fel

stoppfel, batchfel, mystiska fel, slarvfel, datumfel, utskriftsfel, skönhetsfel, beräkningsfel, visafel, uppdateringsfel, kommunikationsfel, obegripliga fel, stavningsfel, länkningsfel, kopplingsfel, följdfel, logiska fel, försumbara fel, närbesläktade fel, produktfel, förväntade fel, konverteringsfel, mänskliga fel, textfel, valideringsfel, fältfel, manuella fel, fördelningsfel…

…och ändå anser vi det hela vara en OVANLIGT lyckad produktionssättning!!

ingen fara med mig!

Näe då – det är ingen fara, det är inget förfärligt som har hänt.
Jag är med, jag är på.

Det som hejdar bloggandet är jobbet.

Efter ett år av analys och tre år av programmering har företaget produktionssatt ett nytt system. På det stora hela har allt gått fantastiskt bra (räkna på sex-sju programmerare på heltid varje dag i flera år – det blir en massa kod det!) men självklart är det efterskalv: stopp här, fel där, beräkningar som trasslar, utskrifter som fastnar, körningar som går på näsan…

Mitt i allt sitter jag som en trafikpolis.

Så ser ni en tjej som sitter på en refug och pekar med hela handen – då är det med största sannolikhet jag.

den perfekte partnern

Läste uttrycket "den perfekte partnern" i en bok och reagerar – ordet ”perfekt” i kombinationen med ordet ”partner” blir för mig en motsägelse i sig.

Akademiens Ordlista definierar perfekt som fulländad, fullkomlig, felfri. Partner är enligt samma bok äkta hälft, men enligt min definition är en partner en livs levande människa med fel och brister.

En bråkdel av alla mina frågor:
* Är det ultimata att försöka hitta den felfrie?
* Ska man inspektera den partner man har och granska egenskap för egenskap; överväger plussidan minussidan?
* Hur är det med mig själv; vilka egenheter kan jag tänka mig att ändra på och vilka vill jag hålla kvar vid?
* Skulle mitt liv bli perfekt med den felfrie partnern vid min sida?
* Är någon helt felfri över tiden? Alltså helt rätt i alla tänkbara situationer?
* Kan det vara så att någons jobbiga egenhet faktiskt är just det jag attraheras av?

Kanske ska förtydliga, jag vill verkligen inte ha någon annan make än den jag har. Verkligen inte - trots att vi periodvis kännt mer besvikelse & ilska är kärlek, generositet och respekt. Kisar jag med ögonen ser jag den kille jag en gång blev kär i och jag vet att han är …. rätt. Inte perfekt men HELT RÄTT.

enslig

Ensamheten är ett av mina största spöken.

Det finns nog någon svensk motsvarighet till engelskans lonely och alone vad det nu kan vara, men det är ensam som i enslig jag känner mig. Osedd. Ironiskt nog känner jag samtidigt att jag jämt är jagad av folk som vill använda mig till något – att jag aldrig får vara ifred.

Mitt ensamhetsspöke gräver i mig; vem är på min sida egentligen? I slutänden? För vem är jag viktigast?

Svaret borde självklart vara min familj; maken och barnen.

Men vete 17 vilken roll jag har i makens liv egentligen. EGENTLIGEN. Jo – vi delar ju vardag och ansvar och alltihop, men frågan är om vi våra själar är hopbyggda med varandra. Eller är det jag som har för stora förväntningar på en soul mate?

Barnen. Visst – jag är deras mamma men….

Med pojkarna kom känslan redan på BB; pga prematur födsel hamnade de på neonatalavdelningen där inte jag fick plats. Jag låg ensam på BB för att sedan snabbt skrivas ut och skickas hem barnlös. Pojkarna fick vård och överlevde och jag konstaterade att deras liv rullade på utan mig. Jag hamnade vid sidan och i viss mån känner jag mig kvar där. Andra vet bättre vad G behöver och B gör vad han kan för att bli självständig så fort som möjligt.

LillStumpan är ”min” på ett annat sätt. En lång amningsperiod och många timmars sjalbärande tätt-tätt intill behövdes för att jag ska våga tro att jag betyder mycket för henne. Kanske är det också någon sorts feminint band som knyter ihop oss, mor & dotter? Tack lilla älskling för att du får mig att känna mig behövd!

Vänner och bekanta har jag, likaså arbets- och träningskamrater.
Har en, eller kanske två nära vänner som jag skulle kunna ringa mitt i natten och jag vet att de skulle ställa upp för mig. Frågan är om de skulle ringa mig om det var något? Eller har de någon annan som är viktigare? Vet svaret på den frågan.
Jobbet är bra på många sätt, men ibland känns det mest som ”leka jobb” – vad tillför jag egentligen? Varför glöms jag bort när det blir hastiga ändringar eller info ska ut?
På träningen känns det ofta som alla kan satsa helhjärtat medan jag har andan i halsen för jag stjäl tid. Som halvhjärtad är man inte med helt och hållet.

Men varför är det så viktigt att vara viktigast? Är det en känsla av att vilja vara behövd? Vilja vara delaktig? Vilja vara innanför? Vilja vara den som blir vald?

Jag känner mig osynlig. Grå. Onödig för annat än praktiska saker som att mata tvättmaskinen, rådda administrationen och byta soppåsar. Fattar också någonstans att med min dysterhet och tillför jag inte speciellt mycket så det kanske inte är konstigt att jag smälter in i väggen.

Känns som en grå cirkel där jag helt ensam går runt-runt-runt.

jul igen

Även om novemberfriden fortfarande råder närmar sig julen med stormsteg. Snart väller en flod av rödglittrande tingeltangel över oss; å ena sidan är det hur myspysigt som helst, å andra sidan har det en tendens att bli asjobbigt.

Förutsättningarna i år är hästlängder mycket bättre än vad de varit på länge; maken kommer vara hemma i år och vi planerar att fira jul på landet.

Ska inte ge mig in i något bittert ordande över alla de jular som maken varit långt borta och jag firat själv med barnen. Firat och firat; jag har jobbat som en slav för att göra julen till något roligt för dem och själv nästan gått under på kuppen. Skolan, TV, reklam i brevlådan, omgivningen – alla bidrar till att bygga upp barnens förväntningar och hur man än anstränger sig att hålla det hela lite lagom så… Det är dömt att gå åt helvete.

Bristen på miljöombyte har också tärt på våra jular; av olika anledningar är vårt sociala liv rätt begränsat och att ”ta en charter” har inte varit något alternativ – vi har alltså varit hemma i vår vardag hela tiden. Inte bra när vardagen tidvis varit mörkgrå.

Hur som helst; i år finns alltså alla chanser att det hela blir bättre!

Maken är hemma och ska ingenstans – jag upprepar INGENSTANS! Och ett par stenkast bort från vardagen ligger vår fina lilla stuga där vi bott in oss ordentligt och trivs så bra allihop!

Behovet av att överkompensera med juligt tingel-tangel känns minimalt. Om vi bara kommer ut till landet och får några extra dagar ledigt kommer vi kunna ha en härlig jul med bara det som är viktigt för oss; tid med varandra kompletterat med en liten gran, något gott att äta och några klappar till ungarna…

Faktum är att för första gången på många år känner jag att julen är välkommen!

vardag på kontoret

Avsnitt 1
Har lyckats hjälpa den lite mer avlägsna kollegan med en knepighet, han lämnar rummet med ett glatt
- I owe you.

Nyfikne grann-kollegan kommer in med stort frågetecken i ansiktet:
- Jag HÖRDE vad han sa´!!

Vaddå hörde? Det går runt i mitt huvud, vad hade vi sagt som var så dramatiskt?? Nystar tillbaka i samtalet och nyfikne kollegan förtydligar då vad han trodde sig ha hört; avskedsfrasen i dörren hade han tolkat till ”I love you”!! Vilken kontorsskandal som hade kunnat segla upp!

Avsnitt 2
Har på mig mina stövlar med klack. Det handlar inte om några skyhöga klackar utan högst beskedliga 5-6 cm. Men om man lägger dessa klack-centimeter till mina egna drygt 180 så kommer jag en bit upp i luften, vilket av vissa (huvudsakligen karlar under 170 cm) uppfattas som en direkt provokation.

Nåja. Jag jobbar huvudsakligen med folk över 190 cm (en lustig slump är faktiskt att ALLA i min närmaste grupp är över 180 cm och de flesta alltså ytterligare minst en dm!) och där är det ingen som retar upp sig på mina klackar – tvärt om! Jag får en och annan kommentar om att ”nu kan vi äntligen se varandra i ögonen – åtminstone nästan” och att ”visst är utsikten bättre här uppe?”. Vi ser nog rätt kul ut när vi går i samlad tropp till matsalen!

Avsnitt 3
Har gett mig tusan på att få lite vardagsmotion genom att försöka ta trapporna istället för hissen. Problemet är bara att huset är över 20 våningar högt och dessutom lite krumelurigt byggt; ibland behöver man gå ner nå´n trappa eller två för att komma till en anslutningsgång och för att kunna hitta en annan trappa att gå upp.

Phu.

Tack & lov är det sällan jag ska från längst ner till högst upp, vanligtvis behöver jag förflytta mig max tio våningar i stöten, men ändå.

Ännu ett tack & lov går till att det är inte bara jag som håller på så här, vi är många. Strax före varje heltimme är det ett rännande upp & ner och kors & tvärs av folk som ska hit & dit på olika möten. En rödblommig entré är helt godkänd!

ännu mer sämsta mamman

Det är så sorgligt för jag önskar verkligen att jag hade kraften.

Istället blir jag bara arg. Och uppgiven. Och modlös. Och känner mig misslyckad.

Vilken jävla kass mamma, vem ska stå på ungens sida när till och med mamma sviker?

Djupast i mitt elände morskar jag upp mig; tvättar jackan en gång till, lappar byxorna, plockar upp allt som rasar & välter, tar mig tid att lyssna på hans långa utläggning om något jag inte begriper men vill-vill-vill begripa.

Gud nåde den som säger något ont om min unge – inför alla andra försvarar jag honom intill sista andetag.

Tränar G i de grundläggande sociala spel som man måste behärska för att inte hamna utanför. Utanför vaddå förresten – är det mina egna rädslor som kommer fram? Måste man vara ”innanför”? Är det så himla viktigt att vara som alla andra? I vissa lägen – ja, i de flesta lägen – nej. Men det GÅR inte att knalla förbi kön för att man inte har lust att stå sist, det GÅR inte att låta bli att lyssna på andra jämt. Väl?

Åh vad jag önskar att det fanns någon som kunde hjälpa till att älska vår märklige lille pojke när mina krafter tar slut, när min tro sviktar.

…och som sopar upp mig när jag är i spillror.

sämsta mamman

Jag känner sig som allra sämst som mamma när jag inte orkar älska mitt barn.

När jag inte orkar tycka att han är vackrast, bäst, gosigast & finast utan istället är aptrött på honom och faktiskt – hu det känns förfärligt att erkänna men – skäms över honom.

Stackars G står där i affären och vad han än tar sig för blir det fel; han går och hämtar fel grejer, han står i vägen för precis alla, han tappar så att saker går sönder, han vänder runt så att det rasar. Och ju tokigare allt blir desto mer skärrad blir han och sen blir allt ÄNNU värre.

Är inte medlidande bland det värsta man kan känna mot någon?

Jag försöker komma vidare genom att tänka att det är bara jag som lägger märke till det här, men det stämmer inte; jag ser ju hur folk suckar runt oss.

Visst kan jag gå och handla utan honom, det gör jag för det mesta, men ibland hamnar man på Konsum utan att det var meningen. Det saknas något och jag går inte hem för att sen gå tillbaka. Och att ställa sig och dividera att han ska gå i förväg hem kan bli ännu mer komplicerat, tro mig.

Och det här handlar inte bara om att handla, det handlar om alltihop; hela vardagen, hela livet.

Jag undrar varför jag inte fick en unge som var lite mer…normal.

Varför kan han inte hålla ordning på kläderna så han ser hygglig ut? Trots att vi köpte en ny, fin mössa väljer han att ha sin fyra-fem år gamla som är sunkig och lite för liten. Jackan är nästan ny och tvättad flera gånger men den har konstiga fläckar, är felknäppt och korvig i kragen. Brallorna har han råkat klippa hål i. Skorna är nertrampade. Typiskt småkillar kan man tycka, men G tar allt en nivå extra.

Läser utlämnande bloggar om barn med tunga handikapp där föräldrarna ändå strålar av kärlek och aldrig tvivlar, inte vad jag kan se i alla fall.

Jag sörjer den kommunikation jag aldrig kan ha med min son – han håller dialog och är sen inte vidare intresserad av vad andra har att säga. Det kanske ser annorlunda ut om ett par år, vad vet jag, just nu är det bara tröstlöst.

Vet han att jag känner så här ibland? Naturligtvis vet han det. Kommer han om ett par år säga att ”min mamma tyckte aldrig att jag dög”?

Men duger, det gör han. Det är bara det att hans kvalitéer inte är lätta att se en sketen vardag i november. Inte för mig i alla fall.

en egen plätt

Har ett bubblande behov av ett eget utrymme. En plätt som bara är MIN.

Kollar runt hemma och konstaterar allt är antingen familjens gemensamma territorium eller så är det någon annans. Maken har ett eget skrivbord – ingen annan lägger något där. Pojkarna har sina rum. LillStumpan har en hörna som vi andra inte river runt i.

Allt som är mitt tenderar att bli gemensamt; i min garderobshalva hamnar plötsligt kassen med urvuxna barnkläder och högen med tidigt inköpta julklappar. På min badrumshylla ligger verktyget till B´s tandställning och LillStumpans alla hårspännen. På min dator har någon fyllt hårddisken med mysko musik. Någon lägger viktig post i min underklädeslåda? Hyllan där jag lägger plånboken och nycklarna fylls med papper från skola, dagis och bodstadsrättsföreningen. Min egentid (om inte annat fem minuter på muggen) invaderas av någon som ”bara ska…”.

Jag blir galen.

Om jag får drömma – och det får jag för det här är MIN blogg – skulle jag ha ett helt eget rum. Jag skulle ha bokhyllor för bara mina böcker, ett bord för min dator och en egen skrivare där ingen annan ständigt tog sista pappret. Jag skulle ha fria ytor som fick förbli fria och inte belamrades av någon annans grejer. Mitt – mitt – mitt.

Känner att jag måste förtydliga en sak: jag älskar min familj. Över allt annat älskar jag dem.

Det är bara det att snart finns inte jag kvar, JAG. Allt som är jag eller mitt håller på att dränkas.