sämsta mamman

Jag känner sig som allra sämst som mamma när jag inte orkar älska mitt barn.

När jag inte orkar tycka att han är vackrast, bäst, gosigast & finast utan istället är aptrött på honom och faktiskt – hu det känns förfärligt att erkänna men – skäms över honom.

Stackars G står där i affären och vad han än tar sig för blir det fel; han går och hämtar fel grejer, han står i vägen för precis alla, han tappar så att saker går sönder, han vänder runt så att det rasar. Och ju tokigare allt blir desto mer skärrad blir han och sen blir allt ÄNNU värre.

Är inte medlidande bland det värsta man kan känna mot någon?

Jag försöker komma vidare genom att tänka att det är bara jag som lägger märke till det här, men det stämmer inte; jag ser ju hur folk suckar runt oss.

Visst kan jag gå och handla utan honom, det gör jag för det mesta, men ibland hamnar man på Konsum utan att det var meningen. Det saknas något och jag går inte hem för att sen gå tillbaka. Och att ställa sig och dividera att han ska gå i förväg hem kan bli ännu mer komplicerat, tro mig.

Och det här handlar inte bara om att handla, det handlar om alltihop; hela vardagen, hela livet.

Jag undrar varför jag inte fick en unge som var lite mer…normal.

Varför kan han inte hålla ordning på kläderna så han ser hygglig ut? Trots att vi köpte en ny, fin mössa väljer han att ha sin fyra-fem år gamla som är sunkig och lite för liten. Jackan är nästan ny och tvättad flera gånger men den har konstiga fläckar, är felknäppt och korvig i kragen. Brallorna har han råkat klippa hål i. Skorna är nertrampade. Typiskt småkillar kan man tycka, men G tar allt en nivå extra.

Läser utlämnande bloggar om barn med tunga handikapp där föräldrarna ändå strålar av kärlek och aldrig tvivlar, inte vad jag kan se i alla fall.

Jag sörjer den kommunikation jag aldrig kan ha med min son – han håller dialog och är sen inte vidare intresserad av vad andra har att säga. Det kanske ser annorlunda ut om ett par år, vad vet jag, just nu är det bara tröstlöst.

Vet han att jag känner så här ibland? Naturligtvis vet han det. Kommer han om ett par år säga att ”min mamma tyckte aldrig att jag dög”?

Men duger, det gör han. Det är bara det att hans kvalitéer inte är lätta att se en sketen vardag i november. Inte för mig i alla fall.