ibland går det….

…bättre än man någonsin vågat drömma om!

Började med elände; maken bortrest och barnvakten tokförkyld. Solklart fall av att min träning fryser inne eftersom det inte finns någon alternativ barnvakt och jag inte känner mig bekväm med lösningen att lämna mellanstadiekillarna ensamma med LillStumpan.

Skit, eller hur? Jag som inte tränat under hela påsken och var verkligt motiverad. Träningen är liksom mer än bara motion för mig, det är egentid och lyx. I klubben är det ingen som ser mig som någons mamma eller som någons fru eller någon annan sorts bihang, jag är bara jag och det är jätteskönt!

Läge för en chansning: ner med LillStumpan i vagnen, bulla upp med ett par kex och nå´n leksak, jaga iväg och sen parkera vagnen i hörnet av träningslokalen. Vi tränar utan musik och utan bollar, är bara ett tiotal vuxna vitklädda som i organiserad form pucklar på varandra (kampsport, jag utvecklar vad och vilken vid annat tillfälle), hur skulle LillStumpan reagera på det?

Hon tyckte det var hur spännande som helst!

Hon satt i vagnen och tittade intresserat i nästan nittio minuter, kommenterade ibland:
- Oj!
- Aj!
- Dom krockade!
- Blir han ledsen nu?
- Titta, han är jätteglad!
..och kvittrade sen ”Blinka lilla stjärna” när vi stretchade :-)

Haha – vilken glädje på flera olika nivåer; både härlig träning och glad unge som samarbetade finfint!

Jaja; jag fattar ju att om vi provar igen kan det gå käpprätt åt skogen men då har vi i alla fall den här succén i bagaget och är bra rustade!