få en rejäl omgång innan jäsning, annars blir det inget bra…

OK – redo att baka?
Smula ner jästen och häll på vätskan. När jästen lösts upp tillsätts salt, sirap, olja och linfrö och sen ca 7-8 dl grovt mjöl. Jobbar man för hand rör man först med slev och sen när man börjar tillföra vetemjölet får man ta till mjölade nävar och lämna byttan och jobba på bakbänken. Oavsett om det är hand- eller maskinkraft som gäller ska degen nu knådas igenom ordentligt – med min superstarka maskin tar det ca 6-7 minuter, för hand bör man nog räkna med 15 min. Degen ska vara nästan kladdfri och klart samarbetsvillig!

Ner med degen i byttan och dags för jäsning. Jag upprepar mitt mantra; jäsningen måste få ta tid! Faktum är att jag ofta ställer degen i kylskåpet för att jäsa, gör man degen på kvällen är den klar på morgonen! Ett litet bonustips; visar det sig att degen jäst klart och man själv inte har tid/lust att ta hand om den är det bara att ”trycka tillbaka” den ner den i bunken. Då kan man ta hand om den vid senare tillfälle. Degen blir bara bättre och man själv kan fortsätta med det som kändes viktigare för tillfället!

När det sen väl är dags att baka ut drar man igång ugnen på max-värme, 275 grader har jag hemma men jag har bakat hos andra och vet att det är OK med lite plus/minus. Lägg ett bakplåtspapper i en långpanna och tag upp degen på bakbordet. Dela i två delar och baka ut till två limpor. Här är det viktigt att försöka ha så få skarvar som möjligt; skarvar blir sprickor som blir fult och svårt att skära. Bästa sättet brukar vara att försöka göra en rund, slät bulle som man sen ”drar ut” till en jämntjock korv! Det är inte så viktigt att knåda igenom degen sådär jättenoga, nu är det snygg utbakning som gäller!

När bägge limporna ligger fint i långpannan skär man med vass kniv ett par snitt över varje limpa och sen in i den smällheta ugnen – ingen pensling eller så. Plåten ska stå längst ner i ugnen, det är viktigt. Äggklockan på 28 minuter – no more, no less! – när klockan ringer stänger man av ugnen och sen får limporna stå tills ugnen är helt sval (ett par timmar alltså).

Äntligen kan man ta ut sina alster! Har de jäst ihop delar man dem, sen virar man in dem i varsin ren handduk och låter vila på galler 10-12 timmar. Ena limpan går i brödburken, andra limpan i fryspåse som töms på luft och stoppas undan. Allt som allt kan detta alltså med lätthet svälla ut till ett tvådagarsprojekt, men själva arbetsinsatsen är minimal. Är det värt mödan? Absolut.

baka bröd

Jag kan för mitt liv inte begripa varför det är så provocerande att jag gillar att baka matbröd. Det är som att bakar man sitt eget bröd, då har man automatiskt hemmet dammat & dammsuget, tvätten ren & struken och alla barnen i en Familjen-Trapp-i-Sound-of-Music-ordning. Så är det INTE hemma hos oss, jag bakar trots att snoriga barn hoppar i högar av damm som blandats med högar av tvätt!

För mig är bakning vila, doft, smak, snabbt resultat och en back-to-basic-tillfredställelse som jag inte hittar någon annanstans. Och har man bakat samma recept var annan, var tredje kväll i flera år så är det inte svårt, omständligt eller knepigt längre, det går på vilsam rutin.

mötet igår:

Gårdagens möte på skolan gick jättebra och alla mina farhågor om 70-talets obs-klass och fördomar åt olika håll försvann! Det här är en stark och stolt liten grupp som leds av lärare som brinner för sina elever! Pedagogerna ser på barnen som ungar med ovanliga förmågor som de får förmånen att vara med och utveckla – förstår ni så coolt?!

Än en gång – tack ni som varit med och klappat takten, uppmuntrat och tröstat när jag vacklat.

lång, jobbig dag

Blir en lång dag idag;

Först en två timmar lång sittning hos kloke mannen som hjälper oss att vänd och vrida på vårt föräldraskap, vårt förhållande, vår familj och vår resa. Känns bra men är jobbigt, otroligt jobbigt. Maken och jag har i viss mån åsikter som strider tvärt mot varandra och bägge två är vi envisa som grisar – klart det är jobbigt. Men någonstans kommer vi framåt och det känns bra.

Nåväl – några timmar på jobbet (och hur mycket jobbar jag? och hur mycket bloggar jag?)

På eftermiddagen ska vi till sonens nya skola och träffa hans nya lärare. Blir naturligtvis spännande men också jobbigt; har vi fattat rätt beslut som pekar ut honom som ”udda”? Nu kommer han hamna i grupp med andra ”udda” ungar, hur kommer det påverka honom? Vidare blir det liksom öppet för alla att se honom som udda, hur kommer det påverka hans självbild? Fast innerst inne är jag övertygad om att det är en bra lösning, med ny skola och nystart.

På kvällen ska maken ut med några kompisar för en välförtjänt öl eller två eller tre, jag unnar honom det av hela mitt hjärta. Ser samtidigt mig själv runda hela flocken barn där hemma, men det är ju i och för sig inte första gången jag gör det…


…och i ett fåfängt försök att trolla bort påsarna under ögonen hade jag köpt en ögonkräm som skulle svalka, dra ihop och pigga upp. Tyvärr visade det sig att jag reagerade illa på cremen, istället för att se ut som Askungen ser jag ut som häxan HiaHia runt ögonen…

rapport från helgen

Rapport från en vanlig helg i en vanlig familj:

På fredagskvällen somnar mamma, pappa och LillStumpa till ljudet av storkillarnas fnitter framför filmen John English.

På lördagen står hårklippning, diverse mindre ärenden på stan och tvätt av veckans tvättberg på to-do-listan. Allt kommer av sig eftersom mamma och LillStumpa har feber. Tvätta kan man göra även med feber (nej – det gick inte att skjuta på) så mamman fixar det medan pappan grejar allt som är utanför hemmet. LillStumpan ligger i soffan och kollar Alfons om och om och om igen. Ena pojken levereras till kalas, hmmm – det var nog PARTY och inte kalas förresten och resten av familjen beslutar sig för att ha eget kalas hemma med hämt-pizza och cola. Det är bra att dricka när man har feber. Sent på kvällen tassar maken iväg och hämtar partykillen medan mamman gnälligt hänger sista omgången tvätt. Lägenheten ser ut som ett Robinson-läger med tvätt på överallt.

Mamman somnar med ännu en omgång Alvedon i kroppen.

Feberfritt på söndagen. Bristande lust att jaga dammråttor och vika tvätt gör att mamma och LillStumpan går på stillsam promenad i solen istället. Snubblar på en loppis och fyndar ett pussel för tio pix. Tyvärr verkar maken och sönerna vara lika ointresserade av tvätt & städ som mor & dotter, slutligen HJÄLPS ALLA ÅT att få ordning på alltihop. Söndagsfrid ett par timmar och sen en riktigt smaskig säsongsavslutning av Parlamentet på TV 4 följt av Murder City på TV4+.

fler sidor

Några sidor som mot alla odds fångar mitt intresse:

Dagens Industri som är världens tristaste tidning (oops så politiskt inkorrekt att säga så!) har ett affärsmagasin för yngre bizzenissar – Diego. Trots att jag varken gillar DI, är ung eller bizzenisse, så gillar jag den!

FastFoodLovers är en blogg som kikar på vad som rör sig inom hel- och halvfabrikatsindustrin. Hur spännande låter det? Men kolla; med stor kärlek och entusiasm tuggar bloggaren i sig snacks, mackor, burgare och annat. Jättekul att läsa, även om jag själv nästan aldrig äter den typen av mat.

Sudoku-sidan på SvD – hur skoj som helst! Snabbare än korsord, kuligare än gamla röj och patiens; en vila för en pappersskyfflare som jag!

Hemnet – bostadsporr för alla. Inte bara för att jaga fritidshus utan av ren nyfikenhet; hur ser lägenheterna ut på Östermalm? Hur verkar det där i krokarna runt Enskede? Hur möblerar folk egentligen sina vardagsrum? Är det bara vår hall som är knäpp eller är alla hallar det? Här finns alla svaren!

Hur spännande kan kommunens hemsida vara? Faktum är att jag tycker Stockholms Stads hemsida är fullproppad med info på hög och låg nivå.

Det trodde ni inte om mig?!

klockan

Redan när jag började dejta mannen som senare skulle bli min make konstaterade jag att han hade läcker klocka.

Vanligtvis lägger jag inte märke till sådant; klockor, skor, smycken, slipsar – jag noterar sällan för jag är helt enkelt inte speciellt intresserad.

Det var alltså något speciellt med den här klockan eftersom den väckte mitt intresse. Han hade fått den på sin 18-årsdag och därefter burit den mer eller mindre hela tiden. Den hade fått vissa repor & skråmor men de var mer som spår av händelser istället för skador. Den var inte glittrig eller prålig utan enkel & elegant och samtidigt tung och liksom massiv. Väldigt manlig.

Någon sen natt på väg hem efter en krogrunda lovade han mig en likadan på min 40årsdag. En exakt likadan fast dammodellen förståss. Det var aldrig frågan om ifall vi fortfarande skulle hänga ihop då, det var en så´n där natt då allt var självklart…

Hur som helst; åren har gått och vi är gifta och har alla våra barn. Vissa år har varit skumpiga och vissa soliga, men det är fortfarande han och jag – i nöd och lust.

Mellan varven har vi skojat om löftet, typ att ”du blir inte av med mig förrän tidigast 2007 när jag fått min klocka” eller ”är det inte dags att sälja din så du har råd med min nu när jag snart fyller?”.

Snick-snack på tramsnivå.

Men i år så fyller jag ju 40. Och maken hade inte glömt sitt löfte. Han undrade om det var viktigt för mig att det blev exakt på dagen, han ville hellre infria löftet på våren. Så sedan några månader har jag alltså en tok-fin klocka på min arm!

Tack älskling!

ärendet godkänt

Det var ju lixom inte riktigt så lätt som att att om det finns plats så får ungen börja. En rad samtal har gått fram och tillbaka mellan nuvarande skolan, speciallärare, skolan som kan och vill ta emot, kommunal handläggare, skolpsykolog och sist men inte minst skolan som ligger närmast och som därmed sitter på pengarna.

Sitter på pengarna.

Sonen har aldrig gått i den skolan och kommer troligen aldrig heller göra det, men trots detta har rektorn där makt över situationen.

Nu har rektorn under en veckas tid funderat på om han kan tänka sig att skicka pengar vidare till andra skolan för att sonen ska kunna läsa enligt läroplanen men utifrån sina egna förutsättningar. Vad är det att fundera på?? Alla är ju överrens om att det här är perfekt!

Klarade inte av att vänta längre utan ringde upp rektorn idag. Fick då beskedet:
– Vi har bestämt oss. Vi godkänner ärendet.

Ärendet, det vill säga sonen, KOMMER alltså att få börja i nya skolan till hösten! Nu är det klart!

Jag har inte ord att beskriva känslan, lättnaden. Det känns som luften går ur mig totalt, men inuti mig jublar jag.

haken?

Nu blir jag lite misstänksam:

Allt var najs, very najs.
Huset var hur fint som helst. Solitt, välbyggt och vinterbonat med plats för oss alla.
Trädgården och hela tomten var jättetrevlig – lite gräsmatta men mest naturtomt.
Området verkade sympatiskt; några grannar men inte för nära, fin badplats, inte för trafikerad väg, OK avstånd till affär.
Priset (om det inte blir alltför fasansfull budgivning) är överkomligt.

Vad är haken?

och så...

…var det dags igen. Nya förväntningar, ny strimma av hopp.

Ska kolla hus i helgen.

Tänk om det här är något för oss? Tänk om det visar sig vara rätt ställe för oss. Tänk om det här är det vi letat efter och längtat efter.

Mäklaren verkar lika knäpp som de flesta mäklare; arrogant, nonchalant och dryg. Vi har dock lärt oss att bortse från det och ägna oss åt objektet istället.

Har lärt oss att ställa frågor och kräva in svar på dem innan vi ger oss av. Det har ju visat sig att mäklare ofta är ovilliga att berätta om ”detaljer” som faktiskt är av intresse; att granntomten är en industrifastighet eller att huset är både fuskbyggt och förfallet till exempel. Mäklarna har inte visat sig ha någon förståelse för att det känns hopplöst att åka 30-40 mil för att upptäcka en så´nt.

Har alltså sammanställt en neurotiskt lång lista som där vi kan bocka av de fällor vi gått i. Sen finns det alltid nya fällor, men de kan jag inte klura ut.

Håll tummarna. Igen. Tack.

hjältar

Det är inte elitidrottarna jag beundrar mest utan vardags-motionärerna.

Tanter som tar sig ut på en ordentlig promenad varje dag. Trötta morsor som kör sina Friskis-pass varje vecka trots att soffan är SÅ lockande. Kontorsnissar som cyklar till jobbet även i ruskväder. Dagis-fröknar som tar ut barnen inte bara i solsken utan även då regnet vräker ner. Alla som tar trapporna istället för hissen. Ungar som väljer att lira lite boll på gården istället för att glo på samma video-rulle än en gång. Alla som vågar prova ett spinningpass trots att de inte suttit på en cykel på tjugo år. Tjockisar som vågar sig in på gymmet. Envisa jäklar som inte ger sig trots att de aldrig kommer få någon guldmedalj.

Snacka om idrottshjältar!

Såg en sån här hjälte imorse när jag var på väg till jobbet; iklädd justa gympadojor, bekväma kläder och liten keps tuffade tanten fram längs stigen i parken. Som värsta dåren ropade jag till henne när vi möttes:
- Vad duktig du är!
...och då skrattade hon och flåsade:
- TACK!!

Det är ett av mina mål, att bli en så´n tuffe-tuffe-tant!

catch 22

Om inte annat så kan jag ju faktiskt konstatera att med jämna mellanrum tar orken slut så som den gjorde igår.

Kollar tillbaka till i mitten på mars – samma känsla av att hjulet snurrar men ekorren är död.

Det måste vara något gigantiskt systemfel som gör att friska, starka kvinnor rasar ihop och till och med funderar på att överge sin egen avkomma bara för att få luft i lungorna. Vi kippar efter luft som fiskar på land.

De bördor som hamnat på mina axlar (jaja, jag vet själv att flera av de största har jag lagt dit själv och det är ett av huvudfelen) är oproportionerliga i förhållande till den tid och kraft jag har att disponera.

När ska det ta stopp? När ska vi, den stora massan, få hjälp att skaka av oss tyngderna? Hur många ska offras först? Vi som står mitt i skiten, vi har häcken full att överleva från dag till dag – vi behöver hjälp! Och mitt i det hela tycker jag att det är ju faktiskt MITT ansvar att se till att MITT liv är bra, inte kan jag bara sitta och vänta på att någon annan hjälper mig? Catch 22.

trött på det hela

Är det bara jag som ibland tröttnar på att vara förståndig familjemor?

Familjen har inte gjort mig något speciellt illa idag, ändå känner jag bara för att ta semester från dem. Slippa oroa mig för barn som är hungriga och pockar på min uppmärksamhet. Slippa fundera på maken som har förväntningarna att jag tar hand om det ena och det andra. Komma ifrån post som ska sprättas, dammråttor som ska jagas och tvätt som ska sorteras - tvättas -hängas - vikas.

Blä.

Och ändå; så fort de tankarna far igenom mitt huvud känner jag mig så skyldig och så otacksam.

Har hyggligt friska barn, en make som på det stora hela är finemang och ett hem med alla bekvämligheter - vad har jag att gnälla över?

åt skogen

Ibland går det åt skogen så det sjunger om det!

Hade jackat upp mig till max, kämpade och gjorde MITT ALLRA, ALLRA BÄSTA och ändå sket det sig. Jag var verkligen fokuserad på min uppgift, kände mig stark i kropp och själ och ÄNDÅ blev det tummen ner.

Phu.

Pinsamt.

Jobbigt.

Men - märkligt nog – så rasade inte världen.
Den står kvar.
Jag står kvar.
Det kommer nya tåg.

Jag ger mig inte.

det bästa på 80-talet!

Det bästa på åttiotalet måste ha varit seglarskon! Hur snygg och praktisk som helst och funkade till allt! Även jag som inte är modeintresserad måste ju ha något på fötterna och jag blir glad att se att seglardojjan återvänt och nu i ny, nättare modell:
Just den här är från Din Sko, helt i skinn för bara 380:-!

Vad jag fullständigt glömt (eller förträngt) är de FÖRFÄRLIGA skavsår man fick innan skon var ordentligt ingången. Hu! Min högra häl ser ut som den gjorde våren 1984 (inga detaljer, men tänk "köttfärs").

citat av Hans Asperger

"...en form av intelligens som är nästan opåverkad av tradition och kultur ... - - - ... okonventionell, fristående och originell, som äkta kreativ intelligens är..."

Hans Asperger, psykiater

citat av Malin Nordgren

"Att inte följa normen för hur man ska vara är inte detsamma som att vara sämre."

Malin Nordgren, författare

citat av Michael Fitzgerald

"Om alla var normala hade mänskligheten varit kvar på nivån där vi var innan hjulet uppfanns."

Michael Fitzgerald, barn- och ungdomspsykiater i Dublin

vårtecken

I ögonvrån såg jag något som såg ut som ett cirkustält utanför fönstret imorse. Yrvaket gnuggade jag ögonen och tittade en gång till – inte var det något från cirkus men väl ett torgstånd med randig markis!

Vilket vårtecken!

När jag sedan passerade vårt lilla, lilla torg en halvtimme senare var gossarna i full gång att packa upp tomater, äpplen och gurkor – vilket vårtecken! De ropade muntert god morgon till alla som passerade förbi och det kändes härligt att svara med ett:
– Välkomna tillbaka!

omstart

Hade peppat upp mig så inför en sak i fredags; åhej åhå – jag är himla bra och klarar allt! Sen blev det hela inställt pga sjukdom. Det var inte jag som var sjuk utan någon annan, jag var taggad till tusen!

Lite som att komma till uppkörningen och mötas av att det är punka på bilen.

Platt fall.

Nu blir det nytt försök på fredag:
* Läge att göra omstart på upp-pumpningen
* Läge att försöka övertyga mig själv om att en vecka extra tid att öva gynnar mig
* Läge att önska den insjuknade ett snabbt tillfrisknande (borde naturligtvis vara överst på listan, men var det en vanlig sketen förkylning och inte något dramatiskt)

På igen bara!