anhörig

Det var varit en serie på DNs Insidan-sidor om att vara anhörig till en psykiskt sjuk person. Jag har följt den lite med ena ögat; ämnet är intressant men eftersom jag inte ser sonen g som direkt PSYKISKT SJUK känns det (tack och lov) inte som det angår mig till 100 %. För tillfället orkar jag inte heller riktigt engagera mig i andra människors sjukdomar och elände, har nog med allt runt syrran…

Nåväl – varje artikelserie brukar ju avslutas med ”läsarnas insända reaktioner” och när jag läste vad ”Erik” skrev stannade allt. JUST SÅ var det ju för oss i kontakten med BUP. Hans beskrivning av sina känslor PRECIS det vi kände oss utsatta för. Anklagelserna, tvivlet, skammen, pressen.

Hans berättelse visar ju på att det inte var vi som hade en extrem otur utan att detta faktiskt förekommer på fler ställen. Hur kan detta få fortgå?

Jag tackar min lyckliga stjärna över att vi kom ur deras grepp (kan inte välja annat ord för deras hållhakar på oss var så starka, så sektartade), att vi orkade resa oss och hittade en annan väg. Vågar inte tänka på vart vi landat annars.

Följ länken och läs hela artikeln eller läs bara ”Eriks” inlägg här:

"Erik" har erfarenhet som anhörig till två psykiskt sjuka personer, sin hustru och sin dotter (från ett tidigare förhållande), berättar han i ett långt brev till Insidan. Hustrun har schizofreni och sjukdomen har periodvis påverkat hela familjen. Erik blev lovad att dottern skulle få vara med i samtal på sjukhuset där hustrun vårdades, men löftet sveks.

När dottern blev deprimerad i puberteten sökte de hjälp hos bup, barn- och ungdomspsykiatrin. "Då inleddes en helvetesvandring som förändrade allas våra liv i grunden och som inte är avslutad än", skriver Erik. I stället för att ge stöd spelade bup ut familjemedlemmarna mot varandra, hustrun "framställdes som ett känslokallt monster" och dottern borde fosterhemsplaceras, tyckte de. Så småningom började anklagelser riktas också mot Erik, de var diffusa men handlade om att dottern inte känt tillräcklig tillit till sin far.

Ingen inom barnpsykiatrin som senare har haft hand om dottern har gjort bedömningar som liknade det första bup-teamets, skriver Erik. Men anklagelserna bröt ner hela familjen, beskriver han, och till sist ville hustrun skiljas. I dag mår både hon och dottern bra, men såren finns kvar. Det är tungt att vara anhörig, men rollen som anklagad är ännu tyngre, skriver Erik.

"Den skam man känner är ofattbart stor och bidrar ytterligare till isoleringen från omgivningen; inte ens inför vänner är det lätt att bekänna att man skylls för något så fruktansvärt som att inte duga som förälder, att rent av ha vållat sitt barn lidande. I början framstod för mig anklagelserna bara som absurda, men till slut började jag tvivla på mig själv. Till och med mina minnen började jag tvivla på, minnena av lyckliga upplevelser tillsammans med min dotter. Jag förlorade nästan all tro på mig själv ( )

"Som anhörig kan man också skämmas för att tala om sitt eget lidande, skriver Erik. Men pressen man lever med, och kraven på tystnad för att inte lämna ut sin sjuka närstående, kan skapa mycket svår smärta.

"Och för den som både upplevt en närståendes depression och fått del av skulden för denna är smärtan ytterligare sammansatt. Det mörker som drabbade mig var naturligtvis kopplat till min dotters lidande. Men man kan som förälder vara stark och klara av en sådan smärta och vara förmögen att ge sitt barn tröst. Det är en del av rollen som förälder, den styrkan är en kapacitet man får. Med anklagelserna var det något annat. Dem kunde jag inte härda ut på samma sätt. ( ) Och det mörker anklagelserna skapade lade sig mellan oss och berövade mig den naturliga styrkan och förmågan att trösta min dotter och ge henne styrkan att leva. Just anklagelserna förhindrade mig att ge henne det stöd hon behövde."

för djävligt läge

För syrran var den här veckan inplanerad som en vilovecka mellan två behandlingar, förhoppningen var att hon skulle må rätt hyggligt. Hon skulle kunna vara hemma och gosa med barnen, kanske må lite bra (=lite mindre dåligt). Istället ligger hon kvar på sjukhuset, totalt sänkt i efterdyningarna efter behandlingen förra veckan.

Hennes mun blöder av medicinerna. Hittills har de bara gett henne vätskedropp för hon har ”en del att ta av” men nu får hon närings-dropp också. Hon får medicin mot de hemska utslagen som kliar och hon får hjälp att bli av med kiss & bajs.

Hon har nu inte varit hemma på tio dagar och inte träffat barnen på tio dagar. Hon vill inte att de kommer på besök på sjukhuset – hon känner sig så skrämmande ful med den kala skallen och med alla utslag & stickhål efter nålar. Hon är också orolig för att miljön skulle skrämma upp dem ännu mer - men kanske är det tvärt om? Hur serverar man sån´t här till en femåring och till en treåring? Babyn vet ju inget annat än att mamma är sjuk – sjukdomen kom ju under graviditeten. Borde det inte finnas någon som har en handlingsplan? Är det inte konstigt att i allt det här bistår landstinget med kurator-stöd ca en timme varannan, var tredje vecka?

underligheter

Runt om på bloggarna valsar en utmaning; berätta sex egen-domligheter och skicka sen vidare. Havsfrun; jag blir smickrad av att du är intresserad av mina konstigheter (även om jag nog blottar en del av dem allt eftersom) så här kommer sex detaljer som du nog inte vet om mig:

* Jag vill att griljeringen på julskinkan ska vara jätte-jätte-JÄTTE-tjock. Ett centimetertjockt lager av ägg, senap och ströbröd – mums!

* Jag inbillar mig att jag skulle vara världens bästa programmerare om jag valde att satsa på det spåret (obs att jag alltså inte kan ett smack om programmering idag, men OM jag skulle satsa på det så skulle jag vara världsbäst!)

* Jag spelar gärna Röj, Tetris och Lumines i timmar. Stör ej.

* Jag tror att jag är en superbra löpare trots att jag bara vid enstaka tillfällen och i medvind springer milen på under en timme.

* Jag har väldigt, väldigt ludna armar. Tur nog är stråna ljusa och tunna så de är inte så iögonfallande, men jag föredrar att långärmat för att slippa kommentarer.

* Enda gången då fartdjävulen griper mig är när jag står på slalomskidor; då växer hornen ut och jag VRÄKER nedför backen i värsta Anja-speed. I övrigt är jag västa mes, bilar ska helst inte gå snabbare än 50km/h.

mål

Det pratas mycket om mål; att man ska definiera sina karriärsmål och sina privata mål. Man ska ha en plan att jobba efter, visualisera sin egen situation om tio år och sen hitta vägar för att nå dit.

Jag blir matt för jag är NÖJD. De saker jag kan påverka är faktiskt i ett läge som gör att jag känner att jag behöver inte streta. Det verkar som att det är fult att säga så, men faktum är – jag är rätt nöjd.

Sonen G har hamnat rätt; han går i en skola där han stortrivs och vi ser ljust på hans framtid. Han har en garanterad plats i ett hög-stadium som passar honom – längre fram än så vill jag inte tänka.

Sonen B är lycklig; han går i bra skola och han har sin träning. Han har mängder av alternativ att välja på när högstadietiden kommer och han är initiativrik vad det gäller att sysselsätta sig i övrigt. Varför ska jag planera framtiden för honom?

LillStumpan går på dagis och är överlycklig inför att flytta till stor-barnsavdelningen till hösten. Och när dagistiden är över väntar samma skola som brorsan B nu går i.

Jag är superlycklig för vår stuga; vi trivs så bra där allihop och den blev precis det vi drömde om. Det var ett mål att hitta ett fritidshus och det gjorde vi – jag är nöjd nu. Visst har vi planer där; bygga om altanen & isolera entrén, ommålning ute & inne – men det är ju inga livsmål??

På mitt jobb rullar det på. Det har varit turbulent och är i viss mån det fortfarande. Jag känner dock att jag sitter rätt tryggt *peppar peppar* och jag har det bra. Jag har inte ambitionen att klättra eller vidareutbilda mig radikalt, det känns bra att gå till jobbet och känna sig bekväm med att man hyggligt hanterar situationen.

Träningen har naturligtvis mål men de är inte på det synliga planet. Mina mål där handlar inte om att gradera regelbundet utan om att hålla min kropp i trim. Jag vill kunna springa efter bussen utan att bli andfådd, jag vill kunna gå i trappor utan att flåsa, jag vill kunna lyfta tunga grejer själv. Jag vill göra vad jag kan för att ge min kropp bästa förutsättningen att fortsätta fungera bra. Det är väl ett bra mål, om än lite löpande och inte så definitivt?

Vad mer? Boendet vårt är bra. Jag ser inte framför mig att vi flyttar någonstans; kan på kul smygsurfa lite på hemnet och kolla villor (mest för att jag verkligen skulle vilja ha lite mer yta så att även jag fick ett eget rum) men med tanke på sonen G´s skolgång vill vi nog bo kvar i krokarna där vi bor. Att vi måste försöka hitta rätt hantverkare till vårt badrum och att vi borde göra något åt köket – det ser jag mer som projekt, inte som livsmål.

Maken blir galen på mig på grund av det här. Han vill planera hur han ska gå vidare med sitt jobb, vad vi ska göra när vi pensioneras och när barnen flyttar hemifrån…. För mig känns det otroligt avlägset och på gränsen till bisarrt. Han är i och för sig tio år äldre än jag är och pensionen är för honom inom en överskådlig framtid, men ändå? Och barnen – jag blir lite vidskeplig när han vill prata om dem tio år framåt; har vi inte lärt oss att allt kan vändas upp & ner över en natt? Hans jobb pratar jag gärna om, men JAG kan ju bara stötta hans val, inte göra dem. Väl?

Ska jag krysta fram några mål? Jag vill resa till New York. Jag vill ha 8.000 mer i månadslön. Jag vill bli av med tanthullet runt midjan. Skulle detta lösa sig skulle jag vara ännu mer nöjd, men min lycka står och faller inte med detta.

Om det är så fel att vara nöjd, då är jag väl helt fel då.

mardrömmar

Samma dröm återkommer natt efter natt efter natt.

Alla hennes symptom blir mina; jag vaknar genomsvettig och i drömmen har hon och jag smält ihop. Vi - som dragit ojämt nästan hela livet - blir en & samma person och plötsligt märks det att hon är den starka och jag den svaga. Syrran är stark och ser fram mot en ljusnande framtid. I drömmen krymper jag ihop och försvinner bort.

biverkningar

Det är sjukdomen som är farlig-farlig-farlig men det är medicinerna som bryter ner henne.

Medicinerna har gjort att hon hamnat på sjukhus:
* hela kroppen är vätskefylld – de har utan vidare tappat ut sex liter.
* stora eksemblaffor som kliar har dykt upp i ansikte, på ryggen och på armarna
* känseln i läppar och mun är borta
* håret rasar
* all magaktivitet avstannar; i klarspråk kan hon varken kissa eller bajsa

Jag tänker att om detta är biverkningarna, hur eländig är då inte sjukdomen?

Har lovat henne att inte söka information på nätet men naturligtvis kan jag inte låta bli. Jag googlar, läser och väger info mot varandra. Läsningen är dyster.


Snart ska jag samla ihop mig, ringa upp och babbla lite om gårdagens TV-program, dagens träning och annat trams. Som om allt var som vanligt.