vurpat igen

Trodde ju att jag klarat av årets vurpa, men icke; idag var det dags igen...

Den här gången var det hundra resor värre, inte ur pinsamhets-synpunkt men ur vad-som-kunnat-hända-synpunkt; jag hade LillStumpan på armen.

I slowmotion föll vi; hon satt på min vänstra arm och högra handen hade jag bakom hennes rygg, jag hann få upp handen bakom hennes huvud och på något sätt parera så att smällen kom på min höft och armbåge först och först därefter på handen som skyddade det dyrbara huvudet.

Illa som tusan föll jag men det märkte jag knappt i fasan över att något hade hänt henne. Vilken sten som föll från mitt hjärta när hon låg där och skrattade:
- Mamma trillade!

Inte en skråma på LillStumpan, hon tyckte det hela var lika spännande som att åka karusell! Mamman (jag alltså) däremot fick rejält ont; skrubbsår på handen, präktigt blåmärke på höften och en armbåge som känns som knäckebrödssmulor.

Slutligen vill jag säga SKÄMS till det medelålders par som gick förbi just när de hände. Hur kan man passera utan att stanna när en person med ett barn faller så illa? FY SKÄMS!