barfotabarn

Nollgradigt ute och LillStumpan AS-SUR.

Hon vill INTE ha något på fötterna, hon vill sitta i sin gosiga vagn i sin gosiga overall och vifta på de skära små tårna. Mössa på huvudet, varma vantar på händerna, halsduk - allt är på plats förutom fotbeklädnaderna.

Nåja, man har ju varit med förr, man VET att hon förfryser ingenting på ett bra tag. Varför inte låta henne vara och sen efter ett par minuter fråga om hon vill dra på strumpor och kängor. Vill hon det är allt bra, vill hon inte så får det väl gå ett par miinuter till. Klok mamma, eller hur?

Vi travar iväg och både mor och dotter är på gott humör igen.

Men omvärlden kan inte låta bli att lägga sig i. Vi hinner inte gå många steg innan en kvinna FÖRFASAR sig över barnets bara fötter. Jag ignorerar henne och vi traskar vidare. Ett halvt kvarter senare STOPPAR en kvinna mig och påpekar att barnet är barfota.
- Jag vet, det är så det är idag.

Nästa kvinna (obs att vi inte hunnit mer än runt 100 meter från porten) vänder sig direkt till tvååringen och punktmarkerar henne med
- Men STACKARS barn, inga skor.

Nu ruttnar jag - vem ger alla rätten att lägga sig i? Tror de att de räddat ett barn från misshandel idag? Tror de att jag inte vet att hon är utan skor? Tror de att jag uppskattar deras kommentarer?

Jag orkar inte ta mer; under gråt och tandagnisslan från både henne och mig själv tvingar jag på henne skorna och att sen ungen GALLSKRIKER i tjugo minuter, det är det ingen som bryr sig om.