ännu mer sämsta mamman

Det är så sorgligt för jag önskar verkligen att jag hade kraften.

Istället blir jag bara arg. Och uppgiven. Och modlös. Och känner mig misslyckad.

Vilken jävla kass mamma, vem ska stå på ungens sida när till och med mamma sviker?

Djupast i mitt elände morskar jag upp mig; tvättar jackan en gång till, lappar byxorna, plockar upp allt som rasar & välter, tar mig tid att lyssna på hans långa utläggning om något jag inte begriper men vill-vill-vill begripa.

Gud nåde den som säger något ont om min unge – inför alla andra försvarar jag honom intill sista andetag.

Tränar G i de grundläggande sociala spel som man måste behärska för att inte hamna utanför. Utanför vaddå förresten – är det mina egna rädslor som kommer fram? Måste man vara ”innanför”? Är det så himla viktigt att vara som alla andra? I vissa lägen – ja, i de flesta lägen – nej. Men det GÅR inte att knalla förbi kön för att man inte har lust att stå sist, det GÅR inte att låta bli att lyssna på andra jämt. Väl?

Åh vad jag önskar att det fanns någon som kunde hjälpa till att älska vår märklige lille pojke när mina krafter tar slut, när min tro sviktar.

…och som sopar upp mig när jag är i spillror.