inga fler
En del av min 40års-sorg ligger runt det här med barnalstring.
Vi har tre underbara ungar, helt olika varandra men perfekta var och en på sitt sätt. Borde det inte kännas som det räcker nu? Borde vi inte vara nöjda nu?
Jo visst är vi det, rent praktiskt ÄR vi nöjda. Ingen av oss skulle orka börja om en gång till. Orkar inte oroa mig igenom ännu en graviditet, vill inte kämpa mig igenom ännu en förlossning, klarar inte att ta ansvar för ännu ett liv. Dessutom tycker jag faktiskt att jag börjar bli för gammal. Det är troligtvis inte pk (=politiskt korrekt) att säga det, men det är så jag känner. Jag vill hinna se mina barn bli vuxna, hoppas på att få njuta av barnbarn. Det är helt OK för mig att andra gör på annat sätt, men för mig personligen är 40 år något av en gräns. (Om jag sen - trots alla förebyggande åtgärder - skulle bli gravid, då vet jag inte i vilket läge frågan hamnar. Gud förbjude att den situationen uppkommer.)
Kan lassa på med andra, mer praktiska argument; man klarar sig knappt utan buss om man har mer än tre barn, vi skulle behöva byta lägenhet, vi skulle få mindre tid för de barn vi redan har, mindre tid för varandra och oss själva, mindre pengar i plånboken…
Nåväl.
Kroppen säger något annat. Har man en gång haft bebis i magen, känt små sparkar, snusat på mjölkkräkig nacke och fått den där stenhårda, kladdiga kramen, då släpper nog suget aldrig. Bara en till. Är det inte det som är meningen? Att föra släktet vidare och befolka jorden? Jag vill känna linningen spänna mot gravidmagen, köpa fula jättetrosor, vill ligga på MVC-britsen och tala om sug efter brieost. Vill köpa kläder i stl 50/56 igen, vill amma mitt i natten, vill byta en miniblöja.
Klarar knappt att se kollegornas nykläckta gullisar, läser med skräck-blandad förtjusning om magar och småttisar.
Med tungt sinne konstaterar jag att min chans faktiskt är förbi nu.
Vi har tre underbara ungar, helt olika varandra men perfekta var och en på sitt sätt. Borde det inte kännas som det räcker nu? Borde vi inte vara nöjda nu?
Jo visst är vi det, rent praktiskt ÄR vi nöjda. Ingen av oss skulle orka börja om en gång till. Orkar inte oroa mig igenom ännu en graviditet, vill inte kämpa mig igenom ännu en förlossning, klarar inte att ta ansvar för ännu ett liv. Dessutom tycker jag faktiskt att jag börjar bli för gammal. Det är troligtvis inte pk (=politiskt korrekt) att säga det, men det är så jag känner. Jag vill hinna se mina barn bli vuxna, hoppas på att få njuta av barnbarn. Det är helt OK för mig att andra gör på annat sätt, men för mig personligen är 40 år något av en gräns. (Om jag sen - trots alla förebyggande åtgärder - skulle bli gravid, då vet jag inte i vilket läge frågan hamnar. Gud förbjude att den situationen uppkommer.)
Kan lassa på med andra, mer praktiska argument; man klarar sig knappt utan buss om man har mer än tre barn, vi skulle behöva byta lägenhet, vi skulle få mindre tid för de barn vi redan har, mindre tid för varandra och oss själva, mindre pengar i plånboken…
Nåväl.
Kroppen säger något annat. Har man en gång haft bebis i magen, känt små sparkar, snusat på mjölkkräkig nacke och fått den där stenhårda, kladdiga kramen, då släpper nog suget aldrig. Bara en till. Är det inte det som är meningen? Att föra släktet vidare och befolka jorden? Jag vill känna linningen spänna mot gravidmagen, köpa fula jättetrosor, vill ligga på MVC-britsen och tala om sug efter brieost. Vill köpa kläder i stl 50/56 igen, vill amma mitt i natten, vill byta en miniblöja.
Klarar knappt att se kollegornas nykläckta gullisar, läser med skräck-blandad förtjusning om magar och småttisar.
Med tungt sinne konstaterar jag att min chans faktiskt är förbi nu.
posted by Runt 40 at 08:40
7 Comments:
Suget har inget alls att göra med verkligheten. I verkligheten har jag ingen tid till nå´t, mitt tidskonto är på minusbalans. Jag räcker aldrig till. Men det hejdar inte suget...
Kanske är det också för att det nu känns så DEFINITIVT som det svider extra ont?
Känner precis som du. Det finns ett sug men orken, åldern och allt annat säger att det räcker nu. Fast vi har ju redan buss med en plats över:)
När lillpluttan var liten fanns faktiskt inget sug och jag tänkte att nu är jag nöjd. Men med förvåning konstaterade jag för ett halvår sen (lillpluttan 3 år) att jag med avund kunde se på en gravid mage på stan. Man är helt klart inte klok!
ps. Men jag köper fortfarande fula jättetrosor. Maken höll på att skratta ihjäl sig när min "sexpack" kom ifrån Ellos. Obs:sex=6 stycken.ds.
Sexpack från ellos - UNDERBART förtydligande!!
Jag som har gjort det där som du säger åt dig själv att INTE göra, följt den där känslan iställer för förnuftet kan bara meddela att det är helt underbart! MEN. NU är det nog. Nu blir det verkligen inte några fler´! BAsta! Och visst har mycket blivit mycket mer komplicerat...
Jag har ju också låtit känslan ta överhand en gång; när LillStumpan föddes var killarna åtta.. Men en gång till?
På pricken! Dina tankar stämmer på pricken med mina! Suget finns där men förnuftet säger sitt. Jag hoppas kunna uppleva barnbarn. Orka vara med dem. Men att få vara gravid är ett av det underbaraste jag upplevt. Föda var smärtsamt men en sån grej!! Ja det är meningen med livet.
Så kul med en ny bekantskap - välkommen hit Tina!
Skicka en kommentar
<< Home