VAB

Jag har glömt (förträngt) en hel del sedan killarna var små, bland annat hur kleggigt det är med kräksjukt barn. Vidare har jag förträngta att kräksjukt barn ofta blir diarrébarn och att dagens blöjor inte alltid håller vad de lovar...

Så jag torkar och tröstar, tvättar och byter och trugar i lite dricka & lite macka. Blir en aning LindaSkugge-paranoid så jag tvättar mig själv och allt som LillStumpan rört vid lite extra så att förhoppningsvis inte någon annan smittas.

Men mitt i allt gegg finns solsken; LillStumpan kryper upp i mitt knä och vill kramas lite. Jag släpper allt och kramas tillbaka utan att bry mig om några baciller, det är så korta år man har små knubbiga barnarmar som kramar hårt-hårt-hårt och man får bara drunkna i kärlek.

Angående jobbet så VABbar jag numera utan att bry mig ett smack. Jag är i och för sig någon sorts nyckelperson i det arbete som just nu pågår, men kyrkogården är full av oersättliga män. De får klara sig utan mig. Är det något kan de maila eller ringa, har jag inget i händerna svarar jag, annars får det vänta. Om hundra år kommer ingen minnas att jag var borta de här dagarna, däremot kommer LillStumpan veta att jag fanns hos henne när hon behövde mig.