skolstart
Kanske någon undrar hur det gått med sonens skolstart? Med ny skola, ny klass och specialpedagogik…
Med fjärilar i magen gick vi på upprop och sen dess har det bara rullat på. Det funkar SÅ BRA!! Känner nästan att jag borde hejda min lov-sång med några ”ja, det kommer komma bakslag” eller ”visst är det nyhetens behag – vi vet att vardagen är grå” eller nå´t men det vill jag inte. Jag glädjer mig åt att vår lille pojke lyser som solen, sover gott och äter bra, något vi inte sett på länge!
Vad är det då som är så speciellt jämfört med vanliga klasser? Några få, men viktiga saker:
* Klassen har bara sex elever men hela 2,5 lärare – lyxigt värre!
* Klassrummet är avskalat från allt som vanligtvis uppfattas som glatt och hemtrevligt; inga affischer, teckningar eller pynt finns upp-satt. För den här gruppen blir sånt distraktion och överstimulans – helfel alltså. Men vi andra får bortse från vår känsla av att det är kalt och cell-likt – för de här ungarna är det toppen!
* Alla har egen bänk mot en vägg, när man jobbar vid bänken behöver man alltså inte störas av att någon fladdrar runt mitt emot. Till grupp-arbete och samling finns det ett stort bord.
* Tydligt schema som gör att det aldrig blir några överraskningar; alla VET att nu är det matte 45 minuter och sen tyst läsning i 30 minuter och sen går vi till slöjden. Låter totalt oflexibelt och trist men passar ungarna perfekt.
Det är nog det.
I övrigt är det precis som vanligt; man följer läroplanen precis som alla andra, jobbar på dag efter dag lika många timmar som alla andra, har läxor och prov och hela alltet… Men nu så - lustigt nog - är inte matte-läxan oöverstigligt jättejobbig eftersom han vet om den från början. Att käka fiskbullar till lunch funkar eftersom han inte förväntat sig något annat. Att läsa högt på engelskan är inget problem eftersom han vet att han alltid får läsa direkt efter sin kompis.
Kompisar förresten – redan första dagen fann han och en annan kille varandra. Min pojke (som inte haft så många polare eftersom han upp-fattats som konstig) fick en vän! Jag har ju varit lite orolig över att sonen ska bli ännu mer annorlunda (vilket ju tyvärr kan leda till ännu fler problem) när han stötte på likasinnade, men lärarna har försäkrat oss om att det inte funkar så. Istället blir barnen lugnare och tryggare och de positiva sidorna får en chans att blomstra. Och just så verkar det bli – och någonstans bakom min oro begriper jag ju logiken. Vilken glädje det måste vara att träffa någon som har samma sätt & stil som man själv har!
Så kom inte med några torra varningar & förmaningar utan gläds med oss!
Med fjärilar i magen gick vi på upprop och sen dess har det bara rullat på. Det funkar SÅ BRA!! Känner nästan att jag borde hejda min lov-sång med några ”ja, det kommer komma bakslag” eller ”visst är det nyhetens behag – vi vet att vardagen är grå” eller nå´t men det vill jag inte. Jag glädjer mig åt att vår lille pojke lyser som solen, sover gott och äter bra, något vi inte sett på länge!
Vad är det då som är så speciellt jämfört med vanliga klasser? Några få, men viktiga saker:
* Klassen har bara sex elever men hela 2,5 lärare – lyxigt värre!
* Klassrummet är avskalat från allt som vanligtvis uppfattas som glatt och hemtrevligt; inga affischer, teckningar eller pynt finns upp-satt. För den här gruppen blir sånt distraktion och överstimulans – helfel alltså. Men vi andra får bortse från vår känsla av att det är kalt och cell-likt – för de här ungarna är det toppen!
* Alla har egen bänk mot en vägg, när man jobbar vid bänken behöver man alltså inte störas av att någon fladdrar runt mitt emot. Till grupp-arbete och samling finns det ett stort bord.
* Tydligt schema som gör att det aldrig blir några överraskningar; alla VET att nu är det matte 45 minuter och sen tyst läsning i 30 minuter och sen går vi till slöjden. Låter totalt oflexibelt och trist men passar ungarna perfekt.
Det är nog det.
I övrigt är det precis som vanligt; man följer läroplanen precis som alla andra, jobbar på dag efter dag lika många timmar som alla andra, har läxor och prov och hela alltet… Men nu så - lustigt nog - är inte matte-läxan oöverstigligt jättejobbig eftersom han vet om den från början. Att käka fiskbullar till lunch funkar eftersom han inte förväntat sig något annat. Att läsa högt på engelskan är inget problem eftersom han vet att han alltid får läsa direkt efter sin kompis.
Kompisar förresten – redan första dagen fann han och en annan kille varandra. Min pojke (som inte haft så många polare eftersom han upp-fattats som konstig) fick en vän! Jag har ju varit lite orolig över att sonen ska bli ännu mer annorlunda (vilket ju tyvärr kan leda till ännu fler problem) när han stötte på likasinnade, men lärarna har försäkrat oss om att det inte funkar så. Istället blir barnen lugnare och tryggare och de positiva sidorna får en chans att blomstra. Och just så verkar det bli – och någonstans bakom min oro begriper jag ju logiken. Vilken glädje det måste vara att träffa någon som har samma sätt & stil som man själv har!
Så kom inte med några torra varningar & förmaningar utan gläds med oss!
Etiketter: sonen g
posted by Runt 40 at 12:08
4 Comments:
Tack för all tumhållning under den jobbiga resan!!
Va´härligt!
alter ego & havsfrun - visst är det fantastiskt!
alter ego, din fråga; Det var ju massa turer innan det hela ordnade sig, det mesta går att läsa under mars-april-maj här i bloggen. Orkar du inte bläddra bakåt så var det huvudsakligen via stadsdelsnämnden som vi hittade rätt. Men det hade aldrig löst sig om vi inte sen PRESSAT både dem, gamla skolan, nya skolan samt den skola som satt på skolpengen... Asjobbigt, men idag ser vi ju att det var värt allt.
Om det är OK att fråga; Hur går det för din dotter - det var rätt rörigt ett tag väl?
Vill du berätta mer vet du var jag finns. Delad strid är halv strid, typ. För en strid är det!!
Skicka en kommentar
<< Home