liten blir stor, kärlek & oro

Kollade på småkillarna när de sov igår och tänkte stillsamt att det nog är dags att börja kalla dem storkillar istället.

Mammas små kycklingar; de är inga bebisar eller småungar längre. De är ungdomar med oproportionerligt långa armar och ben, svetten luktar inte längre baby utan mer sur-fjortis, håret är inte mjukfjunigt utan kalufsigt, hullet har ersatts av muskler & senor.

Vart har alla år tagit vägen?

Lika orolig för dem idag som igår. Oro - det är ingen som säger det rakt ut, men - som mamma är man orolig från den dagen då stickan visar två streck till den dag man dör. Orolig för missfall, för graviditets-skador, för förlossningen, för plötslig spädbarnsdöd, för att de är sena i utvecklingen, för att lämna dem på dagis, för att de inte ska ha kompisar, för att de inte ska klara skolan, för att de ska slå sig på allt hårt & kantigt, för alla onda människor, för trafiken…

Ser ingen ljusning i oron; nu lurar alkohol & droger, sena utekvällar, mobbing, arbets- och bostadsbrist och Gud vete allt.

Men man lär sig leva med den, oron alltså.

När jag ser dem sova tänker jag tankarna ut; hur mycket jag älskar dem, hur jag gör allt jag kan för att hjälpa dem att hitta sina egna vägar, hur jag ibland sviker dem genom att vara snäsig & otålig.

När jag står där och tittar tror jag att de känner hur oändligt mycket jag älskar dem. Jag hoppas att de känner det också när de är vakna; i vardagen mellan läxläsning, tvätthögar, köttbullar och annat brus…