hår

Maken har en fantastisk hårkvalitét, min egen är näst intill lika bra. Barnen har alltså ett underbart utgångsläge; tjockt&kraftigt och klassiskt rågblont (om än med tendens att mörkna när man börjar komma upp i åren).

Nåväl.

Ene killen har begåvats med en perfekt huvudform (var den kom ifrån är en stor fråga; både maken och jag har knöliga skallar). Fram till nu har han varit stilig i klassiskt kollosnagg, men en första, trevande pubertetsrevolt har resulterar i att han vägrar närma sig en frisör. Han traskar numera omkring med en gigantisk, otämjbar kalufs som han hoppas ska övergå i ett coolt affroburr. Keep on dreaming, baby!

Andre killen har mycket mjukare kvalitet, men ändå lika tjockt – varje modells drömhår! Han finner sig i att göra som mamma & pappa säger och ser alltså oftast extremgullig ut i en klassisk Kalles-Kaviar-frippa.
Ursäkta förresten - man får inte säga gullig - tuff är ordet. Extremtuff.

LillStumpan då? Som familjens lilla prinsessa vill ju brorsorna men främst pappan att hon ska ha långt hår som kan flätas och tofsas och piffas! Alla förutsättningar finns ju, så why not?! Försökte först med rak pannlugg men den växte ju som ogräs så den ständigt hängde i ögonen på henne. Raskt sattes luggen på utväxt och kan nu antingen petas bakom örat (ignorerar mantrat från min egen barndom ”blomkålsöron-blomkålsöron”) eller fästas med ett litet spänne. Gulligull, eller hur?!

Imorgon ska LillStumpan till frisören (jag inser mina begränsningar efter den där lugg-upplevelsen) och jämna till alltihop, jösses vad tjusig hon kommer bli!