platt fall

Ibland längtar man så mycket och kämpar så mycket att när det väl går vägen blir det platt fall. Tomt.

Just så känns det.

Det hela handlar om min träning, min kampsport som jag tycker är så rolig och som gör mig så stark & glad. Nu har det hela fått en sur bismak, detta på grund av den examinering man regelbundet försöker ta sig igenom; tillfällen när man ska visa upp vad man lärt sig och att man behärskar vissa tekniker.

Det är lite olika i olika klubbar, i den klubb jag tränar tar man examineringen på stort allvar med teoretiska prov och praktiska prov – det gäller att klara bägge. Misslyckas man får man reda på vad man måste förbättra och sen får man en månad på sig till nästa chans.

För mig har det varit en kämpig resa den här gången:

Peppade upp mig själv som satan i våras – först blev det ingenting och sen gick det åt pepparn.

Gjorde ett nytt försök en månad senare men inte heller det gick vägen.

Höll flåset igång under sommaren och i oktober var det dags igen. Taggad till max (det hela känns egentligen bisarrt; vuxna människor iklädda vita pyjamasar som står och slår på varandra i en gammal illaluktande gympasal) gjorde jag mitt allra, allra bästa.

Och sen – intet. Huvudinstruktören som har examineringsansvaret valde att inte ge oss resultatet direkt utan ville grunna på saken.

Och han har tänkt. Och tänkt. Och tänkt.

Och nu i helgen kom han äntligen fram till att jag klarat det.

Men för min del var det för sent. Glädjen med det hela – energin – är totalt bort. Visst är det kul att svassa runt i ett nytt bälte (man får ny färg om man lyckas), men den där sammanhängande känslan av att ha kämpat hårt, klarat något och belönas för detta, den känslan saknas.

Liksom ingen idé att ge hunden godis en kvart efter att den utfört trixet?