enslig
Ensamheten är ett av mina största spöken.
Det finns nog någon svensk motsvarighet till engelskans lonely och alone vad det nu kan vara, men det är ensam som i enslig jag känner mig. Osedd. Ironiskt nog känner jag samtidigt att jag jämt är jagad av folk som vill använda mig till något – att jag aldrig får vara ifred.
Mitt ensamhetsspöke gräver i mig; vem är på min sida egentligen? I slutänden? För vem är jag viktigast?
Svaret borde självklart vara min familj; maken och barnen.
Men vete 17 vilken roll jag har i makens liv egentligen. EGENTLIGEN. Jo – vi delar ju vardag och ansvar och alltihop, men frågan är om vi våra själar är hopbyggda med varandra. Eller är det jag som har för stora förväntningar på en soul mate?
Barnen. Visst – jag är deras mamma men….
Med pojkarna kom känslan redan på BB; pga prematur födsel hamnade de på neonatalavdelningen där inte jag fick plats. Jag låg ensam på BB för att sedan snabbt skrivas ut och skickas hem barnlös. Pojkarna fick vård och överlevde och jag konstaterade att deras liv rullade på utan mig. Jag hamnade vid sidan och i viss mån känner jag mig kvar där. Andra vet bättre vad G behöver och B gör vad han kan för att bli självständig så fort som möjligt.
LillStumpan är ”min” på ett annat sätt. En lång amningsperiod och många timmars sjalbärande tätt-tätt intill behövdes för att jag ska våga tro att jag betyder mycket för henne. Kanske är det också någon sorts feminint band som knyter ihop oss, mor & dotter? Tack lilla älskling för att du får mig att känna mig behövd!
Vänner och bekanta har jag, likaså arbets- och träningskamrater.
Har en, eller kanske två nära vänner som jag skulle kunna ringa mitt i natten och jag vet att de skulle ställa upp för mig. Frågan är om de skulle ringa mig om det var något? Eller har de någon annan som är viktigare? Vet svaret på den frågan.
Jobbet är bra på många sätt, men ibland känns det mest som ”leka jobb” – vad tillför jag egentligen? Varför glöms jag bort när det blir hastiga ändringar eller info ska ut?
På träningen känns det ofta som alla kan satsa helhjärtat medan jag har andan i halsen för jag stjäl tid. Som halvhjärtad är man inte med helt och hållet.
Men varför är det så viktigt att vara viktigast? Är det en känsla av att vilja vara behövd? Vilja vara delaktig? Vilja vara innanför? Vilja vara den som blir vald?
Jag känner mig osynlig. Grå. Onödig för annat än praktiska saker som att mata tvättmaskinen, rådda administrationen och byta soppåsar. Fattar också någonstans att med min dysterhet och tillför jag inte speciellt mycket så det kanske inte är konstigt att jag smälter in i väggen.
Känns som en grå cirkel där jag helt ensam går runt-runt-runt.
Det finns nog någon svensk motsvarighet till engelskans lonely och alone vad det nu kan vara, men det är ensam som i enslig jag känner mig. Osedd. Ironiskt nog känner jag samtidigt att jag jämt är jagad av folk som vill använda mig till något – att jag aldrig får vara ifred.
Mitt ensamhetsspöke gräver i mig; vem är på min sida egentligen? I slutänden? För vem är jag viktigast?
Svaret borde självklart vara min familj; maken och barnen.
Men vete 17 vilken roll jag har i makens liv egentligen. EGENTLIGEN. Jo – vi delar ju vardag och ansvar och alltihop, men frågan är om vi våra själar är hopbyggda med varandra. Eller är det jag som har för stora förväntningar på en soul mate?
Barnen. Visst – jag är deras mamma men….
Med pojkarna kom känslan redan på BB; pga prematur födsel hamnade de på neonatalavdelningen där inte jag fick plats. Jag låg ensam på BB för att sedan snabbt skrivas ut och skickas hem barnlös. Pojkarna fick vård och överlevde och jag konstaterade att deras liv rullade på utan mig. Jag hamnade vid sidan och i viss mån känner jag mig kvar där. Andra vet bättre vad G behöver och B gör vad han kan för att bli självständig så fort som möjligt.
LillStumpan är ”min” på ett annat sätt. En lång amningsperiod och många timmars sjalbärande tätt-tätt intill behövdes för att jag ska våga tro att jag betyder mycket för henne. Kanske är det också någon sorts feminint band som knyter ihop oss, mor & dotter? Tack lilla älskling för att du får mig att känna mig behövd!
Vänner och bekanta har jag, likaså arbets- och träningskamrater.
Har en, eller kanske två nära vänner som jag skulle kunna ringa mitt i natten och jag vet att de skulle ställa upp för mig. Frågan är om de skulle ringa mig om det var något? Eller har de någon annan som är viktigare? Vet svaret på den frågan.
Jobbet är bra på många sätt, men ibland känns det mest som ”leka jobb” – vad tillför jag egentligen? Varför glöms jag bort när det blir hastiga ändringar eller info ska ut?
På träningen känns det ofta som alla kan satsa helhjärtat medan jag har andan i halsen för jag stjäl tid. Som halvhjärtad är man inte med helt och hållet.
Men varför är det så viktigt att vara viktigast? Är det en känsla av att vilja vara behövd? Vilja vara delaktig? Vilja vara innanför? Vilja vara den som blir vald?
Jag känner mig osynlig. Grå. Onödig för annat än praktiska saker som att mata tvättmaskinen, rådda administrationen och byta soppåsar. Fattar också någonstans att med min dysterhet och tillför jag inte speciellt mycket så det kanske inte är konstigt att jag smälter in i väggen.
Känns som en grå cirkel där jag helt ensam går runt-runt-runt.
Etiketter: bara jag
posted by Runt 40 at 13:15
8 Comments:
Vet du- jag känner ungefär likadant. Angående barnen. Tror jag. Känslorna för killarna var inte likadana från början som för dottern. De föddes när de skulle, så jag kan inte skylla på det. Däremot på att de är just tvillingar- det känns som om de är närmare varandra än vad någon människa någonsin kommer att komma dem! Och så skyller jag på att de föddes med katastrofsnitt. Jag var så nära att förlora dem och var sövd deras första timmar i livet. Kanske vågade jag inte tro på att de inte skulle försvinna från mig?
Jag vet inte. Men jag vet att när dottern föddes var det helt annat. Planerat snitt, jag var vaken, jag fick vara med när hon föddes, jag fick höra hennes första skrik. Och hon var en. EN bebis att fokusera på. EN bebis att lära känna. EN bebis att älska.
Missförstå mig inte- jag älskar alla mina tre barn över allt annat och lika mycket. Men- samhörigheten till dottern var på ett sätt mer självklar i början.
Låter jag helt förvirrad nu?
Alla människor är i grund och botten ensamma, sa min mamma en gång. Kanske är det därför hon tror så stenhårt på Gud.
Ändå trivs hon och jag mycket med ensamheten. Men visst gnager den ibland. När jag ser andra föräldrar på dagis eller skola välja att prata med varandra och inte med mig i första hand. De verkar så naturligt få kontakt. Jag anstränger mig men lyckas inte.
Hemma känner jag mig behövd. Därför älskar jag det så mycket. Maken är dålig på att visa det men jag tror han behöver mig. När jag frågar om han älskar MIG, min person, nyper han mig bara i rumpan och säger att han älskar "den här".
Tvillingsjälar tror jag är svårt att finna. Möjligtvis om man är född enäggare?
Men jag gillar det jag läser här. Du är utvald i cyberspace!
Jag förstår dig precis. Den där känslan av att vara viktig för många personer, men att aldrig vara den där som bara helt naturligt är nummer ett. Ungefär som i skolan: det fanns alltid någon som ville sitta med mig, eller vara med mig på rasterna, men när jag inte var där spelade det inte så stor roll, det uppstod inte något tomrum. JAg vet att jag är jätteviktig för många personer, men det är inte riktigt någon som tar mig för givet, någon som inte kan tänka sig att fylla år utan mig och sånt. Jo, barnen förstås, på sätt och vis. Jag och maken är nog lite av tvillingsjälar, men det dagliga livet gör att vi liksom inte orkar med riktigt. Det är precis så jag känner mig, ensam, enslig, övergiven. Jag tror att det är därför jag kan bli jätteledsen ibland när jag känner att jag inte tas med i sådant som sker, på jobbet, hemma, bland vänner... Verkar vara ganska vanligt bland kvinnor... undrar om män känner likadant?
Det här var ett av de förhållandevis fåtal inlägg som jag kännt mig tveksam att lägga ut - så patetiskt och sorgset.
Är så glad (vaddå glad? det är väl förskräckligt att det verkar så vanligt med de här jobbiga känslorna? Jag är glad för att ni kommenterar, inte för att ni känner så här) för era kommentarer; uppenbarligen är jag inte ensam i det här?
Här kommer en till!
Tänk att så många gör detta tankefel. Alla går runt och tror så mycket om alla andra. Jämför sig själv med sånt som syns utåt. Min utbrändhet och påföljande sjukskrivning har fört med sig det goda att jag kommit mycket närmare många fler i min omgivning. Vågar man bara öppna sig och visa den bräckliga/rädda/osäkra man är på insidan får man oftast (inte alltid) kika in i någon annans innersta. Där det allt som oftast bor någon som är lika bräcklig/rädd/osäker och ensam som en själv!!
Stor kram från Lena
Jag blir alltid lika glad när du ger ett livstecken ifrån dig, Lena!! Alltid!
DU är viktigast för DIG själv! Det är i kärleken till dig själv som du hämtar kraft till att älska andra.
Alter ego - det är väl det som är lite av mitt problem; att jag är rackarns skicklig på att hålla fasaden...
Skicka en kommentar
<< Home