tics

Ofta samlas vi i sammanträdesrummen här på stora firman där jag jobbar; fem-sex tjänstemän med olika titlar på våra visitkort. Timme efter timme diskuterar vi hur vi mest effektivt ska föra verksamheten framåt. Rummen liknar alltid varandra; alla är utrustade med whiteboard, ett par pennor och magneter, en OH och en högtalartelefon, en lätt dammhinna över alltihop. Vi tjänstemän liknar också varandra - ingen bär kostym men alla har vi samma uniform ändå; prydliga jeans kombinerad med tenniströja eller trevlig top och foträta inneskor.

Monotona röster som mal och mal och mal.

Ibland när jag sitter på möten undrar jag hur det känns att lida av Tourettes syndrom.

Jag undrar vad som skulle hända om jag skulle få en liten tics och yla ett fult ord; skulle någon reagera eller skulle malandet gå vidare?

I samma riktning funderar jag; tänk om mina tankar - som ibland slirar iväg långt bort från agendans torra punkter - plötsligt går att läsa som en seriebubbla vid mitt huvud?

Jösses – Gud förbjude att vare sig det ena eller det andra händer! I alla fall inte mig! Skulle dock tycka att det vore väldigt uppfriskande om någon annan råkade ut för det hela, that would really make my day!

Nu vet jag ju att Tourettes är en allvarlig sjukdom som man inte ska skoja med, det är inte det jag gör. Det är med all respekt jag drar en parallell för att visa på hur lite som skulle behövas för att röra upp dammet.