inte så träffsäker

Ibland blir jag helt tangentbordsdyslektisk.

Trots att jag suttit vid ett tangentbord många timmar varenda dag i många år har jag dagar då jag skriver fel på vart tredje, vart annat eller till och med VARJE ord.

Vanligtvis dansar fingrarna över tangenterna men ibland är det som det sitter prinskorvar istället för fingrar längst ut på händerna. Kors- och snekopplingar i hjärnan verkar drabba prinskorvarnas aktivitet; jag träffar två tangeter istället för en, jag slår mellanslag mitt i orden istället för mellan dem, jag landar ett steg fel och skriver "dpåås" istället för "soppa" - varför blir det så här??

Big Brother

Såg insparken i Big Brother-huset igår.

Har aldrig sett programmet förr, men däremot har jag ju sett tidningsrubrikerna. Tänkte att för allmänbildningens skull ska jag kanske kolla lite. För att kunna ha en uppfattning måste jag ju spana in med egna ögon, jag får inte döma osett.

Anade ju redan från början att jag inte hör till målgruppen så jag förväntade mig inte någon wow-upplevelse, men jag ville se vad det är sån´t ståhej runt.

Jag må låta dryg, men det här var bland det bedrövligaste jag skådat. Vilken smörja. Vilken jävla dynga.

Packade brudar klädda som fnask och killar med dräggel i mungiporna. Är det så här det är att vara 20-25 idag? Gud förbjude att det här är ett representativt urval av ”dagens ungdom”. Fick en äcklig smak i munnen och undrar om det är jag som är gammal och patetisk eller de som är unga och patetiska.

För att pigga upp mig stängde jag av TVn och roade mig med att istället fundera på vilka jag skulle vilja ha inlåsta med varandra, folk i min ålder då… Människor som jag tycker är intressanta av en eller annan anledning.

Några är självskrivna: Annika Lanz, Liza Marklund, Jonas Gardell, Stefan Holm, Eva Dahlgren och Micke Tornving.

Sen kanske man skulle kunna krydda med Kristina Axén Ohlin, Pernilla Wahlgren och Martin Timell?

Självskriven programledare är KG från Rapport!

brev

Idag har jag skrivit ett långt brev för hand till en kär vän. Ett RIKTIGT brev kändes det som, i förhållande till alla snabba mail jag knackar iväg. Vad ovan jag är att skriva brev! Att formulera mig först och skriva sen, att inte kunna deleta och flytta stycken och redigera... Sen kändes det väldigt skolflicksaktigt att skriva adress på det mönstrade kuvertet, att skriva avsändare och att klistra frimärke men jag tror & hoppas att det kommer bli uppskattat.

Hur som helst tog det musten ur mig, jag har inga ord kvar att skriva här.

Återkommer!

"man"

Jag (och många, MÅNGA, med mig) har en ovana; att använda ordet "man" istället för "jag".

Sedan jag började irritera mig på detta har jag märkt att det är som en feber, knappt en människa säger jag om sig själv. Istället talar folk om sig själv i någon sorts tredje person, som om ansvaret eller det privata liksom försvinner då?

Jag ska göra en kraftansträngning att använda rätt ord vid rätt tillfälle!

magsjuk

Självklart fick ju även jag en släng av sleven...

Hur kul är det att vara gräsänka och risig i magen? INTE KUL. Tack och lov står småkillarna på benen så de får sköta markservicen och avlösa varandra i att vakta LillStumpan (som är pigg men lättretlig). Jag går på svaga ben mellan säng, soffa och badrum.

Nu har jag dragit i mig en rostad macka, massa thé och lite avslagen cola, vad mer kan jag göra?

Hur är man positiv i sådana här lägen? Kanske genom att tänka på att jag i alla fall inte spyr, att killarna som sagt *ta i trä* är OK, att det snart är kväll och då får jag sova...

Uppgiften lyder:

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har .

Hatar att använda otvättade träningskläder.
Rubbet ska vara rent, inte bara lagret närmast kroppen utan hela vägen ut till träningsoverallen och till och med mössa & vantar om det är så att jag ska ut och springa vintertid. Detta genererar mängder av tvätt samt att slitaget på ömtåliga funktionsmaterial blir överdrivet stort. Kan inte hjälpas – jag tvättar, tvättar och köper sen nytt.

Vill ha centimetertjockt lager av griljering på min julskinka.
Kanske för att jag i själ och hjärta avskyr smaken av griskött?

Kör inte bil.
Har förvisso körkort men det måste vara den mest outnyttjade lappen ever. Jag är rädd för att åka bil och livrädd för att köra – en gigantisk trafikfara med andra ord. Finns inga traumatiska händelser i bakgrunden att skylla på, jag bara hatar att färdas i bil.

Missar oftast sista tredjedelen av filmen.
Jag somnar. Spelar ingen roll HUR spännande den är eller var jag är eller vad klockan är – jag somnar. Det lixom GÅR bara inte att hålla gluggarna öppna. Så berätta gärna vem som var mördaren…

Avskyr kvällstidningar.
Blir irriterad av sensationsjournalistiken, plattityderna och – hela skiten retar mig. Min lokala kiosk vet detta och låter mig köpa TV-bilagan utan tidning. Tack!

lycka är ett val

Jag inser att jag nog kan låta lite frireligiös eller nå´t ibland; vaddå "lycka är ett val"?

Så här är det; jag har äntligen, ÄNTLIGEN, kommit till viss insikt om att det faktiskt är MITT ansvar hur MITT liv blir.. Jag kan skylla på tråkiga omständigheter, osolidariska medmänniskor, otur - you name it - och jag kan få sympati, empati, medlidande och allt möjligt, men i slutänden är det JAG som har ansvaret.

Vad tjänar det till om någon tar på sig skulden om det är MITT liv som slösats bort, det ändrar ju inget förutom att jag möjligtvis kan få "rätt" eller få säga "vad var det jag sa´". Det är JAG som gått miste om skratten, glädjen och lyckan.

Det är slut med trams nu.

Jag gör verkligen en kraftansträngning att se lite ljusare på tillvaron. Jag försöker ändra på sådant jag kan påverka och gilla läget i övrigt. Jag har redan börjat och det går förvånansvärt bra! Det är enklare än jag trodde och framför allt roligare!

Är ju inte dummare än att jag inser att det kommer vara två steg tillbaks ibland, men det är OK. (O-)vanor som byggts upp under många år ändras inte över en natt.

Sparken i baken; vart den kom ifrån? I viss mån från en bok jag bläddrat i (kan inte säga att jag läst den, jag tar ett par sidor i taget) och min gamla favoritbok förståss; Rensa i Röran av Karen Kingston. Passande nog föll den ur hyllan när jag grävde efter proppskåpet, det gäller att kunna ta en vink!

Hur som helst, jag tror jag hittat min lilla stig och plötsligt känns allt oändligt mycket enklare.

mellanstadiekillar

Som jag nog nämnt tidigare tycker jag det är en förmån att dela hushåll med mellanstadiekillar (trots prepubertala utbrott)! Vem hade annars introducerat mig till alla dinosaurers latinska namn, Bioniclar och Dragonball? Visst, kanske en dotter hade gjort det, men kollar jag på killarnas jämnåriga flickkamrater verkar det vara hästar, Bratz och frisyrer som hamnar högst på listan...

Utan killarna hade jag förmodligen inte vetat något om Nintendo DS, Gamecube, lödtenn, PSP, Duel Masters eller trestegsblockeringar. Naruto, XBox 360, Prince of Persia, Mario och Doktor Mugg hade nog varit okända begrepp. Jag hade troligen varit ovetande om Peach, Homer & Bart, Gameboy SP, UMD och Shonen Jump. Vilket torftigt liv!

Tack mina älskade stora små killar för att ni låter mig åka med på er häftiga resa!

vilken dag, vilken kväll...

Det är ta mig tusan inte lätt att vara positiv när man torkat spyor och bytt bajsblöjor hela dagen. Inte blir man sen gladare av att mellanstadiekillarna är prepubertala och får vredesutbrott över läxor, broderliga orättvisor, middagsmat och vad mer det nu var...

Fy fan.

Tappade aptiten efter tredje blöjan och nu sitter jag här och är hungrig.

Tänk om *i den bästa av världar* maken skulle svepa in genom dörren och barnvakten skulle uppenbara sig; då skulle jag lämna kräkvardagen och gå med honom på den fina lilla tapasbaren ett par kvarter bort. Jag skulle kunna ha på mig något annat än mammauniformen jeans och top; kanske kjol och blus? Och lite färg på fransarna? Vi skulle beställa tre-fyra-fem små tallrikar med olika godsaker och varsitt glas rödvin och sen bli sittande där och prata till sent-sent-sent.

Jag är nämligen inte bara hungrig utan bored out of my brains.

Nåja, jag får gå och ta mig ett par mackor och glädjas över att jag har gott, hembakt valnötsbröt att mumsa på. En kopp thé blir bra till. Är också glad för att barnen sussar sött och för att jag fick ett par minuter med maken på telefon (gräsänklingsvarianten av långsnack hand-i-hand på restaurang). TVn visar bara skit men i DVDhyllan finns feel-good-klassiker.

Utan minsta lilla martyrvarning tycker jag att det känns som ett helt OK alternativ. Faktiskt.

Lycka är ett val.

VAB

Jag har glömt (förträngt) en hel del sedan killarna var små, bland annat hur kleggigt det är med kräksjukt barn. Vidare har jag förträngta att kräksjukt barn ofta blir diarrébarn och att dagens blöjor inte alltid håller vad de lovar...

Så jag torkar och tröstar, tvättar och byter och trugar i lite dricka & lite macka. Blir en aning LindaSkugge-paranoid så jag tvättar mig själv och allt som LillStumpan rört vid lite extra så att förhoppningsvis inte någon annan smittas.

Men mitt i allt gegg finns solsken; LillStumpan kryper upp i mitt knä och vill kramas lite. Jag släpper allt och kramas tillbaka utan att bry mig om några baciller, det är så korta år man har små knubbiga barnarmar som kramar hårt-hårt-hårt och man får bara drunkna i kärlek.

Angående jobbet så VABbar jag numera utan att bry mig ett smack. Jag är i och för sig någon sorts nyckelperson i det arbete som just nu pågår, men kyrkogården är full av oersättliga män. De får klara sig utan mig. Är det något kan de maila eller ringa, har jag inget i händerna svarar jag, annars får det vänta. Om hundra år kommer ingen minnas att jag var borta de här dagarna, däremot kommer LillStumpan veta att jag fanns hos henne när hon behövde mig.

kräksjukan?

Den här vinterkräksjukan - hur yttrar den sig? Förutom totalt okontrollerade jättekräkningar, då´rå?

LillStumpan tokspydde ett antal gånger (över golvet, över fotöljen, över sig, över mig, över sängen och över mattan) igår, sen drog hon i sig en pava välling och somnade gott.

Nattten var lugn och nu är vi (förståss) hemma från dagis och hon är verkligen überpigg??

Var det kräksjukan? Eller var det matförgiftning eller kanske en helt vanlig spya? Ropar jag hej för tidigt om jag tror att det är bra nu?

Jag går som på nålar och tvättmaskinen går varm...

träningsvärk

Dagen efter kommer träningsvärken som ett brev på posten (är detta fortfarande en relevant liknelse? finns posten över huvud taget fortfarande? till mig kommer bara fönsterkuvert-mannen).

Ont i benmuskler, ont i armmuskler, ont i magmuskler, ont i ryggmuskler, ont i massa konstiga muskler jag inte hade en aning om att de fanns. Kan inte säga att det gör mest ont här eller där, hela j&%¤%a kroppen värker.

Är man neggo ångrar man bittert gårdagens pass och bestämmer sig för att aldrig mer träna, i alla fall inte så hårt.

Väljer man att vara positiv (lycka är ett val) är det fantastiskt att konstatera att kroppen faktiskt är fylld av muskler som är beredda att jobba på!

bra kväll

Jag är så GLAD att jag äntligen kommit igång med min träning efter den evinnerligt långdragna förkylningen som jag brottats med sedan november.

Förutom att det är roligt - varje pass är en glädje, om än en svettig sådan - kommer massa trevliga följdeffekter när kroppen kommer igång:

• Man svettas ut all äcklig slagg som legat i alla porer, jag börjar lukta gott igen!
• Magen kommer igång (snacka om ålderstecken när DET känns viktigt och inte bara självklart!).
• Lite, lite av känslan från när jag var 19 och osårbar återkommer.
• Suget på onyttigheter dämpas till förmån för riktig aptit.

Det finns säkert fler positiva saker, men det här är vad jag kommer på just nu, på rak arm. Räcker bra för mig, underbart är ordet!

Nytränad, nyduschad och med alla barnen i säng ska jag nu slå mig ned med en kopp thé och njuta av nystarten av Vita Huset.

Lycka är ett val.

tics

Ofta samlas vi i sammanträdesrummen här på stora firman där jag jobbar; fem-sex tjänstemän med olika titlar på våra visitkort. Timme efter timme diskuterar vi hur vi mest effektivt ska föra verksamheten framåt. Rummen liknar alltid varandra; alla är utrustade med whiteboard, ett par pennor och magneter, en OH och en högtalartelefon, en lätt dammhinna över alltihop. Vi tjänstemän liknar också varandra - ingen bär kostym men alla har vi samma uniform ändå; prydliga jeans kombinerad med tenniströja eller trevlig top och foträta inneskor.

Monotona röster som mal och mal och mal.

Ibland när jag sitter på möten undrar jag hur det känns att lida av Tourettes syndrom.

Jag undrar vad som skulle hända om jag skulle få en liten tics och yla ett fult ord; skulle någon reagera eller skulle malandet gå vidare?

I samma riktning funderar jag; tänk om mina tankar - som ibland slirar iväg långt bort från agendans torra punkter - plötsligt går att läsa som en seriebubbla vid mitt huvud?

Jösses – Gud förbjude att vare sig det ena eller det andra händer! I alla fall inte mig! Skulle dock tycka att det vore väldigt uppfriskande om någon annan råkade ut för det hela, that would really make my day!

Nu vet jag ju att Tourettes är en allvarlig sjukdom som man inte ska skoja med, det är inte det jag gör. Det är med all respekt jag drar en parallell för att visa på hur lite som skulle behövas för att röra upp dammet.

får jag fresta med en latte?

Måste bara fresta med en bild på den supergoda latte jag gjorde i eftermiddags med hjälp av den visp jag fick av en av killarna i julklapp.

För en så´n här får man betala minst 29 pix på Fina Gatan!

Vet inte om det är hädelse eller dubbel njutning att äta något till, men jag vill erkänna att en kanelbulle storlek XL slank ner parallellt - hur gott var inte det?

Ibland är livet femstjärningt, påminn mig om det om jag (mot förmodan) vid något tillfälle skulle bli gnällig!

hakar på: ambitioner

Gammelmamman skrev något om ambitioner som gräsänka; att hennes är skyhöga. Som mer eller mindre konstant gräsänka övar jag istället på att sänka ambitionerna; det är OK att tvätten blir liggande ett tag, att dammråttorna får bygga bo i hörnen och att det ibland är bättre att snubbla på en leksaksbil 125 gånger istället för att plocka undan den...

Detta skriver jag inte för att såga gammelmamman, tvärt om, jag ler igenkännande för just precis så känner jag egentligen; JAG BORDE ditt och JAG BORDE datt.

Idag blev det dock en massa gjort utan att jag har känt mig jagad; jag har bytt vatten i akvariet, bakat matbröd, hjälpt ene killen med hans PSP-trassel, läst Alfons-böckerna för LillStumpan, hjälpt pojkarna att städa igenom deras rum, tvättat alla konstiga saker som ligger i botten av tvättkorgen...

Nu ska jag göra ingenting alls fram till klockan sju då jag ska kolla TV; "På Heder och Samvete" som är så spännande!

Lagom oambitiöst, eller hur?!

köttfärs

I vårt hem (och såvitt jag begriper hemma hos många andra barnfamiljer också) serveras köttfärs flera gånger i veckan. Köttfärs är ett säkert kort för att alla barnen, oavsett ålder och preferenser i övrigt, ska äta något så när ordentligt och det är ju något man som mamma vill - väl?

Hur som helst; det är hamburgare, köttfärssås, pannbiff, köttbullar, lasagne, tacos, chili con carne, fyllda tortillas, varma mackor & pizza med köttfärs på - listan kan göras kilometerlång.

Vad är problemet då? Inget alls, förutom att mamman vid det här laget är spytrött på köttfärs. Äter själv till 80% vegetarisk kost och de här små malda köttslamsorna som jag tillreder på längden och tvären kväll efter kväll äcklar mig mer och mer för varje gång.

Har med varierat resultat försökt få barnen att gilla grönsaker, rotfrukter, bönor och frukt men det är ständigt till denna köttfärs vi återvänder. Suck.

I tonåren kommer de förhoppningsvis revoltera mot köttfärsen och bli veggisar, de också. Då hoppas jag vi tillsammans kan äta oss igenom Lotta Brincks fantastiska "Det vegetariska köket" eller klassikern "Vegetariska kokboken" av Inga-Britta Sundqvist. Just den revolten ser jag fram emot!

humanist som jag är...

...tycker jag att Fredrik Lindströms språkprogram, Värsta Språket och nu Svenska Dialektmysterier, är bland det mest intressanta som sänts i svensk TV.

Svenska Dialektmysterier på onsdagar kl 21.30 är en riktig mumsbit för språkroade typer som jag. Lärde mig ett nytt, suveränt ord i onsdags; oi. När något inte är i något är det oi. På samma sätt som någon som inte är van är ovan eller något som inte är smakligt är osmakligt är en knapp som inte är i, den är oi. Brilliant!

brandfackla

Måste säga att jag blir OERHÖRT provocerad av extrem övervikt. Inte ett par kilon hit eller dit och naturligtvis inte medicinskt relaterad övervikt, notera detta, utan övervikt som orsakats av för mycket snaskande, taskiga matvanor och för lite rörelse.

Kan inte med folk som gnäller på att klädstorlekarna inte räcker till samtidigt som de mumsar i sig ännu en chokladbit. Eller folk tycker att alla säten på bussen ska anpassas för 190kilos-personer.

- Jag kan inte låta bli. Vad då KAN INTE? Köp inte hem chipsen, lämna colaflaskan i butiken och låt ölen vara kvar på bolaget. Man gör ett val när man släpar hem skiten.
- Det är det enda roliga jag har. Tragiskt men säkert sant för många. Det finns hjälp att få, övervikten verkar vara en trist effekt av något annat problem.
- Det går inte att laga god mat utan grädde. Gå en matlagningskurs!
- Jag blir så arg när folk tror man är korkad bara för att man är tjock. Hmm – korkad och korkad, jag tycker det är vansinnigt att göra sin kropp SÅ illa.
- Gud vad löjligt med Friskis, Vårruset och stavgång. Ja men välj något annat då; simma ibland, promenera, välj bort hiss och buss.

Är det en rättighet att få vansköta sig själv så till den milda grad att det enda som hjälper är specialbreddade dörrar och sängar som tål extratyngd? Ska cancerpatienter och äldreomsorg bortprioriteras för att knän som sabbats av överbelastning ska opereras? Ska vi acceptera att vuxna låter barn gå genom skolan utan att någonsin vara med på gympan?

Nej, nej, nej.

bloggandet

Bloggar kommer och bloggar går - så är det.

2005 kommer väl gå till historien som året då ALLA började blogga, och också som året då många slutade blogga. Inte konstigt, det finns massor av problem (eller om man vill vara mer positiv; utmaningar) i bloggeriet.

Några exempel på utmaningar:

• det är tidskrävande, en blogg bör uppdateras med viss regelbundenhet
• det är svårt att hitta sin nivå - hur mycket ska jag lämna ut, hur privat vill jag vara?
• skriver jag för mig själv eller har jag läsare jag vill underhålla alt som kräver underhållning?
• kommentarer - de engagerade värmer, de elaka sårar ohyggligt
• ...och tusen saker till...

Tyvärr har några av mina favoriter försvunnit: Cecilia som skrev Familjeliv deklarerade klart och tydligt på nyårsdagen att nu hade hon gjort sitt för den här gången (med en liten vink om att vi möts igen another time, another place). Arga Mamman som jag kände så mycket för - hon bara försvann. Vad hände? Är allt bra? "Finns" hon någon annanstans? Ytterligare en av mina favoriter (inget namn nämnt) råkade ut för tråkigheter, stängde sin blogg och började på ny kula - glädjer mig att jag fick följa med dit!

Vad vill jag med detta? Just ingenting.

Det hela är kanske som att åka flygplan; man hamnar bredvid någon och börjar prata och under resan får man veta massor om en främmande persons liv, sen skiljs man åt för att troligen aldrig ses igen. Och kanske är det just därför man vågar öppna sig?

vurpat igen

Trodde ju att jag klarat av årets vurpa, men icke; idag var det dags igen...

Den här gången var det hundra resor värre, inte ur pinsamhets-synpunkt men ur vad-som-kunnat-hända-synpunkt; jag hade LillStumpan på armen.

I slowmotion föll vi; hon satt på min vänstra arm och högra handen hade jag bakom hennes rygg, jag hann få upp handen bakom hennes huvud och på något sätt parera så att smällen kom på min höft och armbåge först och först därefter på handen som skyddade det dyrbara huvudet.

Illa som tusan föll jag men det märkte jag knappt i fasan över att något hade hänt henne. Vilken sten som föll från mitt hjärta när hon låg där och skrattade:
- Mamma trillade!

Inte en skråma på LillStumpan, hon tyckte det hela var lika spännande som att åka karusell! Mamman (jag alltså) däremot fick rejält ont; skrubbsår på handen, präktigt blåmärke på höften och en armbåge som känns som knäckebrödssmulor.

Slutligen vill jag säga SKÄMS till det medelålders par som gick förbi just när de hände. Hur kan man passera utan att stanna när en person med ett barn faller så illa? FY SKÄMS!

årets första pass!

Så igår var det dags att dra igång träningen igen. Efter att ha varit förkyld, snorig och hostig sedan mitten av november så tyckte jag äntligen att det kändes som om alla baciller försvunnit någotsånär och att kroppen är frisk igen.

Det var härligt att dra på träningskläderna och köra ett pass! Har haft regelbunden kontakt med min tränare under vintern och på hans inrådan tog jag det rätt lugnt (han vet ju hur risig jag varit), men det är svårt att tygla sig när det är så kul!

Underbar avkoppling att lägga all tankeverksamhet åt sidan och bara följa instruktioner och haka på! Inga trista tankar på vardagens bekymmer, bara fokus på att hänga med och göra sitt allra bästa.

Hem och duscha, jaga storkillarna i säng och få LillStumpan att somna och sedan läsa ytterligare 60-70 sidor i min bok - den är verkligen väldigt, väldigt spännande!

morotssoppa

Hur kan något som låter så äckligt vara så gott?

Fick det till lunch idag - morotssoppa. Det låter som något vattnigt med halv- alternativt överkokta morotsslantar i diskvatten. Urk. Men den som dissar all morotssoppa på grund av en så´n bild riskerar alltså att gå miste om den variant jag åt idag; krämig, vacker, mild men smakrik - heaven i en soppskål! Och till detta serverades nybakt bröd och fräsch salladsbuffé och efteråt en krämig latte.

Vår personalmatsal är verkligen toppen!

annan bok

Körde näsan i en annan bok igår kväll när barnen ÄNTLIGEN somnat; Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson.

Spännande, jättespännande thriller där man bara MÅSTE läsa nästa sida och nästa och nästa..!

Har läst de andra böckerna Kajsa Ingemarsson skrivit också; ”På det fjärde...”, ”Inte enklare än så” och ”Små citroner gula”. Det har varit med blandade känslor jag läst dem, på något sätt är de så nära, de liksom kryper in under huden på mig. Karaktärerna har lite FÖR mycket gemensamt med mig och mina bekanta, miljöerna är så välkända – har människan smygkikat eller är jag så o-unik?

Sen är det ju med blandade känslor man hör historian om Kajsa själv; språkbegåvad tjej med en (för oss utomstående) spännande karriär som hon hoppar av för att skriva och göra radio & TV. Hmmm, känns inte det lite bekant också förutom den delen att jag fortfarande sitter på mitt beiga kontorsrum och inte vågar något annat? Tänker att; vad BEGÅVAD & MODIG hon måste vara. I förhållande är jag nog ganska BLEK & FEG.

Fet, ful, illgrön avundsjuka – det är vad ni hör.

Jaja, den här thrillern är i alla fall superspännande på ett mer neutralt sätt. Ikväll ska alla barnen sova halv sju så mamma får läsa vidare!!

bok

Hann in ett varv på biblioteket på lunchen; lånade en bok jag letat efter ett tag - Att välja glädje av Kay Pollak. Tydligen är den utgången på förlaget för den finns inte att få tag i via Bokus eller Adlibris eller så när jag kollat tidigare, men nu stod den alltså på hyllan och det måste väl vara ett tecken?

På baksidan står det att det "är en bok att läsa när man känner att man vill något mer med sig själv och med sitt liv" och "...uppnå större balans och närvaro, känna dig lyckligare och friare", visst låter det som precis vad jag behöver?!

Ska rapportera vad jag tycker när jag hunnit läsa en bit.

modlös

Jag har tappat sugen totalt; känns som jag är färgblind och att allt är grått-grått-grått. Jobbet är trist, barnen bråkar, har ingen lust att laga mat, sover dåligt (kan tyvärr inte skylla på den nya sängen för den ÄR faktiskt underbart skön),verkar tramsigt att försöka pigga upp sig med en bukett tulpaner för det är ändå bara jag själv som får ta hand om de skräpiga blombladen om tre dagar.

Känner mig håglös, stripig och grå. Känner mig gammal och ful och trots att jag duschat, deodorantat & smort med väldoftande krämer så känns det som om jag luktar illa. Ser sur ut och låter gnällig.

Hur ska jag vända den här skutan? Var hittar jag lusten igen? Vem kan påminnna mig om hur man gör när man skrattar?

Kollar i resebroschyrer men istället för att se vackra stränder och härliga äventyr ser jag SARS, tsunamis, fågelsjuka, barn som knuffas i poolen, misslyckade restaurangbesök och konstiga insektsbett.

Försöker läsa en spännande bok men ständigt är det någon eller något som avbryter så jag ger upp.

En ny blus framhäver mina andra kläders sjavighet ännu mer och förresten är det svårt att hitta något som passar en smal kropp med långa armar.

Någon gång mellan varven gläntas dörren till ljuset; när LillStumpan kvillrar av skratt för att jag killar henne, när sönerna konstaterar att mina kanelbullar är godast av alla, när alla sover och jag kan dricka en kopp thé helt ostört - då kan jag se en poäng i alltihop. Men resten av tiden, en transportsträcka utan mål.

barfotabarn

Nollgradigt ute och LillStumpan AS-SUR.

Hon vill INTE ha något på fötterna, hon vill sitta i sin gosiga vagn i sin gosiga overall och vifta på de skära små tårna. Mössa på huvudet, varma vantar på händerna, halsduk - allt är på plats förutom fotbeklädnaderna.

Nåja, man har ju varit med förr, man VET att hon förfryser ingenting på ett bra tag. Varför inte låta henne vara och sen efter ett par minuter fråga om hon vill dra på strumpor och kängor. Vill hon det är allt bra, vill hon inte så får det väl gå ett par miinuter till. Klok mamma, eller hur?

Vi travar iväg och både mor och dotter är på gott humör igen.

Men omvärlden kan inte låta bli att lägga sig i. Vi hinner inte gå många steg innan en kvinna FÖRFASAR sig över barnets bara fötter. Jag ignorerar henne och vi traskar vidare. Ett halvt kvarter senare STOPPAR en kvinna mig och påpekar att barnet är barfota.
- Jag vet, det är så det är idag.

Nästa kvinna (obs att vi inte hunnit mer än runt 100 meter från porten) vänder sig direkt till tvååringen och punktmarkerar henne med
- Men STACKARS barn, inga skor.

Nu ruttnar jag - vem ger alla rätten att lägga sig i? Tror de att de räddat ett barn från misshandel idag? Tror de att jag inte vet att hon är utan skor? Tror de att jag uppskattar deras kommentarer?

Jag orkar inte ta mer; under gråt och tandagnisslan från både henne och mig själv tvingar jag på henne skorna och att sen ungen GALLSKRIKER i tjugo minuter, det är det ingen som bryr sig om.

julgransplundring

Lyckligt hemkommen från stora företagets julgransplundring - phu!

Officiellt går det ut på att anställdas alla barn ska få komma och äta sig sockerstinna på bullar, glass & godis, det ska dansas runt gran och fiskas fiskdamm, hur gemytligt som helst. Inofficielllt handlar det förståss om att visa upp och inspektera; vems ungar uppför sig bäst resp sämst, vem har inte ens lyckats/brytt sig om att kamma ungens hår och hur gapig får man vara?

Alla charmpoäng går förståss till rara småflickor med prinsessklänning och trinda babypojkar med skjorta & fluga. Truliga ungdomar i ålderskategorin 10-12 och småkillar i kladdiga t-shirts som far runt-runt-runt får inte många poäng alls.

Mina då? Mellanstadiekillarna hade hyggligt snygga (och framför allt ofläckiga) tenniströjor och Lilla Stumpan hade klänning och hårspänne. De lyckades äta sitt fika utan att vare sig spilla, bråka eller girigt gama till sig för mycket, de lyckades också att med god min fiska fiskdamm och tacka tomten för godispåsen men vid långdansen, där tog det stopp - ICKE.

Hur som helst, jag kan gå till jobbet imorgon utan att riskera dryga gliringar, putslustiga kommentarer eller -hualigen - viskningar bakom ryggen.

Är jag krass & otacksam eller bara realistisk?

Förresten; anledningen till att vi går över huvud taget är att det faktiskt är rätt stämningsfullt med spelemän och stor gran! Vidare är fikat av femstjärning kvalitet och både fiskdammen & godispåsarna sällsynt välmatade - behövs fler skäl?!

usel på motgångar

Ska erkänna något bedrövligt; jag är URUSEL på att ta motgångar. Verkligen sorgligt dålig.

När sån´t som det med sängen händer, då ger jag upp TOTALT. Jag blir så ledsen; tänker att det nog inte är meningen att jag ska ha en sån fin och dyr säng, att jag borde vara nöjd med den gamla (den gick ju trots allt att sova i, eller hur?), att DÄR SER JAG hur det går om man kastar pengar runt sig sådär istället för att spara på banken (om än med usel ränta). Det kan ju komma en dag när de där pengarna behövs till något NÖDVÄNDIGT.

Sen finns det en röst som tyst viskar att en bra säng ÄR nödvändigt, att man tillbringar förhoppningsvis en tredjedel av dygnet i sängen så ooavsett hur mycket den kostade blir timpriset inte mycket utslaget på x antal år.

Men ändå.

En binge från det stora varuhuset hade kanske varit lika bra? Känner jag verkligen den lilla skillnaden?

Hur som helst ska de komma med de rätta grejerna i eftermiddag - believe it when I see it - så då kanske det känns lite bättre igen.

fel, fel, fel

HUR fel kan det bli?

Sängleveransen kom; fel ANTAL säng, fel STORLEK på bäddmadrassen och fel HÖJD på benen.. Va?? Stod som en fågelholk - hallå??

De stackars killarna tog med allt det felaktiga tillbaka, jag står tomhänt och på kundtjänsten ska de FÖRSÖKA ordna till det men det är ju lunchtid och fredag och....

Suck.

ny säng

Har haft samma säng i femton år, men nu är det dags - idag kommer leverans av en ny binge; snordyr men förhoppningsvis underbart skön!

Lustigt nog är det ändå med visst vemod jag kastar ut den gamla; den har tjänat oss troget i många år. I den sov (?!) vi som nyförälskade, där blev åtminstone två av våra barn till, där har vi legat och läst massor av spännande böcker, kollat TV till sent och löst världsproblem. Visst har vi också surat en del, barnen har pinkat, spytt och febersvettats (vi har dock bytt bäddmadrass mellan varven!) och vid första graviditeten var det i den sängen som vattnet gick (vi HAR bytt bäddmadrass, jag lovar!).

Men nu åker den ut! Kanske att jag tar en penna och skriver "tack för lång och trogen tjänst" på den innan vi kånkar ner den till grovsopen ikväll. Likaså kanske jag tar fram ett sidenband och knyter en vacker rosett runt benet på den nya sängen; välkommen hem till oss!

isfläck

Halkade på en isfläck igår. I allra värsta tantstil drattade jag omkull och lyckades slå hål på knäet, vrida till ryggen och knäcka till armen. Det enda som klarade sig var lårbenshalsen, men det var nog mest tur!

Löjligt nog är det inte att man gör sig illa som man bryr sig om (man och man - jag) utan att man känner sig så fånig. Att ligga där som en strandad sköldpadda med kassar och påsar utspridda runt sig och folk som hastar förbi och nästan kliver över en för att komma vidare; det enda jag tänkte på var att komma på benen snabbast möjligt.

Är det broddar som gäller från och med nu?

**********

Tillägg; ser att det inte bara är jag som rasar, vi är fler!

livskvalitet

"Summan av alla vardagar utgör majoriteten av ditt liv. Det är din samlade upplevelse av dessa vardagar som utgör grunden till det vi kallar livskvalitet."

Citatet kommer från Tomas Lönn på SvDs Idag-sida den 10/1-06.

Intressant tycker jag och håller verkligen med.

Folk suckar över att jag inte gör mer av jular, helger och födelsedagar - att jag inte tar chansen att festa till lite. Jag tycker ju tvärt om; jag tycker att då en sketen onsdag (med träningstider att passa, läxor och vardagsmakaroner) faktiskt är bra, då är livet bra! Sen utesluter ju inte det att man skojar till det ibland, men fokus ligger på att vardagen ska vara bra!

Jag vill inte leva för helgen eller för semestern. Livet är här och nu.

då var det dags...

...att kasta sig ut i blogghavet. Är runt 40 och har hela kitet med make & barn, fast jobb med OK inkomst, bra boende och bil, men undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor.