ingen skillnad

Kollade noga-noga-noga i spegeln i morse.

Nej.

Inga nya rynkor, inga gråa strån, inte värre gäddhäng än vanligt.

Allt kanske är som vanligt ändå?


Lustigt att bloggen dessutom firar 200-inlägg-jubileum just idag.

BUP

Under vårens resa med G mötte vi många människor; lärare och annan skolpersonal förståss men också psykologer, experter, assistenter, administratörer & handläggare. Vi har varit i kontakt med folk från hans skola, folk från skolan som han egentligen tillhör, folk från den skola där han slutligen fick börja. Människor från stadsdelsnämnd har varit inblandade och slutligen kompetens från både privat och offentligt håll.

Attityderna har varit olika, alltifrån väldigt empatiska och kompetenta till arroganta, avmätta, överbelastade och byråkratiska. De flesta har dock varit hyfsade.

Det finns bara en kontakt som sticker ut på det mest fasansfulla vis, en instans som istället för att lappa ihop oss gjorde oss förtvivlade. Istället för att få oss att växa och förstå krympte vi, förolämpades vi och kränktes vi.

BUP.
Barn- och UngdomsPsykiatrin.

Vi hade väl otur, eller så var vi för sköra för att vara mottagliga (men är det inte därför de finns till?) men det vi möttes av där var bortom all kritik.

Vi hamnade i sittningar av olika varianter, både gemensamt med G och utan honom. Vi fick vårt föräldraskap sönderplockat i minsta detalj, de fick G att vända sig mot oss, de raljerade med våra försök att vara goda föräldrar, de fick mig att för första gången på allvar undra om jag verkligen var värd att leva.

I den djupa grop vi var tog det ett tag att fatta att det här inte skulle leda till något gott. Innan vi orkade eller vågade ifrågasätta vad som hände hann vi förvandlas till blöta fläckar i botten av den mörka gropen.

Sen satte vi stopp. Vi bröt alla kontakter med dem och sen lyckades vi kravla oss upp ur gropen för att idag stå på rätt solid grund. Tyvärr – om jag fattat saken rätt – leder denna brytning till att det blir oerhört svårt att få en officiell diagnos in i G´s papper och detta kommer troligtvis att orsaka praktiska problem längre fram.

Men det må vara hänt, jag kommer aldrig sätta min fot där igen.

G

Det är konstigt – någonstans såg vi hela tiden att han var annorlunda än sina jämnåriga. Kanske var det på grund av att han har en tvillingbror som vi hela tiden uppmuntrade hans annorlunda-het, det var så skönt att de inte var kopior av varandra.

För övrigt känns det fel att referera till pojkarna som "han" och "brorsan". Deras gamla smeknamn, G och B, får komma till heders igen.

G har aldrig förstått sig på begreppet tid. Vi har köpt digital klocka, analog klocka, klocka med stora siffror och stora visare men det har liksom aldrig gått in. Vi har tragglat, förklarat, pekat, jämfört – inget funkar. Skolfröken har övat, tjatat och ritat utan resultat. Till slut har vi börjat köra äggklocka istället; "när klockan ringer ska du…". Jag har tänkt att det kommer när det kommer – alla är inte bra på allt.

Det var konstigt att han aldrig ville ens testa att cykla. Det var lika konstigt att han rör sig som en fisk i vattnet; G behöver knappt ens ta ett simtag för att ta sig tvärs över bassängen.

Maten har varit ett problem – långt bortom de matbekymmer man har med "vanliga ungar". G får helt enkelt inte ner mojsiga röror eller sådant som är för varmt eller för kallt. Han klarar inte att äta i "normal" hastighet, det är bara att acceptera att för honom tar varje måltid två-tre gånger så lång tid som för oss andra.

Små saker (jag skulle kunna komma med massa fler exempel) som var för sig kanske inte är konstiga, men sammantaget ger de en klockren bild av den diagnos han har.

Nu vet jag att det är vanligt att människor med G´s problematik aldrig lär sig klockan. Aldrig. På samma sätt är det vanligt att balansen inte är riktigt 100; det är därför som cykling inte lockar men simning, eftersom vatten kompenserar balansproblem. Beträffande maten är det bara att gilla läget; nya spännande anrättningar är bortkastat på honom, likaså variation. För oss gäller det att hitta ett par rätter som är rejält nyttiga och sen får han äta dem dag efter dag. Vi tycker det verkar urtrist men det är precis vad han behöver.

Tänk om någon hjälpt oss att se sambanden tidigare, att det aldrig behövt gå så långt som till vårens katastrof. Jag inser hur illa vi gjort G genom vårt tjat och vår okunnighet. Samtidigt går det inte att döma oss för hårt (väl?), alla små saker var för sig var ju inget konstigt? Jag försöker trösta mig med att nu är vi på bana igen, skadorna går fortfarande att reparera…

*** ändring: jag ändrar till att bara skriva initialerna av deras gamla smeknamn, att se hela namnen på skärmen kändes plötsligt VÄLDIGT blottande. G & B får det bli! ***

skattepengar

Jag betalar gärna skatt.

Vill kanske inte gå så långt som Mona Sahlin genom att säga att ”det är kul att betala skatt” (för det var väl hon som sade det?), men jag betalar gärna.

Faktiskt.

Ur ett rent egoistiskt perspektiv kan jag se att under detta år har vi fått tillbaka förmodligen flerdubbelt mot vad vi betalat in. Jag kan identifiera huvudsakligen två saker som vi fått helt eller till största delen betalat av skatteslantar:

Ene sonens tandställning. Det här är en ytterst avancerad liten pryl som är specialformad efter hans trut och sitter uppkörd i gommen i syfte att vidga gommen (haha – som om han behöver större mun? Äh, jag skojjar bara; det här är tydligen något som kan ställa till problem för honom i framtiden om man inte fixar det nu).

Andre sonens skolgång. Efter en lång resa lyckades vi ju få sonen till en specialklass där han nu, tillsammans med ett fåtal andra elever, delar på hela tre lärare. TRE!!! Gissa vad det kostar?! Sen bör man ju se på det som att lägger man inte ner den här pengen idag kommer dessa barn kosta samhället (=skattebetalarna) massor om ett par år, summa summarum är alltså att alla vinner. Tyvärr är det ju dock inte alltid man kostar på sig att vara så långsiktig…

Vips ser jag att alla mina inbetalade skattekronor omvandlats till hälsa & livskvalitet för mina söner!

Jag har alltså redan nu fått mer är mina inbetalda kronor tillbaka och då är det ändå massor som jag fått utöver de två saker jag nämnt; BVC & billigt dagis för LillStumpan, läkarkontroll av ögonen på två av ungarna, cellprov för mig, mindre operation på maken… För att inte tala om att det faktiskt finns gatljus på gatorna, kollektivtrafik till rimligt pris och en massa annat man bara tar för givet.

Det jag hoppas är bara att så lite som möjligt av skattepengarna används till administration och att så få som möjligt missbrukar systemen (stämmer det verkligen att runt 25% av allt VABbande är fusk? Det är ju i sådana fall en absurd siffra.). Sen är jag nöjd!

blåslagen

Satan i helvete, asch jag menar AJ TUSAN vilka blåmärken jag har efter träningen igår.

Tränar ju kampsport och vanligtvis brukar det bara vara lovsång från mitt håll över detta; en fantastisk träningsform, överraskande allsidig, suverän blandning av styrka & kondition och dessutom en mental fokusering som är oslagbar.

Passet igår var likadant, förutom att ett och annat blev en liten aning snett och skevt. Eller kanske jag var lite okoncentrerad och det straffade sig; idag sitter jag med stora blå-röd-gröna märken på både väl synliga och mer privata ställen. Kvinnojouren skulle larma direkt om de fick syn på mig, sjukvården likaså.

Det som slår mig (sorry, taskigt ordval) är dock hur många det är som tittar bort. Hur många som låter det passera och tittar överallt utom på mina märken. Hur många det är som inte andas om att faktiskt något kan vara rejält fel.

Tänk OM det var så att jag faktiskt fått stryk på riktigt – hade det då inte varit ett rop på hjälp om jag exponerat mina märken på det sätt jag gjort idag? Hur hade det känts då om alla tittat bort?

ålderns orätt

På tal om villervalla och på tal om min åldersångest, läs villervallas fantastiska betraktelse om ålderns orätt. Läs allt, läs det om igen och läs kommentarerna - det berör mig djupt.

tidsbrist

Läser vad Sara skriver och kan inte annat än instämma.

Hur ska man hinna? Jag jagar som en tok mellan allt och frågan är om det här kan kallas livskvalitet? Inte var det så här jag ville ha det?

Det hemska är kanske att jag inte har någon stor vision. Jag har ingen bild av mig själv drivandes ett vandrarhem i Jämtland eller så, ingen hemlig dröm om att flytta till spanska obygden och leva av att mjölka getter. Min dröm är mycket närmare än så; jag vill kunna njuta av den generösa utdelning jag fått i form av en make jag älskar i nöd och lust, tre barn som fyller mig av glädje & nyfikenhet, hälsa & fysik som tillåter mig att slå kullerbyttor även som vuxen. Till detta har jag ju jobb, lägenhet, landställe och annat som jag faktiskt gillar!

Hur ska jag då tagga ner i vardagen? Hur ska jag hitta ro en sketen måndag i september? Är det mig det är fel på? Funderar som Sara; är det jag som tagit mig vatten över huvudet? Tre barn, heltidsjobb, träning två – tre dagar i veckan, ambition att laga hygglig mat till min familj, ambition att hålla hem & barn något så när rena… Är det för mycket? Är jag en looser som förväntar mig för mycket och prioriterar för dåligt? Eller är det som villervalla (som tyvärr - men av förklarliga skäl - inte skrivit mycket på sistone, bläddra i hennes arkiv och hitta stora tankar) skrev någon gång för länge sedan – är det en bugg i systemet?

revansch

Som liten var jag alltid ledsen över min stora näsa. Vid det här laget har jag hunnit växa i den, även om den fort-farande är rejäl. Den bekymrar mig sällan nuförtiden.

Annat var det då – jag grät floder och allra värst var det när TV-programmet ”från A till Ö” gick, de andra ungarna tyckte jag såg ut som Hedvig och jag ville bara dö. Jag HATADE det där pro-grammet, trots att jag egentligen borde ha älskat det; jag som redan tidigt gillade bokstäver, ord och Birgitta Andersson.

Nu ser jag att alltihop sätts upp igen, nu i teaterversion med Super-SnällaSilverSara och Myror-i-Brallan-Jonas i huvudrollerna. Jag vet inte på vilket ben jag ska stå – det är som hämnaren från det för-gångna ruskar på sig och kliver upp ur graven arm i arm med två av mina absoluta favoriter.

Det är med stor tillfredsställelse jag läser i Coop-tidningen Mersmak att (coola, välklädda, proffsiga) Jonas som liten tyckte att Hedvig var snygg! Det ni, gamla mobbingsadister på 70-talet; ni hade fel och Jonas hade rätt. Revansch!

döden-depp

Är kanske lite morbid, men ibland undrar jag vad som händer om jag tvär-dör just nu. Bara plopp sådär; putz väck, borta, passé compose, bye bye?

Allt det praktiska hemma; skulle maken runda alla matsäckar, läxor, fritidsaktiviteter och julklappar? Vårt hem; skulle dammråttorna bosätta sig permanent där? Skulle min plats fyllas direkt av någon annan kvinna? Finns det över huvud taget något vettigt foto på mig så ungarna skulle ha en chans att komma ihåg hur jag såg ut?

De känslomässiga konsekvenserna runt familjen slår jag bort – dem vill jag inte tänka på.

På jobbet – vem skulle ersätta mig? Skulle någon hitta rätt bland mina papper? Ve och fasa, man kanske skulle upptäcka att allt mitt jobb är bortkastat?

Skulle någon komma till min begravning? Eller skulle min död vara på samma sätt som på som min födelsedag; gå totalt spårlöst förbi. En trist liten annons som ingen ser?

Suck. Det är inga glada tankar det här. Är det inte fram till nu som jag borde ha gjort alla de saker som jag ska gå till historien för?

Tankarna är definitivt triggade av 40årsdagen – jag har TOTALT snöat in på att det är massa dörrar som stängs för mig nu. Visst, kanske några andra dörrar öppnas, men dem har jag svårt att se. Det enda jag ser av dem är att det hänger PRO-skyltar på dem. Boule och bridge – det är vad jag ser framför mig.

ont, det gör ont

HATAR att ha ont i huvudet. Alltid är det någon lustigkurre kom börjar svamla om fantomsmärtor och annat, medan jag lider och känner hur hjärnloben innanför höger ögonbryn håller på att växa ut och falla ner över höger öga.

Har alltid ont på samma ställe, undrar om det är något fel just där?

Det blir varken värre eller bättre beroende på om jag fumlar fram med eller utan glasögon, radion irriterar men utgör samtidigt en ljudridå mot allt spring i korridoren, solen ligger på så jag försöker mörka med persienner. Har några möten jag måste gå på (måste och måste – världen stannar väl inte om jag inte kommer, men jag får dubbel hög skit senare istället), egentligen vill jag gå hem och lägga mig men där är det tre små kycklingar som pockar på hela tiden.

Usch för huvudvärk.

mitt i natten

Samma lilla stillsamma sak händer varje natt;

Vid ett-halv två vaknar LillStumpan och är kissnödig. Trippen till toaletten vill hon inte göra själv så självklart följer jag henne. Lika sömnvingliga bägge två fumlar vi oss fram i mörkret, gör det vi ska utan att tända någon lampa och sen tillbaka mot sängvärmen. Vem kan motstå den lilla trötta röst som viskar
- Mamma, kan du ligga hos mig en liten stund?

Inte jag. Kan och kan förresten, jag VILL inte. Vi kryper ner i hennes lilla säng och det tar inte mer än någon minut innan hon snusar gott igen. Jag njuter av vår lilla prinsessa, hennes doft, hennes små-svettiga sömntunga kropp, hennes hårfjun som killar mig i näsan.

Är så oerhört tacksam för att hon finns och för att jag får vara hennes mamma.

Tar de får stegen bort till min säng, sträcker ut mig och somnar om.

att rösta

För första gången någonsin kändes det viktigt för mig att rösta. Alltså VIKTIGT på riktigt. Två anledningar:

* Plötsligt har det gått upp ett ljus för mig att jag inte kommer att kunna skydda mina barn mot allt i framtiden, de ska så småningom stå på egna ben och hur ska världen se ut där det sker? Man må tycka att jag borde ha begripit det här för länge sedan, men det är två olika saker att teoretiskt förstå och att verkligen fatta. Hu.
* Fick mig en tankeställare från en gammal FN-kille. Han hade jobbat som valövervakare och alltså med vapen beskyddat folk som kom för att avlägga sina röster. Människor riskerar sina liv för att praktisera sina demokratiska rättigheter – om jag inte tror att min röst spelar någon roll spottar jag dem i princip i ansiktet. Varje röst spelar roll.

När röstförrättaren stoppade mina kuvert i lådan kändes det bra.

firmafest

Efter att ha varit på ett antal hemska tillställningar har jag mer eller mindre slutat gå på firmafester. Jag får hemska associationer till finlandsfärja, kollegor som krökar & kladdar, spyor bakom blomkrukor, hångel i hörnen – urk.

Eftersom jag inte vill se mina vanligtvis hyggliga och kompetenta kollegor i sådana här situationer stannar jag alltså hemma. Kalla mig sipp, men jag har svårt att ha respekten kvar efter så´na uppvisningar. Brukar få höra att jag ska släppa loss lite, men för mig har det inte med det att göra. För mig handlar det om att jag inte gillar att vilka beteenden som helst är ursäktade bara för att personen i fråga har ett par glas för mycket innanför västen.

Nåväl, i veckan var jag i alla fall med. Flera olika anledningar; jag har fått indikationer på att jag – i min arbetsledande roll – förväntas dyka upp, jag jobbar mycket med festgeneralen och han hade skvallrat om ett antal trevliga programpunkter, festlokalen låg bra till…

Alltså rotade jag igenom garderoben efter en acceptabel partyblåsa, kammade håret och piffade till ansiktet och gick dit. Mycket folk, trevligt mingel om än med tokstark fördrink, god middag med för-, varm- och efterrätt och trevligt bordssällskap – very, very nice! Direkt efteråt, när folk på svajiga ben började röra sig runt i lokalen….

…då smet jag hem!

Frid och fröjd för alla; jag har visat upp min privatsociala sida, inte varit så sipp, ätit en god middag och sjungit lite allsång men sluppit alla pinsamma uppvisningar (som jag dagen efter fick höra om; det hade varit precis så illa som jag befarade).

Nu när jag testat den här strategin och konstaterat att den funkar kan jag mycket väl tänka mig att gå på firmafest igen!

stroppigt värre

Blir irriterad på Jan Guillou som vräker ur sig dryga åsikter om privatbloggande. Hör bara:

– Den som har tid att svamla på nätet dagarna i ända kan inte ha någon seriös sysselsättning eller seriösa avsikter.

Och så fortsätter han att det är…

… extra ointressant när människorna som skriver dagbok inte är kända för allmänheten.

Pang, pang bara.

Kan ju lugnt säga att jag tror att han inte bara har halva Sverige utan också halva västvärlden emot sig. Åtminstone jag tycker PRECIS tvärt om!

Beroende på vad som snurrar i mitt huvud för tillfället kan jag alltid och med lätthet hitta en blogg där någon utan att vara proffs-tyckare och utan att bli avbruten presenterar sina tankar. Det är inte folk som skriver för att försörja sig utan som publicerar sina tankar offentligt på blogg av andra anleningar. Vissa hoppas på att bli sedda, andra ”söker likasinnade”, några är opublicerade genier, någon vill ha lite datapyssel utan att kunna programmera, någon lägger ut fantastiska bilder som annars hamnat i en garderob, någon använder bloggen som ventil… Tror det finns lika många anledningar att blogga som det finns bloggare.

Jag gillar verkligen många av Guillous böcker, jag tycker oftast att han är bra som debattledare – nu hoppas jag bara att det här var en provokation för att skaka om i grytan lite.

symptom

Lite mör i köttet, lite torr & kraxig i halsen, lite småsnorig, en liten blåsa på ena läppen. Är detta början på den stora höstförkylningen?

Ska hem och käka Berocca, C-vitamin, Esperitox och thé med honung i, med hjälp av detta och lite god vilja kanske jag kan vända skeppet.

läget på jobbet

Omorganisationen här på stora företaget där jag jobbar förde med sig två saker; ett antal människor förlorade jobbet och alla vi andra flyttades in i nya organisationer och också i nya lokaler.

Jag är evigt tacksam att jag hör till dem som fick behålla mitt jobb, jag fick inte sparken. Behövs ingen utläggning om det, jag är bara glad.

Omorganisationen ställer fortfarande till kaos, trots att den spikades för nästan ett halvår sedan. Fortfarande är det oklart vem som ansvarar för vad, hos vem befogenhet & mandat vilar och vem som ska hängas när saker går åt pipan. För åt pipan går det – massvis faller mellan stolarna eller räddas i allra-allra sista sekund. Det hela känns hur flummigt som helst; outtalade förväntningar och krav kommer från ett håll och ska uppfyllas på ett annat håll, till stor del utan ledning. Asjobbigt.

Lokalflytten är en långdragen historia, ett skämt som ingen ens orkar skratta åt. Jag hade turen att få mitt nya rum rätt tidigt i kedjan, så även om jag bytte ett ljust och luftigt rum mot en oventilerad kupé (nåja, riktigt så illa är det inte, det är bara luftkonditioneringen som är lite svajig i den här delen av huset) är jag nöjd. Jag sitter centralt, har plats för ett litet sammanträdesbord och ett fönster går att öppna. Något som visade sig bli en glad bonus har varit mina nya grannar; folk jag förut bara sett i matsalen sitter nu vägg i vägg med mig och var visat sig vara jättetrevliga! De jobbar med andra saker men inom samma område, så det finns massor av inspiration & idéer att hämta. Jag slutar aldrig att förvånas över att det finns så många intressanta personligheter på den här totalt oglamorösa arbetsplatsen!

Så i slutänden får jag nog säja att jag är en vinnare i den här röran!

september

September är en månad då saker händer. Vissa är världsrubriker, andra handlar om landet Sverige eller min egen privata sfär. Det enda de har gemensamt är att det är händelser som väcker tankar hos mig.

* Valet 2006. Blir det regimskifte eller ej? Jag tänker självklart rösta, det är en demokratisk rättig- och skyldighet. Sen kan jag dock i mitt stilla sinne fundera på hur pass mycket ena eller andra resultatet kommer att påverka just mig.

* Mordet på Anna Lindh 2003. Kom man någonsin fram till om det fanns någon politiskt bakom eller om det hela var en - i brist på annat ord - slump?

* World Trade Center 2001. Flygplanen in i skyskraporna. Vad ska man säga? Går det att begripa överhuvudtaget?

* Födelsen av mina söner 1995. Inget som blev någon tidningsrubrik men för mig personligen innebar det att livet vändes fullständigt upp&ner.

* 1966 – mitt eget födelseår. Är jag den jag var menad att bli? Var det nödvändigt av mina föräldrar att senare berätta för mig hur ful jag var som nyfödd?

nice surprice

Bästa kollegan återfinns på marknadsavdelningen på stora företaget där jag jobbar. Tror ni inte människan stoppat ett internpostkuvert fullt med reklamkolor som trillade in i mitt postfack med morgonposten?! Bland facktidningar, datalistor och felrättnings-underlag låg alltså ett knöligt kuvert fyllt med seg, chokladsmakande härlighet!

Tack-tack-tack-tack! De smakade himmelskt tillsammans med kontorskaffet!

pojkarna

Om bara ett par dagar fyller pojkarna år. Igen. Den här gången kommer det vara elva ljus var på tårtan (åh, tvillingförälderns eviga dilemma; ska det vara varsin tårta med egna ljus? Ska det vara en tårta med ljus tillsammans? En tårta men varsin uppsättning ljus? Och ska man sjunga för bägge samtidigt eller varsin gång och i sådana fall; vem sjunger man för först? Det som var så rätt förra året kan vara tvärfel i år…).

Nåja. Snart fyller mina små gullisar alltså elva och ändå var det som igår de låg nyfödda i sin kuvös, tätt intill varandra med för stora blöjor och fåniga toppluvor. För tidigt födda, lite gula, rätt luddiga av lanugo-fjun, med cpap & monitorer på den ene och extra filt runt den andre.

Resan har varit så lång, och ändå har den ju bara börjat. Vissa ögon-blick har varit så lyckliga att jag önskat att tiden kunnat stanna, andra gånger har oron känts så mörksvart att jag bara velat för-svinna.

Vad mycket vi gjort tillsammans, små bitar som format deras barndom; cyklat trehjuling, stekt pannkakor, gått fram & tillbaka mellan dagis-Konsum-hem, läst oändligt många sagor, övat in snitsen i slalombacken, brottats med galonisar, rest långa flygresor, kollat Bollibompa, läst läxor, byggt legotorn, övat pluttifikationstabell & glosor…

De är mina första barn och i många år trodde jag att de skulle vara mina enda. De har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag är oändligt lycklig & stolt över att få vara deras mamma.

ekonomi igen

Ekonomi igen, förlåt om jag är tjatig, men HUR ska man få pengarna räcka?

Med hyggliga inkomster och utan utsvävande vanor är det ändå ofta mycket månad kvar i slutet av pengarna.

Alla våra utgifter finns ordentligt uppritade i ett excelark, hur jag än vänder och vrider är det faktiskt få som det går att skära i. Eller går och går – visst GÅR det, men hur smart är det att inte ha försäkringar till exempel? Eller att välja bort garageplats för att leta ruta varje kväll, betala biljett och definitivt åka på ett eller två inbrott per år?

Efter att ha gjort försiktiga undersökningar (folk talar hellre om sina äktenskapliga övningar än sin ekonomi har jag märkt) inser jag att våra utgifter är ytterst rimliga. Vi har inga fasansfulla lån eller speciellt höga boendekostnader. Inga gamla studielån eller tokiga kreditkortsskulder. Inga skyhöga el-, mobil-, Internet- eller telefon-kostnader. Hushållskostnaderna (=det man köper i mataffären) ligger på en hygglig nivå. Jag äter subventionerad lunch på jobbet, maken har matlåda. Kostnaderna för fritids och dagis är lägre idag än någonsin. Våra fritidsaktiviteter är relativt billiga och kräver inga större utrustningar. Bilen är varken flådig eller törstig. Semesterresor är av olika anledningar inte aktuellt, inte heller resturangbesök.

Vår lyx är stugan, men räknar man ihop kostnaderna runt den är de faktiskt betydligt lägre än vad vi kalkylerat med (vi räknar alltid på "worst-case-scenario").

Summa summarum; jag vet mer eller mindre vart varenda krona tar vägen, jag tycker vi använder dem klokt och ÄNDÅ räcker de inte.

Är det inte något fel då?

Är det Persson eller Reinfeldt som kan lösa mitt problem? Haha, dum fråga - klart jag får lösa det hela på egen hand!

inga fler

En del av min 40års-sorg ligger runt det här med barnalstring.

Vi har tre underbara ungar, helt olika varandra men perfekta var och en på sitt sätt. Borde det inte kännas som det räcker nu? Borde vi inte vara nöjda nu?

Jo visst är vi det, rent praktiskt ÄR vi nöjda. Ingen av oss skulle orka börja om en gång till. Orkar inte oroa mig igenom ännu en graviditet, vill inte kämpa mig igenom ännu en förlossning, klarar inte att ta ansvar för ännu ett liv. Dessutom tycker jag faktiskt att jag börjar bli för gammal. Det är troligtvis inte pk (=politiskt korrekt) att säga det, men det är så jag känner. Jag vill hinna se mina barn bli vuxna, hoppas på att få njuta av barnbarn. Det är helt OK för mig att andra gör på annat sätt, men för mig personligen är 40 år något av en gräns. (Om jag sen - trots alla förebyggande åtgärder - skulle bli gravid, då vet jag inte i vilket läge frågan hamnar. Gud förbjude att den situationen uppkommer.)

Kan lassa på med andra, mer praktiska argument; man klarar sig knappt utan buss om man har mer än tre barn, vi skulle behöva byta lägenhet, vi skulle få mindre tid för de barn vi redan har, mindre tid för varandra och oss själva, mindre pengar i plånboken…

Nåväl.

Kroppen säger något annat. Har man en gång haft bebis i magen, känt små sparkar, snusat på mjölkkräkig nacke och fått den där stenhårda, kladdiga kramen, då släpper nog suget aldrig. Bara en till. Är det inte det som är meningen? Att föra släktet vidare och befolka jorden? Jag vill känna linningen spänna mot gravidmagen, köpa fula jättetrosor, vill ligga på MVC-britsen och tala om sug efter brieost. Vill köpa kläder i stl 50/56 igen, vill amma mitt i natten, vill byta en miniblöja.

Klarar knappt att se kollegornas nykläckta gullisar, läser med skräck-blandad förtjusning om magar och småttisar.

Med tungt sinne konstaterar jag att min chans faktiskt är förbi nu.

smaskigt gott!

Beträffande ätbara grejer är jag inte så kinkig, eller det beror väl hur man räknar.

Kan hyggligt lätt ringa in de saker jag INTE äter; husmanskost (typ rotmos & fläsk), inälvsmat, puddingar… Ja, det är väl det.

Ge mig asiatiskt, friterat, kryddskarkt, libanesiskt, vegetariskt, onyttigt, italienskt, nyttigt, japanskt – det mesta slinker ner. Jag gillar kaffe, vin, thé, vatten, mjölk, öl, saft – jag dricker allt. På efterrättsfronten backar jag alltså för puddingar, typ brulée (hu!) men annars så; bring it on!

Är definitivt inte typen som alltid måste komma med förbättringsidéer som ”oj, med en nypa dragon skulle det här vara fantastiskt” eller ”jag dricker aldrig min latte utan lite kardemumma sprinklat över”. Trams. Det mesta är faktiskt antingen gott eller helt OK i alla fall!

I och med att jag är så smakmässigt medgörlig är det också tyvärr så att jag sällan hamnar i himlen på grund av något gott, jag mumsar i mig men hade oftast varit lika glad för något annat. Lite småtrist kan tyckas, men man kanske inte behöver vara kul på alla fronter? Det finns dock undantag och det smaskigaste av dem alla är GBs Carte d´Or Rocky Road. Länge bortplockad ur sortimentet men nu tillbaka och jag och många med mig jublar! Hör bara ”Fyllig chokladglass med marshmallows och pecannötter” – det är så man smäller av! När en så´n här kommer över tröskeln i vårt hem så är den min och bara min.

Sorry, man och barn – käka vad ni vill men håll tassarna från den här!

snart är det vinter

Dags att börja inventera ungarnas vintergarderob; vad passar? vad passar inte? vad måste kompletteras?

Känns som det inte var länge sedan jag rensade undan alltihop och nu är det redan dags att dra fram bråten igen…

Nåja.

Om jag ger mig på att gissa kommer killarna behöva både jackor och kängor samt vantar och mössor. LillStumpan behöver overall och kängor, i övrigt har hon nog galonisar och annat så hon står sig.

Ett snabbt överslag i huvudet *räkna räkna* säger mig att det här inte kommer att landa under tre tusen (då räknar jag femhundra per jacka/overall samt femhundra per kängpar vilket är väldigt optimistiskt och inte speciellt flärdfullt), troligen är fyra tusen en mer trolig summa.

Suck.

Note to myself: avsätt hela septembers barnbidrag till detta.

helgplaner:

Åker till landet i helgen.

Den lilla meningen är så otroligt maffig att säga! Vårt lilla hus har verkligen gett en ny dimension i vårt liv, vi är SÅ nöjda med det.

Om ett hus kan vara snällt så är det just så man får beskriva vår stuga! Det välkomnar oss och låter oss få distans till saker, hjälper oss att prioritera bort trams och att se det viktiga i livet; kärleken, familjen & hälsan. Det får maken att visa upp charmerande sidor jag inte sett på länge och när jag ser mig själv i spegeln där ute är det verkligen inte den gråsugga som tenderar att dyka upp i stan.

Vi har verkligen bott in oss ordentligt under sommaren, med semester och lite sparade föräldradagar blev det hela fem veckor där ute. Huset var ju verkligen i toppskick när vi tog över det så det har inte hängt några ”måsten” över oss. Istället har vi kunnat roa oss med små projekt för att göra det mysigt, trevligt & praktiskt på vårt vis; vi har pysslat med gardiner och tavlor, grävt bort en del tantiga buskar till förmån för bärbuskar, installerat en tvättmaskin, ordnat med en våningssäng till killarna och en liten juniorsäng till LillStumpan. Från att ha varit ganska anonymt känns det nu att det är vår familj som bor där!

Barnen har också funnit sig väl tillrätta, även sedan nyhetens behag lagt sig känns de tillfreds. Plocka några blåbär, slöa i hängmattan, bada lite, kolla brevlådan, läsa om en gammal Kalle Anka, baka en paj, kicka boll, gräva bort buskar, rota runt i snickarboden…. Härlig kontrast mot den inrutade vardagen. Alla tre sken upp som små solar när de fick höra planen för helgen!

När vi sticker i eftermiddag behöver vi inte ha gigantisk packning, det finns både bad- och regnkläder och det mesta däremellan. Vi behöver inte ladda med massa mat för i frys och skafferi är det hyggligt påfyllt. Vi får väl dra upp termostaten lite, men sen är det bara att sätta på thévattnet och njuta av solnedgången.

Livskvalitet.