tatuering

Neonglitter nämnde tatuering och då vaknade jag till!

Länge var ju tatueringar en markering på att man antingen var sjöman eller skurk, ingen annan tatuerade sig. Sakta kom det sen krypande så att en eller annan som inte tillhörde dessa grupper hade någon liten rackare på ett väl dolt ställe. På det följde en explosion – tribemönster, fotbollsklubbar, blommor och Snobben på alla människor. Tatueringar blev Svensson, åtminstone i mina ögon. Lite Gula Blend, liksom.

Svensson och Gula Blend är inget jag identifierar mig med, men tanken på en tatuering har jag svårt att släppa. Jag har ett stort fult ärr som jag efter många år lyckats komma något så när tillfreds med. Runt det här ärret skulle jag vilja lägga en blomslinga, som för att helt&hållet återta den här delen av min kropp. Blomslingan skulle vara bara för mig (och maken!); det är ytterst sällan någon annan ser den delen av kroppen, inte för att den är intim utan helt enkelt för jag vant mig vid att alltid skyla den.

Eftersom huden runt ett ärr (framför allt ett fult läkt ärr) ofta är märklig, inser jag ju att det skulle vara svårt att få till något beständigt vackert, kanske är det just det som stoppat mig. Men ändå, jag återkommer alltid till blomslingan, jag tror jag skulle älska den.