40 plus

på rull igen!

2007-08-31T15:16:00.000+02:00

Kort kort inlägg så här sista dagen i augusti:
Sommaren har varit jättefin. Var på landet vecka efter vecka efter vecka och det var underbart med långledigt. Äta gott, sova, träna, läsa, gulla med familjen, plocka blåbär.. Livet när det är som bäst.

Nu har vardagen brutit ut, det var tungt att komma till stan och till verkligheten. Alla barnen är igång med skola respektive dagis, maken och jag jobbar, träningspass brottas med föräldramöten och kick-offer i almanackan.

Har ju lärt mig den sura vägen att det gäller att ta vara på varje dag så jag bemödar mig om att prioritera vad som får plats i mitt liv. Försöker rensa bland alla ”måsten” och inte lägga tid på fel saker. Lyckas hyggligt bra hittills, så än så länge ser hösten ser relativt ljus ut!

Återkommer!

den bästa dagen - år 2007

2007-07-06T13:24:00.000+02:00

Skulle egentligen kunna kopiera mitt eget inlägg från just den här tiden förra året; inlägget hette ”den bästa dagen”.

På många sätt är känslan helt densamma; jag har städat av skriv-bordet, lagt lapp till kollegan att vattna min blomma, styrt bort telefonen, lagt in frånvaromeddelande på mailen och burit bort stora högen papper till återvinningen. Traskar härifrån till den packade bilen och sen styr vi kosan mot landet.

Jag kommer ha längsta semestern sedan jag gick i skolan. Tack och lov var vi sparsamma med föräldradagarna för LillStumpan, vi har mass-vis kvar som jag kan utnyttja. Inte förrän skolklockorna ringer in till hösttermin kommer vi vara tillbaka i stan, så det är alltså en på gränsen till ändlös rad av dagar av ledighet som ligger framför mig innan jag sitter på jobbet igen!

På annat sätt är allt helt annorlunda; den här sommaren kommer syrran inte guida mig om vilken grillolja som är bäst, hon kommer inte berätta slutet på deckare jag somnat ifrån, hon kommer inte skicka glassogram till mina pojkar. Jag kommer behöva lära mig att leva utan henne. Jag får slå i en bok för att hitta hur jag ska klippa ner mina syréner, jag får ringa någon annan för att kolla om det funkar med fiberhavregryn i choklad-bollar, jag får leta på nätet för att hitta efternamnet på gamla klass-kompisar. Det kommer att funka, men det känns trist. Urtrist. Fast syrran hade sagt ”kom igen nu´rå” och det är just det jag tänker försöka göra. Komma igen. Det ska få ta sin tid, men igen kommer jag.

Men för att återknyta till förra året, då som nu säger jag; lev väl!

favorit i repris

2007-07-05T10:37:00.000+02:00

Killarna är på kollo i år igen. Förra årets äventyr gav mersmak så nu är de iväg för andra gången – kommer de att bli kolloveteraner så småningom?!

Förstår av kollegorna här på jobbet att kollo på många håll associeras med bleknosade innerstadsbarn med skral ekonomi. Tydligen går kollokatalogen bara ut i vissa stadsdelar, främst innerstaden och de sämst bemedlade områdena i kranskommunerna – jag får inte riktigt ihop det där för det känns som två helt olika målgrupper? Hur som helst skickas katalogen inte ut till förorternas villaområden. Inte är det helt billigt – jo kanske om man har åtta barn för då sjunker taxan rätt rejält per barn räknat, men har man två ungar så är det verkligen inte gratis.

För mig är kollo sommarläger för ungar som inte har ett specifikt intresse som leder dem till fotbolls-, rid- eller konfirmationsläger. Många kollon är förvisso profilerade såtillvida att de kallar sig MTB-kollo, paddelkollo, cirkuskollo osv, men i slutänden handlar det mest om bad, spöknätter och brännboll. Jag tror det här är ett hyggligt vis för ungar att börja klippa banden med mamma & pappa på ett något så när kontrollerat vis istället för att första resan utan föräldrarna blir den till Ibiza…

Upplägget med våra grabbar är lite annorlunda i år jämfört med förra året; de åker på varsitt håll och inte tillsammans. Inte heller är de borta två veckor utan på egen hand är en vecka mer lagom. En relevant fråga är naturligtvis hur vi vågar släppa iväg sonen g utan skyddsnät och vi har haft mycket funderingar runt detta. Det som slutligen gjorde att vi bestämde oss för att köra på var tre saker:
* Han ville så gärna! Ögonen lyste på honom när han pratade om äventyret!
* Han är betydligt mer medveten om sina egenheter nu än tidigare. Han kan kontrollera många situationer på ett helt annat sätt. Faktiskt. Även om allt är relativt…
* Fick tag på kollopersonalen, de som alltså faktiskt kommer att vara på plats, och de hade inga som helst problem med saken. De ordnade genast så att personalstyrkan utökas med en extra resurs aktuell vecka, inte för att punktmarkera g utan för att vara ytterligare en vuxen på plats. De föreslog också på eget initiativ att vissa aktiviteter blir obligatoriska och inte valfria för honom ”så´na här ungar brukar ju föredra att veta vad som gäller istället för att tvingas välja”. Tänka att en sådan liten mening kan rymma så mycket kompetens!

Så nu är de alltså iväg på varsitt håll och vi får väl lita på den gamla sanningen ”no news is good news”?! Puss puss till mammas modiga små hjärtan som håller på att bli stora karlar!

vart man än tittar....

2007-07-04T08:39:00.000+02:00

Det är ju så att man ser mycket det av det man har hjärtat fullt av. Den gravida ser stora magar, den ufointresserade anar rymdskepp och den reseintresserade ser guideböcker & kartor.

Jag ser sorg.

Det låter fasansfullt deppigt, men faktum är att jag börjar inse att sorg inte bara är av ondo utan att det också finns ljusa vinklar och förtröstan (vad 17 är det för ord? Låter som jag är hundra år och frireligiös men just nu hittar jag inget bättre).

En sak står glasklart; många runt omkring bär på sorg. Nu när de flesta runt om mig vet vad som hänt syrran kryper det fram, sån´t man inte talar om i vanliga fall. Kollegor jag tycker jag känt rätt väl berättar saker jag inte haft en aning om. Det handlar inte bara om förlorade kära utan sorg över sådant som aldrig blivit, sorg över saker som gått fel, sorg över val man gjort.

Det verkar som många har något hål inom sig som de måste anstränga sig för att ta sig förbi eller ta sig över. Det verkar också som att det faktiskt går att leva med det där mörka hålet. I och för sig - vad är alternativet? Men hålet blir liksom en del av en själv och någonstans verkar det vända så man får känslan av att utan hålet vore jag inte jag? Inte så att någon VILL HA hålet, men det är en så viktig bit av en själv att man förlikar sig med det och liksom planterar blommor runt kanterna av det istället för att sky det?

Jag hör hur flummig jag låter, men det här är en annan del av det hela; vi (för det är verkligen inte bara jag) är så ovana att tala om sorg att vi inte har några formuleringar, inga ord. Det är som att plötsligt börja uttrycka sig på ett annat språk – man lyckas inte sätta fingret på exakt vad man vill säga utan måste fumla med taskiga liknelser och bilder.

Klickar in på Bokus och plötsligt handlar alltså var och varannan bok om sorg, jag kikar på TV-tablån och det är jag-vet-inte-hur-många program som är fyllda med sorgsenheter, på radion går Agnes Cecilia som följetong... Jag vet inte riktigt som jag ska/orkar/kan/vill hänge mig eller om jag ska backa och läsa kakrecept istället.

mål: harmoni

2007-07-02T13:16:00.000+02:00

Det kommer liksom i vågor; hela magen knyter ihop sig och sikten skyms av skuggor. Sen kommer stunder när jag tänker att jag faktiskt inte orkar älta saker och ting i oändlighet. Det har ju blivit extremt uppenbart att man faktiskt inte kan räkna med morgondagen till 100% och därför är det viktigt att inte dröja med vissa saker. Allt annat är slöseri.

Utan att vända ut och in på mig själv kan jag faktiskt visa mina barn hur mycket jag älskar dem, hur speciella de är – alla tre på sitt helt egna vis – och hur glad jag är över att vara just deras mamma. Det handlar inte om stora ord, dyra saker eller fancy äventyr utan mer om att ge dem tid när de behöver mig.

Maken får jag inte ta för given. Jag får inte heller snöa in totalt på allt han inte gör; att han inte drar igång en endaste tvättmaskin, att han aldrig handlar riktig mat utan bara glass & godis, att han slös-köper alldeles för många glassiga magasin. Istället kan jag ju faktiskt välja att se hans förmåga att locka mig till skratt när jag är gnällig, hans vana att komma med en kopp thé när jag saggar ihop vid TVn, hans entusiasm när han diskuterar cykelväxlar, moral och dinousarer med barnen.

Och i mina ljusa stunder kan jag också se att jag själv har en del ljusa sidor. Faktiskt. Och när jag mellan varven ger jag de här sidorna chansen att visa sig så känner jag mig rätt harmonisk.

tid att sörja

2007-06-29T12:34:00.001+02:00

Hur sörjer man? Hur får man ut klumpen ur magen så att man kan gå vidare? Efter ett par veckor tror alla att allt är tillbaka till det vanliga. Man förväntas vara på benen 100 % och uppföra sig normalt. Vad är normalt – allt är ju annorlunda nu jämfört med då?

Nu är det ju som det är – hon är död och begraven - och det är väl bara att acceptera. På ett teoretiskt plan gör jag det men innerst inne vrålar hela jag nej-nej-nej.

Kroppen protesterar. Håret är risigt, hyn är grov. Har en ögoninfektion som inte ger sig, har ont i leder och muskler. Alla nervändar verkar stå rakt ut; bara någon nuddar mig hoppar jag till. Sover oroligt. Kissar mörkgult hur mycket jag än dricker. Har svårt att koncentrera mig. Maten smakar masonit men jag äter för mycket ändå.

Har ingen aning om vad som vore roligt. Känns som varje förströelse bara är att skjuta upp eländet ytterligare en bit istället för att ta itu med det – hur nu det ska gå till.

Moment 22.

Kanske är det tid som är medicinen? Tid för hälsan, familjen och tankarna?

Har ansökt om ett par extra semesterveckor – tid att vara på landet och bara låta dagarna gå. Ska försöka laga bra mat för att få kroppen på bana igen. Vill pyssla lite i trädgården där det växer och finns liv. Försöka jogga på skogsstigarna. Vara med barnen och maken. Ligga i hängmattan.

Sen får vi se.

begravning

2007-05-15T12:15:00.001+02:00

Det är verkligen helt absurt att planera begravning. Det känns totalt befängt att försöka tänka på datum, musik, gäster… Som att planera party (vilket jag för övrigt avskyr) men i mitten finns en kista.

Vi är inte många som ska enas runt det praktiska men det finns tydliga sprickor i uppfattningen om vad vi ska göra. Ska vi gå efter hur man BRUKAR göra eller ska vi försöka hitta det som syrran kunde ha tyckt varit fint? Jag är en varm anhängare av det senare alternativet men är rätt ensam i det. De andra som stått syrran närmast förlitar sig hellre till ritualerna som kyrkan rullar fram (trots att syrran ryckte på axlarna åt det mesta kyrkliga).

Jag respekterar att det kan finnas en trygghet i en fast ceremoni men det måste vara måtta på det hela, eller? Försöker fundera fram hur man ska kunna spränga in lite ljusare, lättare känsla men det är inte lätt.

Och så den mest oväsentliga men ändå så viktiga frågan; vad ska man ha på sig? Syrran hade avskytt en procession av svartklädda människor men samtidigt kan jag ju inte sticka ut alltför mycket. Vad är diskret men ändå ljust? Vill absolut inte känna mig obekväm eller utklädd. Hur ska jag ta mig igenom det här?

Och så en sak till; havsfrun, Sara, chaos (hej hej ny kompis!) samt några andra som hört av sig på annat sätt – stort tack för era tankar, rader & kramar. Det ni skrivit betyder oerhört mycket för mig!

skol-inspektion

2007-05-14T12:07:00.000+02:00

Mitt i alltihopa, medan syrran låg och var som allra sämst, hörde sonen g´s fröken av sig. Halvt hysterisk berättade hon att det kommit påbud om åtstramningar vilket bl.a. innebar att alla barn med ”extra stöd” skulle granskas. Grundtanken var att skolan är till för alla och ska också passa alla, dvs. så många barn som möjligt ska gå i vanlig klass utan några krusiduller.

En inspektör hade skickats ut för att granska vart och ett av barnen och alltså också vår g.

Det bara brann i huvudet på oss när vi fick veta det här; för g skulle det innebära en katastrof att hamna i vanlig klass – han som utvecklats så bra under året skulle slungas tillbaka till det miserabla skick han befann sig i förra våren. Maken och jag konstaterade bara enda alternativet i sådana fall skulle vara att ta g ur skolan. Faktiskt.

Hur som helst; inspektören visade sig vara en utbildad speciallärare med stor kunskap om (och stor empati för) barn med särskilda behov. Han tillbringade en dag med g och konstaterade därefter att de pengar som stadsdelsnämnden lägger ut för en anpassad skolplats idag är en bråkdel av vad det skulle kosta att ta hand om g efter ett par år i vanlig klass. Hans rekommendation - som sedan betalande rektor godkände direkt - var att låta g gå kvar i klassen.

Tack.
Tack-tack-tack.

Men klumpen i magen var tung ett par dagar och den låg där och trängdes med klumpen över syrran. I huvudet snurrade det; g´s problem kändes plötsligt världsliga jämfört med syrrans. Samtidigt var ju beslutet helt avgörande för hans framtid och hans livskvalitet. Jag fick ångest över att jag ägnade energi på att oroa mig för honom när syrran behövde mig som mest. Och jag fick ångest över att jag inte hade energi att engagera mig konkret i hans problem genom att skriva brev till rektorn eller nå´t. Hur jag än gjorde, eller inte gjorde, kändes allt fel. Och nu efteråt – när sonen dragit en vinstlott och syrran en nitlott – undrar jag om jag hade kunnat göra något annorlunda. Och hade det förändrat något? Innerst inne VET jag ju att jag inte kunde göra något konkret för syrran, men ändå…

syrran

2007-05-11T07:57:00.000+02:00

Här i veckan gick syrran bort.

Allt eftersom har hennes system kollapsat och till slut vände det så att varje insats att rädda henne istället gjorde henne mer illa.
Jag är tacksam för att läkarna i det läget valde att stänga av allt utom smärtlindring, sömnmedel, vätska och ångestdämpande – därefter fick hennes kropp i egen takt stänga av organ efter organ. Det tog inte lång tid.

Nu har hon inte ont längre.

För oss andra går livet vidare; snart firar vi bebisens första födelsedag, mellanungen ska lära sig att cykla trehjuling och störste ungen ska börja sexårs. En man står som ensam förälder till tre barn. Min mamma har sett sin älsklingsdotter både födas och dö. Jag har förlorat min enda syster.

ännu värre

2007-04-26T07:57:00.000+02:00

Om läget är kritiskt, hur ska hon då klara sig nu när "komplikationer har tillstött"?

??

Jag har inte förstått att sjukdom kan vara så förtärande hemskt. Jag har trott att jag skulle orka vara stark för henne men istället har jag förvandlats till ... jag vet inte vad... en riktig vekling. Jag pallar inte ens att gå in i hennes rum p åsjukhuset; hon ligger nersövd och har krymt ihop till halva storleken. Slangar och rör överallt, huden angripen, håret borta.

Jag är rädd att min bild av henne kommer ersättas av den här synen och det vill jag inte. Vill helt egoistiskt tänka på henne som den stora tjejen med bebis på ena armen och en kall Cola i andra, solbrillor på näsan och alltid finfixat hår.

Begraver mig i jobb & träning.

sekretess?

2007-04-13T12:33:00.000+02:00

Syrran är alldeles för dålig för att orka prata i telefon så jag ringer till expeditionen på avdelningen istället. Vill höra hur hon mår och om hon orkar med besök.

Det är full bemanning där dygnet runt och varje gång är det en ny person som svarar. Jag häpnar över – och blir mer och mer rasande över – att de utan att på något sätt kolla vem jag är delar med sig av värden, medicinering, behandlingar, status och annat. Utan att jag ens behöver presentera mig vräker de ut varenda detalj och svarar på vilken fråga jag än ställer. Hur är detta möjligt? Var är sekretessen? Vem har ansvaret?

kretsloppet

2007-04-13T10:21:00.000+02:00

När döden klampar i farstun blir jag så uppmärksam på varje tecken på liv. Vårblommor, nyfödda bebisar, knoppar på träden – aldrig har jag sett dem så klart som nu. Aldrig har jag uppskattat dem så mycket som nu.

Hela kretsloppet känns mycket viktigare idag än igår; allt försvinner och allt kommer nytt. Det är så det är och det är så det ska vara, även om det är svårt att förstå.

Jag vill bara att turordningen håller sig. Gröna löv får inte falla. Mammor med småbarn får inte dö.

pusselbitar

2007-04-11T08:12:00.000+02:00

Tio första
Första bästa kompis: Susanna. Fast nu i efterhand inser jag att hon var skitelak mot mig..
Första bil: Jag kör ju inte själv men familjen köpte en Suzuki när pojkarna föddes.
Första kärlek: Mats. Jag råkade försäga mig så plötsligt visste hela klassen - pinsamt.
Första husdjur: Lisa – sötaste katten av alla.
Första semester: Bila i Europa med pappa, sommar efter sommar. Jag var åksjuk och satt bak och kräktes.
Första jobb: Klassikern: McD. Åttital och gröna syntetkläder gällde.
Första köpta skiva: ABBA – vad annars?
Första riktiga kärlek: Jag var fjorton och det höll i fyra år. Jag är fortfarande fascinerad av killen.
Första piercing: Räknas hål i öronen? Annars måste jag svara nej.
Första konsert: Electric Banana Band.

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Ett glas rödvin till pastan i söndags.
Senaste filmen du såg: Casino Royal på DVD.
Senaste ringda telefonsamtal: Till syrran.
Senaste bubbelbadet: Urk, får lite Eddie Murphy-känsla *fis fis*
Senaste spelade cd: Sahara Hotnights ”cheek to cheek”.
Senaste kyss: I morse!
Senaste gången du grät: Igår.
Senaste måltiden: En grov macka med keso & tomat, räknas det som måltid?

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja, i maken tio år innan det blev nå´t.
Fastnat med blicken i någons urringning: Japp.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Never.
Haft ett one night stand: Japp.
Busringt till någon: Absolut, gör det fortfarande då och då :-)

Sex saker jag gjort idag
1. Lämnat på dagis
2. Bladat igenom DN
3. Analyserat nattens batchkörningar
4. Administrerat nattens felärenden
5. Vattnat min kontorsblomma
6. Försökt kamma luggen.

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Min klocka
2. Min kamera
3. Min laptop
4. Mina Crocs
5. Min träningsdräkt

Fyra personer du kan berätta allt för
1. Allt? Ingen
2. -
3. -
4. -

Tre val
Blått eller rött? Blått såklart.
Sommar eller vinter? Sommar utom när jag är i fjällen.
Choklad eller chips? Choklad livet ut.

Två saker att göra innan du dör
1. Skriva en bok.
2. Springa marathon.

En sak du ångrar
Har ett antal saker jag ångrar att jag inte gjorde…

anhörig

2007-03-14T12:02:00.000+01:00

Det var varit en serie på DNs Insidan-sidor om att vara anhörig till en psykiskt sjuk person. Jag har följt den lite med ena ögat; ämnet är intressant men eftersom jag inte ser sonen g som direkt PSYKISKT SJUK känns det (tack och lov) inte som det angår mig till 100 %. För tillfället orkar jag inte heller riktigt engagera mig i andra människors sjukdomar och elände, har nog med allt runt syrran…

Nåväl – varje artikelserie brukar ju avslutas med ”läsarnas insända reaktioner” och när jag läste vad ”Erik” skrev stannade allt. JUST SÅ var det ju för oss i kontakten med BUP. Hans beskrivning av sina känslor PRECIS det vi kände oss utsatta för. Anklagelserna, tvivlet, skammen, pressen.

Hans berättelse visar ju på att det inte var vi som hade en extrem otur utan att detta faktiskt förekommer på fler ställen. Hur kan detta få fortgå?

Jag tackar min lyckliga stjärna över att vi kom ur deras grepp (kan inte välja annat ord för deras hållhakar på oss var så starka, så sektartade), att vi orkade resa oss och hittade en annan väg. Vågar inte tänka på vart vi landat annars.

Följ länken och läs hela artikeln eller läs bara ”Eriks” inlägg här:

"Erik" har erfarenhet som anhörig till två psykiskt sjuka personer, sin hustru och sin dotter (från ett tidigare förhållande), berättar han i ett långt brev till Insidan. Hustrun har schizofreni och sjukdomen har periodvis påverkat hela familjen. Erik blev lovad att dottern skulle få vara med i samtal på sjukhuset där hustrun vårdades, men löftet sveks.

När dottern blev deprimerad i puberteten sökte de hjälp hos bup, barn- och ungdomspsykiatrin. "Då inleddes en helvetesvandring som förändrade allas våra liv i grunden och som inte är avslutad än", skriver Erik. I stället för att ge stöd spelade bup ut familjemedlemmarna mot varandra, hustrun "framställdes som ett känslokallt monster" och dottern borde fosterhemsplaceras, tyckte de. Så småningom började anklagelser riktas också mot Erik, de var diffusa men handlade om att dottern inte känt tillräcklig tillit till sin far.

Ingen inom barnpsykiatrin som senare har haft hand om dottern har gjort bedömningar som liknade det första bup-teamets, skriver Erik. Men anklagelserna bröt ner hela familjen, beskriver han, och till sist ville hustrun skiljas. I dag mår både hon och dottern bra, men såren finns kvar. Det är tungt att vara anhörig, men rollen som anklagad är ännu tyngre, skriver Erik.

"Den skam man känner är ofattbart stor och bidrar ytterligare till isoleringen från omgivningen; inte ens inför vänner är det lätt att bekänna att man skylls för något så fruktansvärt som att inte duga som förälder, att rent av ha vållat sitt barn lidande. I början framstod för mig anklagelserna bara som absurda, men till slut började jag tvivla på mig själv. Till och med mina minnen började jag tvivla på, minnena av lyckliga upplevelser tillsammans med min dotter. Jag förlorade nästan all tro på mig själv ( )

"Som anhörig kan man också skämmas för att tala om sitt eget lidande, skriver Erik. Men pressen man lever med, och kraven på tystnad för att inte lämna ut sin sjuka närstående, kan skapa mycket svår smärta.

"Och för den som både upplevt en närståendes depression och fått del av skulden för denna är smärtan ytterligare sammansatt. Det mörker som drabbade mig var naturligtvis kopplat till min dotters lidande. Men man kan som förälder vara stark och klara av en sådan smärta och vara förmögen att ge sitt barn tröst. Det är en del av rollen som förälder, den styrkan är en kapacitet man får. Med anklagelserna var det något annat. Dem kunde jag inte härda ut på samma sätt. ( ) Och det mörker anklagelserna skapade lade sig mellan oss och berövade mig den naturliga styrkan och förmågan att trösta min dotter och ge henne styrkan att leva. Just anklagelserna förhindrade mig att ge henne det stöd hon behövde."

för djävligt läge

2007-03-13T12:32:00.000+01:00

För syrran var den här veckan inplanerad som en vilovecka mellan två behandlingar, förhoppningen var att hon skulle må rätt hyggligt. Hon skulle kunna vara hemma och gosa med barnen, kanske må lite bra (=lite mindre dåligt). Istället ligger hon kvar på sjukhuset, totalt sänkt i efterdyningarna efter behandlingen förra veckan.

Hennes mun blöder av medicinerna. Hittills har de bara gett henne vätskedropp för hon har ”en del att ta av” men nu får hon närings-dropp också. Hon får medicin mot de hemska utslagen som kliar och hon får hjälp att bli av med kiss & bajs.

Hon har nu inte varit hemma på tio dagar och inte träffat barnen på tio dagar. Hon vill inte att de kommer på besök på sjukhuset – hon känner sig så skrämmande ful med den kala skallen och med alla utslag & stickhål efter nålar. Hon är också orolig för att miljön skulle skrämma upp dem ännu mer - men kanske är det tvärt om? Hur serverar man sån´t här till en femåring och till en treåring? Babyn vet ju inget annat än att mamma är sjuk – sjukdomen kom ju under graviditeten. Borde det inte finnas någon som har en handlingsplan? Är det inte konstigt att i allt det här bistår landstinget med kurator-stöd ca en timme varannan, var tredje vecka?

underligheter

2007-03-09T14:52:00.000+01:00

Runt om på bloggarna valsar en utmaning; berätta sex egen-domligheter och skicka sen vidare. Havsfrun; jag blir smickrad av att du är intresserad av mina konstigheter (även om jag nog blottar en del av dem allt eftersom) så här kommer sex detaljer som du nog inte vet om mig:

* Jag vill att griljeringen på julskinkan ska vara jätte-jätte-JÄTTE-tjock. Ett centimetertjockt lager av ägg, senap och ströbröd – mums!

* Jag inbillar mig att jag skulle vara världens bästa programmerare om jag valde att satsa på det spåret (obs att jag alltså inte kan ett smack om programmering idag, men OM jag skulle satsa på det så skulle jag vara världsbäst!)

* Jag spelar gärna Röj, Tetris och Lumines i timmar. Stör ej.

* Jag tror att jag är en superbra löpare trots att jag bara vid enstaka tillfällen och i medvind springer milen på under en timme.

* Jag har väldigt, väldigt ludna armar. Tur nog är stråna ljusa och tunna så de är inte så iögonfallande, men jag föredrar att långärmat för att slippa kommentarer.

* Enda gången då fartdjävulen griper mig är när jag står på slalomskidor; då växer hornen ut och jag VRÄKER nedför backen i värsta Anja-speed. I övrigt är jag västa mes, bilar ska helst inte gå snabbare än 50km/h.

mål

2007-03-09T12:02:00.000+01:00

Det pratas mycket om mål; att man ska definiera sina karriärsmål och sina privata mål. Man ska ha en plan att jobba efter, visualisera sin egen situation om tio år och sen hitta vägar för att nå dit.

Jag blir matt för jag är NÖJD. De saker jag kan påverka är faktiskt i ett läge som gör att jag känner att jag behöver inte streta. Det verkar som att det är fult att säga så, men faktum är – jag är rätt nöjd.

Sonen G har hamnat rätt; han går i en skola där han stortrivs och vi ser ljust på hans framtid. Han har en garanterad plats i ett hög-stadium som passar honom – längre fram än så vill jag inte tänka.

Sonen B är lycklig; han går i bra skola och han har sin träning. Han har mängder av alternativ att välja på när högstadietiden kommer och han är initiativrik vad det gäller att sysselsätta sig i övrigt. Varför ska jag planera framtiden för honom?

LillStumpan går på dagis och är överlycklig inför att flytta till stor-barnsavdelningen till hösten. Och när dagistiden är över väntar samma skola som brorsan B nu går i.

Jag är superlycklig för vår stuga; vi trivs så bra där allihop och den blev precis det vi drömde om. Det var ett mål att hitta ett fritidshus och det gjorde vi – jag är nöjd nu. Visst har vi planer där; bygga om altanen & isolera entrén, ommålning ute & inne – men det är ju inga livsmål??

På mitt jobb rullar det på. Det har varit turbulent och är i viss mån det fortfarande. Jag känner dock att jag sitter rätt tryggt *peppar peppar* och jag har det bra. Jag har inte ambitionen att klättra eller vidareutbilda mig radikalt, det känns bra att gå till jobbet och känna sig bekväm med att man hyggligt hanterar situationen.

Träningen har naturligtvis mål men de är inte på det synliga planet. Mina mål där handlar inte om att gradera regelbundet utan om att hålla min kropp i trim. Jag vill kunna springa efter bussen utan att bli andfådd, jag vill kunna gå i trappor utan att flåsa, jag vill kunna lyfta tunga grejer själv. Jag vill göra vad jag kan för att ge min kropp bästa förutsättningen att fortsätta fungera bra. Det är väl ett bra mål, om än lite löpande och inte så definitivt?

Vad mer? Boendet vårt är bra. Jag ser inte framför mig att vi flyttar någonstans; kan på kul smygsurfa lite på hemnet och kolla villor (mest för att jag verkligen skulle vilja ha lite mer yta så att även jag fick ett eget rum) men med tanke på sonen G´s skolgång vill vi nog bo kvar i krokarna där vi bor. Att vi måste försöka hitta rätt hantverkare till vårt badrum och att vi borde göra något åt köket – det ser jag mer som projekt, inte som livsmål.

Maken blir galen på mig på grund av det här. Han vill planera hur han ska gå vidare med sitt jobb, vad vi ska göra när vi pensioneras och när barnen flyttar hemifrån…. För mig känns det otroligt avlägset och på gränsen till bisarrt. Han är i och för sig tio år äldre än jag är och pensionen är för honom inom en överskådlig framtid, men ändå? Och barnen – jag blir lite vidskeplig när han vill prata om dem tio år framåt; har vi inte lärt oss att allt kan vändas upp & ner över en natt? Hans jobb pratar jag gärna om, men JAG kan ju bara stötta hans val, inte göra dem. Väl?

Ska jag krysta fram några mål? Jag vill resa till New York. Jag vill ha 8.000 mer i månadslön. Jag vill bli av med tanthullet runt midjan. Skulle detta lösa sig skulle jag vara ännu mer nöjd, men min lycka står och faller inte med detta.

Om det är så fel att vara nöjd, då är jag väl helt fel då.

mardrömmar

2007-03-08T08:31:00.000+01:00

Samma dröm återkommer natt efter natt efter natt.

Alla hennes symptom blir mina; jag vaknar genomsvettig och i drömmen har hon och jag smält ihop. Vi - som dragit ojämt nästan hela livet - blir en & samma person och plötsligt märks det att hon är den starka och jag den svaga. Syrran är stark och ser fram mot en ljusnande framtid. I drömmen krymper jag ihop och försvinner bort.

biverkningar

2007-03-08T08:29:00.000+01:00

Det är sjukdomen som är farlig-farlig-farlig men det är medicinerna som bryter ner henne.

Medicinerna har gjort att hon hamnat på sjukhus:
* hela kroppen är vätskefylld – de har utan vidare tappat ut sex liter.
* stora eksemblaffor som kliar har dykt upp i ansikte, på ryggen och på armarna
* känseln i läppar och mun är borta
* håret rasar
* all magaktivitet avstannar; i klarspråk kan hon varken kissa eller bajsa

Jag tänker att om detta är biverkningarna, hur eländig är då inte sjukdomen?

Har lovat henne att inte söka information på nätet men naturligtvis kan jag inte låta bli. Jag googlar, läser och väger info mot varandra. Läsningen är dyster.

Snart ska jag samla ihop mig, ringa upp och babbla lite om gårdagens TV-program, dagens träning och annat trams. Som om allt var som vanligt.

flytt

2007-02-16T15:01:00.000+01:00

Om man kan vika ihop en flyttkartong utan att tveka över vilken flik som ska fällas först för att kartongen ska bli stabil – då har man förmodligen flyttat alldeles för ofta.

Tack och lov är det inte mitt hem som ska flyttas nu utan bara mitt kontorsrum. Hur många gånger har jag inte gjord detta sedan jag började här på företaget? Vågar inte räkna.

Jag ska från den ena lilla beiga modulen till en aningen större men fortfarande lika beige modul i andra änden av korridoren. Tycker egentligen att det inte borde vara nödvändigt att plocka ned allt i lådor, men inser att det nog blir lättare i alla fall; tjocka pärmar med dokumentation väger bly.

Inser hur mycket bråte jag kånkar runt från plats till plats; saker som borde arkiveras eller kastas istället för att samla damm hos mig. Egentligen är det bara ett par, tre pärmar jag använder regelbundet, resten bara står där.

Högen med ”personliga tillhörigheter” är också nedpackad. Den högen består huvudsakligen av träningskläder, vi har finfina träningsmöjligheter och bra löpspår alldeles runt knuten så kläderna ligger inte och samlar damm utan de används regelbundet (och ersätts med rena).

Vad mer har jag packat ner? Radion. Hålslag & häftapparat. Kaffemuggen. Bilden på ungarna.

Nu finns inte ett spår av mig kvar här.

På måndag kommer jag antagligen få vänta ett par timmar tills dator och telefon är igång i nya rummet, sen är det bara att sprida ut alltihop igen… Hur länge jag nu blir kvar där - det få tiden utvisa.

små hjärtan

2007-02-14T13:12:00.000+01:00

Jag blir lite matt av alla hjärtan hit och rosor dit.

Minns för ett par år sedan – killarna var nog 6-7 år gamla - båda pojkarna STORGRÄT när jag kom och hämtade dem från skolan just den här dagen, den 14:de februari. Många av de andra ungarna hade fått presenter av sina föräldrar på morgonen ”…för att deras mammor och pappor älskade dem”. Gissa vilken slutsats mina små gossar dragit eftersom de inte fått något..?

Det tog en lång stund innan missförståndet var utrett och alla tårar var borttorkade.
Små gubbar, mamma och pappa älskar er ALLA dagar, inte bara just på Valentindagen.

Jag vidhåller att det är precis så; kärleken finns där varenda dag, inte bara på kommando just idag. Kanske det för vissa är lättare att klämma ur sig orden just den här dagen, men jag vet inte - blir det inte lite krystat ibland? Självklart ska alla som vill fira göra det, men hemma hos oss blir det inget speciellt.

En tanke bara; kan Valentindagen användas för att få alla att skänka en extra slant och tanke till alla barn med hjärtfel – då är det en annan femma, då är jag med till 110%!!

mina tre ljuvliga

2007-02-13T12:18:00.001+01:00

Det är en sådan fröjd när allt rullar på som det ska med barnen. Alla tre är friska och på gott humör, om än av helt olika anledningar.

LillStumpan – som har varit nere i en trots- och gnällsvacka – har kommit upp sig och är solig igen. Inga moln på hennes himmel; allt är roligt! Det är roligt att gå upp på morgonen, roligt att jaga tandtroll med tandborsten, roligt att gå på dagis. All mat är god, alla kompisar snälla och allra bäst är brorsorna som plockat fram sina gamla Bamse-CDn. Dessutom har hennes hår blivit så långt att hon kan ha RIKTIGA Pippi-flätor istället för bebistofsar. Lycka!

Brorsan g har bestämt sig; han ska bli bagare! Inför detta finns det massor att hugga tag i; han läser kokböcker, bakar, ritar på hur hans café ska se ut, övar matte så han kan räkna ingredienser och pengar, övar engelska så han ska kunna åka världen runt med sina bakverk. Konstaterar att han som vanligt snöar in totalt på en sak, men det är helt nytt att han kan se flera perspektiv av denna sak. Det är mer stereo än mono och det är en underbar utveckling! Dessutom bakar han fantastiskt – killen har verkligen talang för att göra vackra, supersmarriga bakverk!

Brorsan b har två saker i sikte: tävlingen han ska vara med i om ett par veckor och vilken hörlur/MP3-spelare/spelkonsoll/USB-minne som är bäst och mest prisvärd. Dessemellan finns tid för en och annan läxa, provsmakning av brorsans ström av bullar, lite TV och framför allt lillasyster. Oavsett vad han har i händerna släpper han allt när hon ropar. Jag kan dock ana att snart kommer en jättevåg av prepubertet välla fram; storleksmässigt håller han definitivt på att lägga småkille-tiden bakom sig och det är bara en tidsfråga tills hormonerna följer efter… Men den dagen, den utmaningen. Just nu är han ljuvlig!

De är ljuvliga alla tre och jag är så lyckligt lottad som får vara mamma till just dem!

behandling

2007-02-12T12:48:00.001+01:00

Den där jävla behandlingen är inte rolig.

Bortsett från att syrran blir illamående, tappar hår, kissar rosafärgat urin och massa annat så är det ytterligare en sak som stressar ohyggligt; det krävs att man är helt infektionsfri för att kunna behandla men behandlingen i sig sänker immunförsvaret. Vilket moment 22; hur ska det gå till mitt i värsta vintermörkret och med tre små barn?

Syrran gör allt hon kan för att hålla bakterierna borta. Tre- och femåringen går på dagis men de totalsaneras så fort de kommer hem varje eftermiddag; varenda klädpalta åker rakt in i tvättmaskinen och pojkarna tvålas in från topp till tå. Inga kompisar får följa med hem. Lillbebisen får avstå från babysim och BVC-träffar. Syrran själv åker sällan buss eller tunnelbana, hon går inte i affärer i rusningstid, hon går inte hem till folk, hon går inte på bio eller teater. Så mycket av det som hade kunnat lysa upp tillvaron för henne är bacillfällor och måste väljas bort.

Det är febertermometern som avgör om det blir behandling eller ej, en tiondels grad hit eller dit kan försena alltihop tills febern är nere igen. Undrar i mitt stilla sinne över vilka hemska saker som växer i henne under den tiden?

Alla tankar ger feber.
All stress ger feber.
Sömnlösa nätter ger feber.
Oron ger feber.

Men mot alla odds var hon trots allt feberfri idag och behandlingen fortsätter enligt plan.

min syrra

2007-02-09T08:35:00.000+01:00

Idag påbörjar hon sin behandling.

Knölen kom för knappt ett år sedan och därefter har det varit undersökningar, behandlingar, operationer, provtagning och väntan, väntan, väntan.

Det som var en knöl har blivit fler, nu är de inte längre bara i armhålan utan i buken, i ljumsken och gud vet var.

Hon är min syster.

Jag gör vad jag kan för att hålla modet uppe på dig, syrran. Pratar om det hemska närhelst du vill, men ännu oftare om det vardagliga; rean på Lindex, middagsmat och tv-programmen. Och du ska veta att om det hemskaste hemska händer så kommer det aldrig gå någon nöd på dina ungar, jag är deras moster och du kan känna dig trygg.

haveri

2007-02-02T08:18:00.001+01:00

Trodde jag skulle få hjärnblödning när plötsligt datorn – min kära lilla laptop – slutade funka. Vad i HELVETE var felet?? En så´n där liten ful varning blixtrade förbi; ett allvarligt fel har uppstått… och sen bara tvärdog den. Försökte starta om och det blev rundgång, den försökte (min tappra lilla burk!) men klarade inte utan försökte om och om och om igen. Rundgång. Efter mycket mickel och viss telefonassistens från en kompis så kan jag med största säkerhet konstatera att det är nätverkskortet som packat ihop. Har serviceavtal på den, så nu får jag lämna in den och sen bara hoppas att väntan inte blir alltför lång.

Jag litar inte ett ögonblick på att de inte rör något annat när de fixar runt, så nu har jag suttit två kvällar i rad och gjort backup på alla mina bilder och dokument. Hur kul är det då jag ju faktiskt sitter framför en dator mer eller mindre hela arbetsdagen också? Ögonen går i kors nu! Ang backup; visst – det bör man göra löpande och bla-bla-bla och det gör jag faktiskt, men det blir ett par månader mellan varven och det händer ju en del…

Jag har också försökt att rädda mina favoritbokmärken på nätet, mina kontakter och alla mail och liknande. Sen undrar jag ju hur det är med sån´t jag dragit ner från nätet och sån´t jag installerat allt eftersom; kamera-programmet, MP3-programmet osv – kan jag backa det och sen bara lägga tillbaks det eller kommer jag vara tvungen att leta rätt på alla gamla installationsskivor? Suck.

Mitt i alltihop känner jag mig rätt nöjd att jag inte tappat modet totalt. Jag har faktiskt varken grinat eller surat utan mer tagit det hela med jämnmod (förutom det första, korta ögonblicket då). Världen har inte rasat – det är bara en pryl som gått sönder. För mig är det här ett jättekliv!!

är man den man är?

2007-01-29T14:23:00.000+01:00

Är man den man är, eller blir man den man blir? Eller är man den man gör sig? Blir man den man gör sig? Luddig formulering på luddiga tankar.

Jag vet inte, jag. Själv har jag aktivt valt att förändra sidor hos mig själv, sidor som jag inte vill leva med. Hittar jag spår från min barn- och ungdom så är min spontana reaktion att riva sönder, kasta bort, gömma & glömma.

Jag har absolut inte några hemska trauman med mig; inga övergrepp eller vanskötsel, snarare bara en grå rad av dagar. Jag var väl inte töntigast i klassen, men i nedre delen av hierarkin. Det var säkert inget fel på mina kläder, men de var aldrig riktigt rätt heller. Hemma skulle vi alltid äta upp all soppa innan pannkakorna. Lärde mig att inte köpa något jag inte behövde, inte köpa något av lust. Inte slösa pengar på det finaste, lagom dög gott. Vissa tillfällen krävde vissa humör; ingen idé att vara något annat än glad & tacksam på jul eller födelsedag oavsett vad man kände. Allt var väldigt resultat- och prestationsinriktat, men jag kommer inte ihåg att någon någonsin var nöjd – det fanns alltid en underförstådd känsla av att jag borde ha gjort ännu lite bättre. Inget skedde spontant utan efter givna regler; vi brukar göra si eller brukar göra så och det fortsätter vi med.

Omedvetet men systematiskt formades jag till något jämngrått. Mirakulöst nog drabbades jag aldrig av anorexia.

Jag får kalla kårar av att tänka tillbaka.

Jag vet inte varifrån kraften att vända mig mot alltihop kom ifrån, jag vet inte heller exakt när den kom. Ingen stor revolt, bara ett aktivt ställningstagande. Insikt om att alltihop ligger så långt ifrån vad jag vill ge mina barn och min familj.

Kan inte säga att jag lyckats till 100%, men kanske 80-85… Innerst inne finns ju oroliga, ängsliga, töntiga lilla jag som undrar när någon ska komma på bluffen. För om man nu är den man är så är ju alltihop en bluff.

renovering

2007-01-26T09:32:00.001+01:00

Varken maken eller jag har några hantverkartalanger – ingen av oss är helt enkelt road av att kräla runt med hammare och borr på vår lediga tid. Om jag har gott om tid och får vara ostörd (haha – hur ofta inträffar det?) kan jag tycka att det är kul att måla om ett rum eller att sy nya gardiner, men som livet ser ut så blir det oftast katastrof istället; maken blir galen för att jag stänger in mig, ungarna skriker & bråkar… Hur skoj är det då?

Det här gör att diskussioner runt att fixa hemma ofta blir rätt trista; alldeles för mycket ”borde” och ”om” och ingen lust eller glädje. Följaktligen lever vi med tapeter som lägenhetens förra ägare valde för tio år sedan och kök som känns passé. Det här låter ju HEMSKT, men SÅ illa är det inte; jo, hallen är förskräcklig men det övriga är acceptabelt. Och vissa rum har vi faktiskt kommit till skott med (om än med katastrof-scenariet ovan som inramning), vårt sovrum är väldigt fint, g´s rum likaså och vardagsrummet med.

Badrummen är h-e-m-s-k-a.

Till och från har vi konstaterat att nu MÅSTE vi ta itu med dem, men med allt annat som slukat energi så har det inte blivit av. Men nu, nu SKA det bli av!

Vi har alltså två badrum och om man ändå ska ha ”gubbar” hemma och byggdamm överallt kan man lika gärna göra bägge samtidigt. Väl?!

Vårt stora badrum har kakel som ser ut att höra hemma i en p-rulle från 80-talet, ett mystiskt badkar och en grymt sliten förvaring. Det lilla badrummet dras med kakel som verkar valt av en halvblind romantiker…

Vår idé är att göra om bägge i samma stil; kakla om till helvitt, lägga jordfärgade klinkers på golven, måla taken himmelsblå (det hade vi i vårt gamla badrum i förra lägenheten och det var så fint!). I stora badrummet vill vi sen ställa tvätt & tork bredvid varandra med en träskiva ovanpå och sen öppna trähyllor alternativt ”köksöverskåp” som öppnas med lucka uppåt över. Vidare vill vi mura (?) upp en duschkabin av sådana där ”genomskinliga tegelstenar” så att vi slipper någon ranglig duschkabin.

Sen blir jag genomsvettig vid tanken på att välja nytt porslin och smågrejer som handukshängare och toapappershållare; tvärt emot många andra får jag rysningar av alla alternativ och valmöjligheter. Tankar på belysning gör att jag funderar på att blåsa av projektet… Jag får nog surfa runt lite på hemnet och smygtitta in i andras hem och se om jag hittar något att kopiera.

Grannarna i huset håller just nu på med sina badrum och maken tog sig ett snack med hantverkarna där – vi tänkte att då kan vi ju både få referenser och ha chans att kolla på deras jobb innan vi bestämmer oss. Hur ska man annars veta vilka hantverkare som är bra och vilka som är bluff? Vidare borde de ju kunna ge en offert som stämmer hyfsat överrens med verkligheten eftersom de känner huset?

Så nu jäklar, nu kavlar vi upp ärmarna (eller snarare – öppnar plånboken) och sätter igång!

spara eller kasta?

2007-01-25T10:17:00.000+01:00

Hur känner Du Dig? Som en sparare eller slängare?
Har gått från Luther-Sparare till feng shui-rensa-i-röran-Slängare (har ett eldigt inlägg om detta 27/3-2006 som jag tyvärr inte lyckas länka till - bläddra bakåt om ni vill)!

Vad skulle Du aldrig kunna kasta?
Hoppas på att bli kvitt behovet av materiella ting. Bilder på barnen har jag svårt att rensa bort – oavsett hur suddiga och knasiga de är. Och min studentmössa + min brudklänning, de grejerna vill jag inte bli av med…

Har Du en massa dagböcker och brev kvar från Dina yngre dagar?
Usch nej – har kastat allt och det var befriande!

Har Du varit på gång att slänga något flera gånger men alltid sparat det i sista sekunden?
*Tänk tänk* - det har varit en lång process att bli en kastare så nog har jag stått med saker i handen och velat…

Har Du en källare eller en vind där Du förvarar saker? Vad har Du i så fall där?
Hundbur i väntan på ny vovve, leksaker som pojkarna vuxit ifrån men LillStumpan inte är mogen för än, mattor, skidor & skridskor…

Vad skulle Du rädda först om det började brinna (förutom familjemedlemmar såsom föräldrar/ syskon/ man/ hustru/ sambo/ barn/ husdjur/ inneboende)?
Bilder och datorn.

Vad anser Du att Du har alldeles för mycket av? (Ur förvaringssynpunkt)
JAG har väldigt lite som är MITT. Familjen har alldeles för mycket porslin, böcker och träningsgrejer.

Skulle Du tycka att det vore skönt om någon (typ Lulu) kom hem till Dig och hjälpte till att rensa?
Vilken mardröm.

Har Du någon gång i Ditt liv tänkt tanken: "Tänk om det började brinna och allt försvann och jag fick skaffa allt nytt. Det vore rätt bra."?
Faktiskt (men sen slås jag ju av vilken hemsk tanke det är och bannar mig själv).

Tänker Du mycket på detta med att slänga vs spara?
Ja – jag har som sagt aktivt förändrat mitt beteende för att bli av med gammal ballast.

Vilket är Ditt bästa förvaringstips?
Släng istället för att spara. Tycker faktiskt att det är märkligt att det på något sätt blivit ett självändamål att spara allt-allt-allt..?

Sparar Du på alla gamla papper och i så fall hur länge?
Nej – sparar bara deklarationsrelaterade papper.

Om jag skulle be Dig att genast gå och slänga något, vad skulle det då bli? (Det gills inte att säga högen med gamla tidningar som ska till pappersinsamlingen eller soporna).
De trasiga barngrindarna som är på väg till grovsopen.

Har Du slängt något och ångrat Dig sen?
Bara en sak; en jeanskappa av lite längre modell (låter hur fult som helst men jag minns den som helfin och användbar i alla sammanhang). Alla mina gamla VHS-filmer - dem borde jag sålt på Blocket istället.

När Du rensar, slänger Du då i ordets rätta bemärkelse eller skänker Du bort eller säljer?
Säljer eller ger bort fräscha barnkläder, leksaker och böcker. Övrigt kastar jag.

brorsan b´s träning

2007-01-19T14:41:00.000+01:00

Brorsan b (visst är det patetiskt; nu när jag konstaterat att jag skrivit så lite om honom och LillStumpan så känner jag pressen att hosta upp litegrann runt dem…) älskar sin träning.

Han - precis som mamman sin - kör kampsport, om än en helt annan variant. Till och från har han hållit på sedan han var sex, de senaste två åren har intresset ökat lavinartat för att nu vara på en nivå när jag tror att han helst av allt skulle vilja bo i den svettiga lokalen.

- Stopp och belägg! ropar vi föräldrar.

Visst är det lustigt, under många år får man locka och pocka för att få dem att gå till träning efter en lång skoldag. Jag har peppat, entusiasmerat, ibland mutat – ja, kort sagt kört alla trix för att få dem att gilla att rör sig och sen blir en plötsligt så engagerad så vi måste dämpa & hejda.

Hejda? Det är väl bra att han rör på sig? Visst, men jag tror inte att en elvaårings kropp pallar den stenhårda påfrestning som varje pass innebär mer än max 3-4 gånger i veckan. Hans kropp behöver vila, behöver tid att återhämta sig och tid att växa. Vidare tror jag att ungar som tar ifrån tårna från så tidig ålder riskerar att tappa sugen totalt när de plötsligt märker att det finns en värld utanför – en rimlig balans mellan träning och skolarbete, kompisar och andra aktiviteter tror jag är viktigt.

Han har fått en rejäl bok om hur kroppen fungerar och där har han läst på; av den gigantiska mängd mat han slukar är numera största delen hyggligt hopsatt med tanke på vad kroppen behöver. Trots att han avskyr broccoli slinker den ner utan protest och trots att han älskar läsk väljer han aktivt bort det. Efter att ha läst den här boken (som jag just nu tappat titeln på) väljer han oftast havregrynsgröt istället för risgrynsgröt. Killen är elva år….

All träning har gett resultat; han har lyckats gradera ett antal gånger och har nu också varit iväg på sin första tävling som gick över förväntan bra. Men det här är inte det viktigaste, för häftigast av allt är nog ändå hans glädje – han fullkomligt lyser när han talar om sina blockeringar, sparkar och slag! Precis som en golfare går och svingar i luften så kör han attacker mot osynliga motståndare närhelst tillfälle ges. Maken och mig anfaller han i tid och otid vilket roar oss alla kungligt (även om jag kan tänka mig att det ser mysko ut om någon råkar se oss) och LillStumpan har vid det här laget fått en hyfsat grundläggande insikt om vad sporten innebär.

Någonstans förstår jag ju också att det här är ett sätt för honom att grundlägga en egen identitet; på klubben har han chans att vara bara sig själv, inte någons brorsa, inte någons son, inte skolkille. Han älskar att hänga i träningslokalen även när det inte är träning; hjälpa till lite på barnaktiviteterna (själv är han ju ”ungdom”), assistera tjejerna i receptionen, småsnacka med tränarna och kompisarna.

Får vi bara lite balans på mängden träning så är det här precis vad jag önskat för honom!

**uppdatering 2007-01-22**
Boken är skriven av Camilla Porsman & Fredrik Paulún och heter "Mat för ditt barn" (ISBN 9197456934). Efter att ha surfat runt ett varv ser jag dock att den verkar definitivt slut på flera av bokhandlarna – kanske går den att få tag i på annat sätt?

Ett förtydligande; boken är kanske inte sådär sprillans jätteskoj, men den unge som är intresserad av vad kroppen behöver får begripliga (men inte barnsliga) förklaringar till vitaminer, proteiner och alltihop.

världens bästa dagis

2007-01-18T12:30:00.000+01:00

Är fullständigt trygg med att LillStumpan har det bra på sitt dagis. Gång på gång bekräftar personalen hur professionella, engagerade och empatiska de är.

I morse när jag lämnade henne – hon är en av de första ungarna som kommer på morgonen – hade fröken plockat fram mjölpåsar och annat, en deg skulle sättas. Innan jag hunnit pussa min treåring hejdå hade hon förkläde på för att baka bröd att servera till lunch. Frukostbordet stod halvdukat bredvid; planen var att få till degen först och sen mumsa en mysig frukost tillsammans innan stora forsen av ungar vällde in. Underbart!

Sen rullar det på så där hela dagen; barnen har att göra men jag uppfattar inte att de blir överstimulerade. Saker och ting får ta tid; en fröken konstaterade klokt att hemma har man tyvärr ofta bråttom när man ska iväg – på dagis har man tiden att låta en fumlig liten unge krångla sig i sin overall i egen takt. Aktiviteter får ta plats; det finns gott om utrymme för både kullerbyttor och målarstafflier.

Tack vare att det är ett ganska stort dagis har man råd med en fast vikarie – är någon fröken sjuk blir det ingen större dramatik. Vidare jobbar personalen mycket över avdelningarna; behöver de hjälp på ett ställe så är det alltid ett välbekant ansikte som dyker upp!

Jag är också helt fascinerad av vilken koll de har på allt; de vet precis vem som äger vad av alla t-shirtar, strumpor och overaller som flyter omkring. De vet vad allas syskon heter, vad mamma & pappa jobbar med, vem som hör ihop med vilken katt/bil/moster och vem som avskyr gröna ärtor! Fantastiskt.

Superviktigt är också att de är duktiga på att rekrytera nytt när det behövs. Även om personalomsättningen är låg så blir ju fröknar gravida, de flyttar eller pensioneras. Inte en enda gång har det hänt att den nya som kommit in varit fel – tvärtom har man hittat nya stjärnor direkt. Med tanke på vad jag hör ryktesvägen om andra dagis ska man tydligen inte ta detta för givet.

Det är nästan så att jag önskar att det var jag som var dagisunge och att någon annan kunde sitta här på mitt kontor hela dagarna…

kategoriserar vidare

2007-01-17T15:10:00.000+01:00

Ca två tredjedelar av mina inlägg är nu kategoriserade – phu, det är rätt jobbigt; dels med allt klickande och dels med alla känslor runt vissa inlägg.

Kan konstatera att jag skrivit oerhört mycket om sonen g och knappast ens nämner de andra ungarna; sonen b och LillStumpan. Det betyder verkligen inte att de betyder mindre för mig, verkligen inte. Men de är lättare att leva med, lättare att älska. Sonen g dränerar mig på ett alldeles speciellt vis och genom att få ur mig en del av frustrationen, rädslan och oron här på sidan så kan jag lättare vara en bättre mamma åt honom.

Massor av inlägg handlar också om landet – vårt slit för att hitta rätt och hur bra det faktiskt blev!

Även träningen fyller tydligen mina tankar; visst lägger jag en hel del kraft på den men inte trodde jag att den fyllde min hjärna så till den milda grad att det spillde över så mycket på den här sidan?! Jag förvånar mig själv!

Och så jobbet förståss – inte så många men för mig väldigt sammanfattande inlägg om hur min arbetssituation ser ut. Jag får verkligen ta mig en funderare på om det är så här jag vill ha det…

Slutligen det mörka – vissa inlägg vill jag nästan ta bort; de som är patetiska, blottande, svaga, ledsna och fyllda av avskyvärda känslor. Men jag låter dem står kvar, för det här är sidor av mig som finns, vare sig jag gillar det eller ej.

Så´nt här är mitt liv och så´n här är jag.

kategorier

2007-01-16T14:44:00.000+01:00

Vare sig man ville eller ej så tvingar Blogger en nu att gå över till nya versionen. Jag var inte helt mogen men forcerade mig igenom proceduren (som för övrigt var plättlätt och gick helsmidigt, trots att belastningen antagligen är rätt hög?).

Såg till min förtjusning att man nu kan kategorisera sina inlägg, en riktigt trevlig funktion! Nu blir det ett hästjobb att definiera passande kategorier och sen gå igenom alltihop tillbaka i tiden…

Det är med blandade känslor jag läser mina gamla inlägg, vissa är ju soliga & positiva medan andra känns mörksvarta. Vet inte riktigt om det gynnar det för tillfället hyggligt ljusa läget att titta tillbaka, men samtidigt är det befriande att vi faktiskt – trots att resan varit urjobbig – kommit framåt i rätt riktning!

framtiden

2007-01-16T12:16:00.000+01:00

Jag undrar över hur livet ska bli för sonen g och för oss. Hans problematik innebär ju att vi inte på något sätt kan ta för givet att livet rullar på med de steg som del flesta ungdomar tar; utbildning, resor, egen bostad, jobb, partner och kanske familj… Hör ju hur konservativ jag låter; det finns massor av bra sätt att leva utan just dessa steg, men då är det förhoppningsvis resultat av aktiva val. Jag känner mig orolig över att min g inte kommer ens ha möjligheten att välja.

Statistik visar att människor med hans problematik ofta hamnar i kriminella sammanhang, antingen som utövare eller som offer. Jag är inte ett dugg förvånad över detta; den naiva inställningen som i viss mån karaktäriserar honom och hans gelikar bäddar för att bli lurade och utnyttjade. Hur ska vi kunna skydda honom utan att begränsa eller överbeskydda?

Många har också svårt att komma in på arbetsmarknaden – den höga intelligensen går ju hand i hand med ett socialt beteende som inte är helt lätt att hantera. En potentiell arbetsgivare måste nog vara väldigt påläst, skicklig & modig, hur många sådana finns det?

Eget boende – en rätt dyster sida är att avdelningen för hygien & städning kommer på ungefär plats 597 för personer med hans diagnos… Kommer han bo kvar hemma även som vuxen eller kommer han att kunna flytta hemifrån så småningom? Kan föreställa mig hur ett hem skulle förvandlas från råtthål till sanitär olägenhet. Fast å andra sidan – med ett tydligt schema över vilka dagar det ska duschas, dammsugas, diskas osv så skulle det kunna gå bra…

Och partner - det ska väl inte en mamma lägga sig i? Förvisso inte – men visst unnar man sitt barn det bästa även på den fronten? Kanske framför allt på den fronten?! Jag hoppas att han så småningom kommer att möta någon som ser att han är så mycket mer än sin diagnos; som ser att han är bland annat är smart, rolig, stilig och lojal.

Vissa dagar är jag full av hopp och övertygad om att allt kommer bli bra, andra dagar känns det bara mörkt.

rea

2007-01-15T08:43:00.000+01:00

Helt absurt.

Det är det enda jag kan säga om hur det var när rean drog igång i klädaffären som kännetecknas av de randiga tröjorna. Jösses.

Jag menar – visst har PoP hyggligt snygga saker och visst är det bra kvalitét, men inte i proportion till den hysteri som jag såg prov på igår. Utanför butiken stod en lång rad med män vaktandes barn-vagnar och inne i butiken knuffades höggravida kvinnor med ny-förlösta. Reaproffs slet åt sig allt inom synhåll och ställde sig sedan i ett hörn och sorterade igenom sitt berg (det som inte föll i smaken släpptes på golvet och snart var någon annan där och skyfflade upp vad-det-nu-var). Kön ringlade som en orm runt hela butiken – faktum är att köslutet gick parallellt med den del av kön som nästan nått kassan…

Det här kunde jag konstatera genom skyltfönstret – inte en chans att jag gav mig in i den röran! Det var befriande tomt (slump eller samband?) inne i på både H&M och Lindex varpå jag kunde göra hyggliga reafynd där i lugn och ro. När jag sedan passerade PoP på seneftermiddagen hade lugnet lagt sig även där, personalen gick och städade upp efter slaget; vek ihop, hängde upp och hängde tillbaka allt som hamnat fel.

Tydligen är inte LillStumpans storlek det som går först, där fanns det en hel del kvar (medan babyhyllorna var i princip tomma). Trots detta blev det inte så mycket handlat - jag tyckte faktiskt inte att reapriserna var något att hurra över; en knapp hundring för t-shirts, runt tvåhundra för klänningar. På jackor var ordinarie pris sänkt med 10-15% - inte att förakta eftersom de är rätt dyra, men inte heller något som får mig att spontanshoppa…

En liten kjol och en söt topp till LillStumpan – det var resultatet av alltihop för vår del. Mycket väsen för knappt ingenting.

gränsen

2007-01-12T12:03:00.000+01:00

Gränsen mellan normal och avvikande är verkligen inte klockren och ibland undrar jag hur mycket av sonen g´s beteenden som är ”normala” och hur mycket som har att göra med hans diagnos. Vissa beteenden är kanske helt OK om de kommer var för sig men om de samlas upp hos en och samma individ blir summan så stor att man halkar över på till den onormala sidan?

Det går givetvis att föra en lång diskussion/argumentation om vad som är normalt och inte; det har med kultur, grupptillhörighet, tidsepok och massa annat att göra – det som är normalt hos mig idag skulle räknas som sjukt onormalt någon annanstans för femtio år sedan. Kvaliteter vi ser på som normala & positiva uppfattas i andra lägen som onormala och väldigt negativa. Just idag ger jag mig inte in i den i och för sig intressanta soppan, jag bara funderar löst på just min pojkes situation…

Jag själv gillar ju inte att vardagen fylls av massa småbeslut, jag gillar fasta rutiner. När det sen väl finns en fungerande rutin är det helt OK att bryta den då och då, men för mig är det en trygghet att kunna falla tillbaka på en genomtänkt struktur.

Jag fungerar inte speciellt bra i större, sociala sammanhang; kickoffer på jobbet eller en öl med projektgruppen ger mig rysningar. BVCs mammagrupp fick mig att känna mig som ett ufo och på föräldramöten trycker jag i kulisserna tills själva mötet med sin struktur börjar, då fungerar jag igen.

Jag fokuserar ofta väldigt på den sak jag håller på med, blir störd om jag ska dribbla med för många saker samtidigt.

Allt det här ser jag ju hos sonen också. Skillnaden kommer kanske i nästa steg – jag kan bita ihop och hålla masken, det kan inte han (än?). Jag kan aktivt välja bort att försätta mig i de här situationerna (fast gissa att det tagit många år innan jag identifierat det hela och hittat min lösning), men när jag ibland känner att jag ”måste” kan jag peppa upp mig och sen spela teater. Sonen känner inte igen situationerna – han har absolut ingen förmåga att dra paralleller med tidigare händelser - utan kastar sig huvudstupa in i det och så tar det en ände med förskräckelse.

Träning, träning, träning – det är vad sonen har framför sig om inte världen är beredd att förändra definitionen av hur man ska vara för att passa in. Den dagen då inte bara ”supersociala gruppmänniskor med många bollar i luften samtidigt” är efterfrågade utan även ensamvargar, torrbollar och alla vi andra – den dagen kommer det bli lättare för sådana som sonen g att fungera.

För övrigt applåderar jag när jag ser TV-serier som ”Bones” och ”Criminal Minds” – de mest intressanta karaktärerna (Dr Brennan resp Dr Reid) har klara drag av både den ”a-typiskhet” som sonen har och det går ju finfint för dem på många sätt ändå!

till tandläkaren

2007-01-11T15:16:00.000+01:00

I LillStumpans väld är ett tandläkarbesök det allra mest fantastiska man kan vara med om. Hmm – lustig unge!
Nåja, storebrorsan B springer ju till käftis titt som tätt på grund av sin tandställning och LillStumpan har varit med och sett hiss-stolen, tandläkarens glittriga instrument och fräcka munskydd. Hennes ögon har glittrat när hon beskådat allt glitter, blink, surr och plask!

Och så äntligen - igår kom en helt egen kallelse till paradiset! Kallelse förresten – i hennes ögon var det ett inbjudningskort! Att just hon är kallad/bjuden till samma läkare och kommer att få sitta i samma stol och gapa lika stort som brorsan med lampan riktad rakt mot sin lilla mun! Lycka – lycka – lycka!

Så nu är det ”leka tandläkare” som gäller; hela familjen får gapa, borsta, borstas och gapa ännu mer. Brorsan B - som fällt många tårar över sina pliggar – är utnämnd till expert och han spelar tappert med och berättar & visar om och om igen hur det går till. Det är ett verkligt hjältedåd eftersom jag vet hur mycket han avskyr alltihop.

Är det inte vackert vilka former lycka & syskonkärlek kan ta sig en vanlig vardag i gråa januari?!

härliga vardag

2007-01-10T12:31:00.000+01:00

Det är ack så skönt att vardagen rullat igång igen. Vardagen med sin struktur passar vår familj bäst.

Vi har en rejäl kalender i köket; en sida för varje vecka, en ruta per person och dag. Allt viktig skrivs in; tandläkarbesök, gympakläder, träningstider, kalas… När man skriver in något kollar man om och i sådana fall med vad det krockar. Det som inte står finns inte.

På kylskåpet hänger en annan rejäl lapp; på den står tider som vi gemensamt kommit fram till. På vardagarna får killarnas dator vara på mellan sex och åtta på kvällen, på helgerna mellan tre och sju. Kväll före skoldag ska grabbarna vara i säng 20.30 och släcka 21.00, på helgerna får det bli lite senare.

Kan tänka mig att det framstår som rena fånglägret, men för oss är det här räddningen. Vi behöver aldrig dividera hit & dit, vi slipper massa onödiga ”hur var det nu vi sa´?” och mängden tjafs minskar.

Inuti mitt huvud ser det för övrigt likadant ut med rutor och scheman; jag går upp 06.15, gör mitt i en halvtimme och väcker sen killarna 06.45 och LillStumpan 06.50. 25 minuter senare går vi ut genom dörren och 07.30 är jag på jobbet. Visst diffar det på några minuter hit eller dit, men förvånansvärt få.

Dagen rullar på - ruta för ruta - och jag vilar i detta. Att inte behöva överraskas, att inte behöva lägga energi på att sålla bland alternativ hela tiden... Spontan och flexibel är inte de ord som hamnar överst i min beskrivning av mig själv, men det känns OK. Kanske jag också har en släng av diagnosen?

fel dag?

2007-01-04T08:33:00.000+01:00

Inte många är sugna på att festa direkt efter nyår – glädjen att klä upp sig, smajla till sig och förbereda fint inslagna presenter är för de flesta helt slut.

Det är ruskigt trist att ha oturen att ha födelsedag just efter nyår. Ingen, INGEN, är intresserad av att komma ens på det minsta lilla kaffekalas. Ingen uppvaktning på dagis, skola eller annat är att räkna med – trots att alla andras födelsedagar firas med sång och något extra.

Den här knipan har vi försatt LillStumpan i.

Hon har nu tagit steget från tvååring till treåring och i familjen (=mamma, pappa och brorsor) är det firat med tårta med ljus, finfina presenter, ballonger & serpentiner samt önskerätten pasta med köttbullar. Resten av världen tackade antingen nej eller ignorerade;
- åh, den dagen tror jag inte att vi kan komma – vi har varit borta så mycket under helgerna så vi ORKAR inte ett kalas till.
- ja visst ja, det var IDAG det?!
- Ska vi försöka fira det lite senare i månaden?
- Jag glömde – jag kommer förbi med en present till helgen.

…eller total tystnad.

På dagis brukar de sjunga och rita teckningar men inget sådant blir av eftersom det inte är riktigt ordinarie verksamhet dessa mellandagar – å ena sidan förstår jag det, å andra sidan tycker jag det är ruskigt opedagogiskt. Eller är jag stingslig?

Just nu är det nog bara jag som är ledsen – LillStumpan var och är hur glad & nöjd som helst! – men ändå…? Hur blir det nästa år när hon begriper mer?

Jaja, hur som helst – nu är vår älsklingsprinsessa tre år gammal och jag är så oerhört glad & tacksam över att hon finns!
Grattis gumman - jag älskar dig!

checkar in

2007-01-03T12:08:00.000+01:00

Så där ja – tillbaka till vardagen.

Ledigheten har varit suverän – vi har haft jätteskönt! Nivån blev precis lagom; lite gran, lite skinka, några klappar och lite nyårssmällar. Vi har mest gjort ingenting; spelat lite spel, kollat film, lagat god mat, varit ute och sprungit (hur fint som helst på små skogsvägar), läst… Mobilen har varit avstängd.

Vår lilla stuga funkar finfint även nu när det inte är sommar och man inte kan vara utomhus på samma sätt – vi får plats, springer inte på varandra men är ändå nära. Jag är så glad att vi inte gav upp i den tröstlösa jakten på hus utan kämpade vidare tills vi hamnade rätt!

Det här låter säkert urtrist för många; när man är ledig ska man kanske passa på att göra massor, umgås med folk och fylla dagarna med aktiviteter? Att lägga ribban på ”lagom” är att sikta för lågt?

I ett sådant perspektiv är vi ett gäng passiva kollin. Kanske är det så, men jag bryr mig inte – det här är kvalitet för oss!

Och så är det nytt år med oskriven kalender. Lite vidskepligt törs jag inte ha några löften eller önskningar – jag hoppas att livet puttrar vidare. I lagom fart.

checkar ut

2006-12-20T14:52:00.000+01:00

Nu hänger jag in office-outfiten i garderoben, drar på mig tomte-skägget och checkar ut för i år.

Återkommer tillsammans med vardagen i början av januari nästa år, tiden fram till dess ska jag ägna mig åt min familj, några få kära vänner och åt mig själv.

Är inte redo att sammanfatta året riktigt än, men ett konstaterande är solklart: jag känner att jag fått några riktig trevliga, kloka bekantskaper ute i bloggosfären! Ni vet nog vilka ni är och jag är SÅ glad att ni finns; att jag får kika in på era bloggar och dela er vardag, att ni bryr er om mina upp- och nergångar och att jag kan få så välbehövliga tips om både mode, trender & heminredning. Kram till er!

tack

2006-12-19T15:31:00.000+01:00

Jag avskyr dem som säger att ”när jag gjort karriär och rest och tjänat… då ska jag skaffa barn”. Barn är inget man skaffar, de är gåvor man inte får ta för givet.

Både pojkarna och dottern har blivit till utan vånda, utan problem. För detta är jag oerhört tacksam. Alldeles i min närhet har jag vänner som kämpat med sprutor, prover, rör & temperaturer, i deras ögon har jag sett desperationen över att liv inte velat fastna och växa.

Dessa rader vill jag ha som förord till den tänkvärda text manon skrev för ett par dagar sen, läs här!

julefrid

2006-12-19T13:34:00.000+01:00

Någon gång för hundra år sedan trodde jag att jag skulle bli den eviga ungkarlen, fira jul på internationella hotell långt bort på andra sidan världen och dricka paraplydrinkar istället för glögg. Det var väldigt nära att det blev så.

Efter några år i bilda-familj-och-skaffa-anständigt-boende-och-hyggligt-jobb-svängen var jag istället övertygad om att jag skulle bli en varannan-juls-mamma – hela kärnfamiljspuzzlet verkade omöjligt att hålla ihop. Det var ohyggligt nära att det blev så.

Sen kom några svajiga år men nu verkar det äntligen som att vi står på stadig mark. Det är maken och jag och våra tre fantastiska barn. Vi hör ihop.

Och här sitter jag och slår julklappar till dem – min fina familj. På torsdag packar vi bilen och far iväg till landet, där ska vi fira just en sån jul som vi vill ha; inget onödigt jox utan bara det allra bästa.

Jag är så oerhört tacksam för att det blev så här och inte på något annat sätt.

till frisören

2006-12-15T14:38:00.000+01:00

Avdelningen för världsliga saker presenterar helgens aktivitet; besök hos frisören. Det är alltså inte sönerna som ska snaggas eller dotterns frisyr som ska trimmas till utan mamman – moi – som ska friseras.

Jag klipper mig alltför sällan, håret lixom bara hänger med och växer och växer och eftersom det är långt gör det ju ingen större skillnad om det klipps eller ej. Jag ser likadan ut plus/minus en decimeter. Men mellan varven bör man nog ändå fräscha till topparna (sägs det) och nu är det alltså dags!

Men nu har tanken slagit mig; jag SKULLE ju faktiskt kunna byta frisyr! Klippa lite lugg, korta av till axellängd, köra lite etapper eller nå´t? Väl?!

Tanken känns helt crazy (förstår ni, det behövs inte mycket för att jag ska känna mig urspårad)! Frågade maken som fick det där tomma i blicken ”jag älskar dig hur du än ser ut”. Inget engagemang där, inte. Sonen b försöker projicera sin dröm om afroburr på mig – nej tack. Sonen g tycker att jag är fin som jag är – tack älskling! Dottern hejjar på Pippilotta-tofsar – det skulle allt se ut :-)

Kanske frisören ska få fria händer? Hon känner mig sen länge och vet att blir det tuppkam eller nå´n pretto-stajl som behöver fön & tång så blir det MISSNÖJD KUND och det vill hon ju inte ha.

Tanken är inte dum!
Det är VERKLIGEN ingen dum idé; jag kan lägga fram mina tankar till henne, slå mig ner och blunda! Eftersom jag inte testat förut får man väl bedöma att det är 50/50 att jag blir jättesnygg jämfört med att jag blir tokful?
Risken finns dock att jag fegar ur och ber henne kapa som hon brukar…

Är det inte meningen att man ska ha koll på sitt hår när man är 40?!

tv-tips

2006-12-14T12:41:00.000+01:00

Gårdagens bästa TV-program var ”Världens modernaste land”.

Jag är fascinerad av den diskussion frågor som programserien handlar om; mentalitet utifrån nationalitet, positiva och negativa värderingar av vissa fenomen osv osv. Det roar mig att försöka få ihop ekvationer som att svenskar är kända för sin frigjordhet samtidigt som vi anses blyga & tillbakadragna. Hur hänger det ihop?

Sonen g tittade storögt en stund, sen verkade det som om han inte orkade ta in mer, kortslutningen nästan lyste ur ögonen på honom. I hans värld är alla individer; det finns inga kategoriseringar för att hålla ihop/isär folk. Han umgås lika gärna med pojkar som med flickor, med äldre som med yngre – det väsentliga för honom är det man umgås runt. Vill han spela boll värderar han det inte som bättre eller sämre om han gör det själv, tillsammans med en hund eller tillsammans med Zlatan. Cool – eller hur?!

På SvTs hemsida finns också en test på hur pass lagom man är; svara på trettio frågor och *vips* så får du veta! En av frågorna handlar just om ordet lagom – är det positivt eller negativt? Om testet ger svaret att man är 85% lagom (det var vad jag fick) – är det bra eller pinsamt Svensson? Man vill ju vara unik? Väl?!

Ser fram emot nästa vecka som handlar om mat & traditioner och ännu mer för programmet därpå som har rubrik ”Hej, det är från Försäkringskassan”!

lucia

2006-12-13T13:46:00.000+01:00

Trevliga sammankomster är verkligen inte min specialitet, det blir glasklart en dag som denna.

Lusse på dagis;
* tio-tolv utklädda barn mellan ett och två år gamla
* mammor & pappor & syskon (och i vissa fall även mormor/farmor/fastrar) till varje unge
* fröknar som försöker skapa stämning
* levande ljus på lagom höjd att fjutta eld på mammornas hår
* fotoblixtrar som lyser upp lokalen som värsta krigsskådeplats
* glitter som sticks
* någon som spiller saft över farmors klänning
* 2/3 av alla ungar grinar
* ALLA småsyskon ylar
* presenter som ska överlämnas med långa, tillhörande tacktal
* halvskum mysbelysning som gör att ingen ser något förutom sin egen unge

För mig är detta ett skräckscenario men det verkar som om alla andra tycker det är hur trevligt som helst.

LillStumpan var en av de få ungar som inte bröt ihop – hon stod rakryggad och sjöng sina sånger trots kaoset runt ikring och mammas & pappas alltmer ansträngda leenden.

Jösses.

Men nu är DET avklarat, nu väntar eftermiddagens övning med i brorsan b´s skola. Tack & lov har brorsan g´s skola inget där föräldrar förväntas delta, där fokuserar man på att barnen ska få en stämningsfull upplevelse – föräldrar är välkomna vid annat tillfälle. Me like brorsan g´s skola!

bok

2006-12-08T08:50:00.000+01:00

Läser en bok skriven av en kvinna som har samma diagnos som vår g. Jag orkar bara med en bit i taget, den är så intensiv och orden borrar sig rätt in, men ett par sidor i taget kommer jag vidare.

Jämförelsevis kan jag konstatera att g bara har ”en släng” av det hela medan hon fått en rejäl dos. Det är mycket som skiljer författaren från vår pojke, samtidigt finns det också slående likheter.

Några exempel:
Hon beskriver detaljerat sin fascination för böjar, formen ”böjd” är för henne något helt speciellt och hon kan knappt hålla sig från att fingra på böjda dörrhandtag, böjda armstöd och annat. Insiktsfullt beskriver hon hur hon teoretiskt förstår att andra inte ser hennes mönster; samtidigt är det så SJÄLVKLART för henne själv hur ex-vis dörr-handtaget och armstödet hänger ihop.

Ett avsnitt handlar om hur de stora pojkarna i skolan slog henne varje rast och varför hon faktiskt kunde finna sig i detta. För henne var skolan en stor röra och i denna regelbundet återkommande misshandel fanns det i alla fal en regel; den kom som på beställning varje dag och då kändes det som en trygghet bland allt som var oregelbundet.

Ett återkommande ämne är skillnaden mellan detaljer och helhet. Hennes perspektiv totalt avviker från normen som väl oftast ligger någonstans mitt emellan; de flesta av oss ser några detaljer och en bit av helheten. Hennes värld framstår som tvådelad; ena hälften är massa minimala detajer, andra hälften något som är långt över helikopterperspektiv och mellan dessa världar ingen länk.

Nu har jag allså inte kommit mer än halva boken än, bitvis är den väldigt tragisk och tung. Andra delar är oerhört upplyftande – vilket fascinerande samhälle vi lever i om man ser den med andra glasögon på.

För mig ger boken ytterligare en liten inblick i g´s värld.

utvecklingssamtal med g

2006-12-07T15:22:00.000+01:00

Vet inte hur många sådana samtal jag varit på under årens lopp; ett per termin sedan dagistiden – det borde gå lätt att räkna fram. Under skolåren duggade de tätare och när de vanliga utvecklingssamtalen inte räckte till blev det rektorssamtal och elevvårdskonferenser och det ena med det andra…

Alla har de avlöpt på samma vis; G är trevlig, begåvad och kreativ MEN… Allt eftersom har minutrarna som ägnats åt hans positiva sidor blivit allt färre och tiden som fokuserat på hans andra sidor blivit allt längre. Vissa samtal har jag sprungit ifrån för att ingen skulle hinna se mina tårar…

Men nu var det inte det som det här gällde;

Veckans samtal hölls med de nya lärarna i skolan han går i sedan höstens terminsstart. Vi har självklart haft regelbunden kontakt under terminen och också setts ett par gånger för att styrsla upp inriktningen, men nu var det alltså dags för det första RIKTIGA utvecklingssamtalet där lärare, elev och föräldrar gemensamt stämmer av att man har samma syn och mål.

Tack vare det arbetssätt som de här lärarna har var sonen väl förberedd och införstådd i vad som skulle hända och vad som skulle sägas. Sonen var ko-lugn.

Av gammal vana – ovana? – var jag på helspänn men det vändes snart; för första gången på länge jag inte behövde försvara & förklara utan kunde sitta och känna mig stolt och glad över vår pojke! Här är det några som ser hans begåvning, hans färdigheter och hans humor! Invävt i det hela fanns naturligtvis ett antal områden där det finns utvecklingsmöjligheter; de ska byta arbetsmaterial i svenska för att skrivningen ska bli bättre, de ska börja använda datorn på ett lite annorlunda sätt osv osv. Men ingenstans – INGENSTANS – fanns det omöjligheter eller oöverstigliga problem.

I den här skolan och klassen ser man annorlunda-het som en tillgång. Visst, vissa saker funkar inget bra men det mest för att normen dikterar ganska stränga regler på hur man får och inte får vara. Inom gränserna för ”normal” finns inte mycket utrymme – faktum är att rätt många av oss inte är normala på ett eller annat vis. I fler och fler sammanhang väljer man också att inte använda ordet ”onormal” utan istället ordet ”atypisk” och det öppnar ganska många dörrar – för mig blir detta applicerbart inte bara på sonen utan på mycket annat också.

Det är väldigt upplyftande att träffa människor – som sonens lärare – som inte bara pratar om det atypiska utan också lever med det och tror på det.

Sammanfattningsvis: Nu har jag kraft att gå ett par mil till!

röra i väskan

2006-12-06T10:49:00.000+01:00

Min handväska är en röra.

Alla andra glider omkring med nätta små saker som mirakulöst ändå rymmer allt; de kan med lätthet trolla fram allt mellan halstabletter i olika smaker till extra nylonstrumpor. Ser inte minsta fummel när mobilen ska fiskas upp, aldrig någon tvekan när nycklarna ska fram.

Jag har en mellanstor väska som ska kunna rymma det nödvändigaste men inte tillåter mig att släpa omkring på jättelass. Några fack finns, men inga som faller sig naturliga för mig – allt hamnar istället hipp som happ och aldrig på det ställe de låg förra gången. Livsviktiga saker ligger jämte ren skit. Dessutom bosätter sig ett antal uddasaker där – en ensam strumpa som jag räddat på dagis, ett läppglans jag sällan kommer ihåg att använda, en enkät jag lovat fylla i (oj – skulle varit inlämnad i oktober?), solglasögon fast solen inte lyst på flera månader, pennor av varierad kvalitet… Och så finns förståss telefonen, mp3n och ibland den lilla handdatorn som jobbet tycker jag ska ha istället för kalender (kalendern som för övrigt alltid blir kvar på skrivbordet). En eller annan laddare med lång sladd brukar ringla runt i botten på väskan, det bidrar inte heller direkt till någon vidare ordning. Runt 150 kronor i mynt skramlar tillsammans med halvöppna tuggummi-paket i botten.

Väskan är som en riktig amerikanskt trashig junkyard.

Ibland rensar jag upp, städar ur och lovar mig själv att det aldrig, ALDRIG mer ska blir så här. Två veckor senare är jag tillbaka i röran.

Det som är lite intressant är att det här är så okaraktäristiskt för mig – jag har faktiskt hygglig ordning på det mesta utom just detta. Varför blir det så? Och kanske är det onödigt att lägga energi på att räta upp den delen också – väskan kanske ska få vara rörig?

klappar

2006-12-05T15:24:00.000+01:00

Jag må släpa efter vad det gäller adventspynt, men på julklapps-fronten ligger jag bra till! Har ett bra tag haft en lapp i handväskan där jag klottrat ner idéer och nu har dessa börjat omsättas till verklighet och små högar börjar ta form.

Först av allt; vi snackar SMÅ högar. Jag tycker det är äckligt med presentberg värda en halv månadslön till varje unge, så mycket grejer att de inte ser skogen för alla träd… Nej, några väl valda klappar – det är min melodi. Sen piggar jag gärna upp en trist tisdag i mars med en skoj överraskning – något som bara hade försvunnit i röran på julafton kan verkligen komma till sin rätt då istället!

Åter till klapparna; vi lirar ju i två olika ligor med barnen – elvaåriga killar och en snart treårig tjej. Killarna är för stora för leksaker och är mer intresserade av dataspel, vissa böcker (typ Guinness Rekordbok) och DVD-filmer. LillStumpan har inte fattat det här med paket, jag tror att julklapparna betyder mindre för henne än granen, ljusen och dofterna. Några små dockkläder och en Nicke Nyfiken-film finns i hennes hög.

Några mjuka paket har vi också – till killarna blir det pyjamasar (det är hopplöst att hitta något utan hemska tryck men inte gubbigt) och några fleecejackor som är som pappas coola jacka. Till LillStumpan blir det en mys-pys-plysch-overall med favoritBamse på.

Låter det trist?

Själv må jag säga att jag känner mig väldigt nöjd och jag tror faktiskt att ungarna kommer bli glada med!

liten blir stor, kärlek & oro

2006-12-04T14:27:00.000+01:00

Kollade på småkillarna när de sov igår och tänkte stillsamt att det nog är dags att börja kalla dem storkillar istället.

Mammas små kycklingar; de är inga bebisar eller småungar längre. De är ungdomar med oproportionerligt långa armar och ben, svetten luktar inte längre baby utan mer sur-fjortis, håret är inte mjukfjunigt utan kalufsigt, hullet har ersatts av muskler & senor.

Vart har alla år tagit vägen?

Lika orolig för dem idag som igår. Oro - det är ingen som säger det rakt ut, men - som mamma är man orolig från den dagen då stickan visar två streck till den dag man dör. Orolig för missfall, för graviditets-skador, för förlossningen, för plötslig spädbarnsdöd, för att de är sena i utvecklingen, för att lämna dem på dagis, för att de inte ska ha kompisar, för att de inte ska klara skolan, för att de ska slå sig på allt hårt & kantigt, för alla onda människor, för trafiken…

Ser ingen ljusning i oron; nu lurar alkohol & droger, sena utekvällar, mobbing, arbets- och bostadsbrist och Gud vete allt.

Men man lär sig leva med den, oron alltså.

När jag ser dem sova tänker jag tankarna ut; hur mycket jag älskar dem, hur jag gör allt jag kan för att hjälpa dem att hitta sina egna vägar, hur jag ibland sviker dem genom att vara snäsig & otålig.

När jag står där och tittar tror jag att de känner hur oändligt mycket jag älskar dem. Jag hoppas att de känner det också när de är vakna; i vardagen mellan läxläsning, tvätthögar, köttbullar och annat brus…

kalender

2006-12-01T08:32:00.000+01:00

Hur bakom flötet får man vara?

Jag har MISSAT det här med att det faktiskt är första december idag och att alla barnen förväntas ha en – MINST en – kalender att pilla upp luckan på. Eftersom killarna inte tjatat och LillStumpan inte har koll så har det hela fallit bort.

Men nu känns det lite tomt. Det SKA liksom hänga en kalender från scouterna i köksfönstret; en kalender med samma gammeldags bilder i luckorna från år till år…

Ikväll är det jag som traskar ner i källaren och hämtar upp lådan med stjärnor och ljusstakar – någon ordning får det vara.

fel

2006-11-29T10:23:00.000+01:00

stoppfel, batchfel, mystiska fel, slarvfel, datumfel, utskriftsfel, skönhetsfel, beräkningsfel, visafel, uppdateringsfel, kommunikationsfel, obegripliga fel, stavningsfel, länkningsfel, kopplingsfel, följdfel, logiska fel, försumbara fel, närbesläktade fel, produktfel, förväntade fel, konverteringsfel, mänskliga fel, textfel, valideringsfel, fältfel, manuella fel, fördelningsfel…

…och ändå anser vi det hela vara en OVANLIGT lyckad produktionssättning!!

ingen fara med mig!

2006-11-24T12:14:00.000+01:00

Näe då – det är ingen fara, det är inget förfärligt som har hänt.
Jag är med, jag är på.

Det som hejdar bloggandet är jobbet.

Efter ett år av analys och tre år av programmering har företaget produktionssatt ett nytt system. På det stora hela har allt gått fantastiskt bra (räkna på sex-sju programmerare på heltid varje dag i flera år – det blir en massa kod det!) men självklart är det efterskalv: stopp här, fel där, beräkningar som trasslar, utskrifter som fastnar, körningar som går på näsan…

Mitt i allt sitter jag som en trafikpolis.

Så ser ni en tjej som sitter på en refug och pekar med hela handen – då är det med största sannolikhet jag.

den perfekte partnern

2006-11-17T15:21:00.000+01:00

Läste uttrycket "den perfekte partnern" i en bok och reagerar – ordet ”perfekt” i kombinationen med ordet ”partner” blir för mig en motsägelse i sig.

Akademiens Ordlista definierar perfekt som fulländad, fullkomlig, felfri. Partner är enligt samma bok äkta hälft, men enligt min definition är en partner en livs levande människa med fel och brister.

En bråkdel av alla mina frågor:
* Är det ultimata att försöka hitta den felfrie?
* Ska man inspektera den partner man har och granska egenskap för egenskap; överväger plussidan minussidan?
* Hur är det med mig själv; vilka egenheter kan jag tänka mig att ändra på och vilka vill jag hålla kvar vid?
* Skulle mitt liv bli perfekt med den felfrie partnern vid min sida?
* Är någon helt felfri över tiden? Alltså helt rätt i alla tänkbara situationer?
* Kan det vara så att någons jobbiga egenhet faktiskt är just det jag attraheras av?

Kanske ska förtydliga, jag vill verkligen inte ha någon annan make än den jag har. Verkligen inte - trots att vi periodvis kännt mer besvikelse & ilska är kärlek, generositet och respekt. Kisar jag med ögonen ser jag den kille jag en gång blev kär i och jag vet att han är …. rätt. Inte perfekt men HELT RÄTT.

enslig

2006-11-15T13:15:00.000+01:00

Ensamheten är ett av mina största spöken.

Det finns nog någon svensk motsvarighet till engelskans lonely och alone vad det nu kan vara, men det är ensam som i enslig jag känner mig. Osedd. Ironiskt nog känner jag samtidigt att jag jämt är jagad av folk som vill använda mig till något – att jag aldrig får vara ifred.

Mitt ensamhetsspöke gräver i mig; vem är på min sida egentligen? I slutänden? För vem är jag viktigast?

Svaret borde självklart vara min familj; maken och barnen.

Men vete 17 vilken roll jag har i makens liv egentligen. EGENTLIGEN. Jo – vi delar ju vardag och ansvar och alltihop, men frågan är om vi våra själar är hopbyggda med varandra. Eller är det jag som har för stora förväntningar på en soul mate?

Barnen. Visst – jag är deras mamma men….

Med pojkarna kom känslan redan på BB; pga prematur födsel hamnade de på neonatalavdelningen där inte jag fick plats. Jag låg ensam på BB för att sedan snabbt skrivas ut och skickas hem barnlös. Pojkarna fick vård och överlevde och jag konstaterade att deras liv rullade på utan mig. Jag hamnade vid sidan och i viss mån känner jag mig kvar där. Andra vet bättre vad G behöver och B gör vad han kan för att bli självständig så fort som möjligt.

LillStumpan är ”min” på ett annat sätt. En lång amningsperiod och många timmars sjalbärande tätt-tätt intill behövdes för att jag ska våga tro att jag betyder mycket för henne. Kanske är det också någon sorts feminint band som knyter ihop oss, mor & dotter? Tack lilla älskling för att du får mig att känna mig behövd!

Vänner och bekanta har jag, likaså arbets- och träningskamrater.
Har en, eller kanske två nära vänner som jag skulle kunna ringa mitt i natten och jag vet att de skulle ställa upp för mig. Frågan är om de skulle ringa mig om det var något? Eller har de någon annan som är viktigare? Vet svaret på den frågan.
Jobbet är bra på många sätt, men ibland känns det mest som ”leka jobb” – vad tillför jag egentligen? Varför glöms jag bort när det blir hastiga ändringar eller info ska ut?
På träningen känns det ofta som alla kan satsa helhjärtat medan jag har andan i halsen för jag stjäl tid. Som halvhjärtad är man inte med helt och hållet.

Men varför är det så viktigt att vara viktigast? Är det en känsla av att vilja vara behövd? Vilja vara delaktig? Vilja vara innanför? Vilja vara den som blir vald?

Jag känner mig osynlig. Grå. Onödig för annat än praktiska saker som att mata tvättmaskinen, rådda administrationen och byta soppåsar. Fattar också någonstans att med min dysterhet och tillför jag inte speciellt mycket så det kanske inte är konstigt att jag smälter in i väggen.

Känns som en grå cirkel där jag helt ensam går runt-runt-runt.

jul igen

2006-11-08T13:18:00.000+01:00

Även om novemberfriden fortfarande råder närmar sig julen med stormsteg. Snart väller en flod av rödglittrande tingeltangel över oss; å ena sidan är det hur myspysigt som helst, å andra sidan har det en tendens att bli asjobbigt.

Förutsättningarna i år är hästlängder mycket bättre än vad de varit på länge; maken kommer vara hemma i år och vi planerar att fira jul på landet.

Ska inte ge mig in i något bittert ordande över alla de jular som maken varit långt borta och jag firat själv med barnen. Firat och firat; jag har jobbat som en slav för att göra julen till något roligt för dem och själv nästan gått under på kuppen. Skolan, TV, reklam i brevlådan, omgivningen – alla bidrar till att bygga upp barnens förväntningar och hur man än anstränger sig att hålla det hela lite lagom så… Det är dömt att gå åt helvete.

Bristen på miljöombyte har också tärt på våra jular; av olika anledningar är vårt sociala liv rätt begränsat och att ”ta en charter” har inte varit något alternativ – vi har alltså varit hemma i vår vardag hela tiden. Inte bra när vardagen tidvis varit mörkgrå.

Hur som helst; i år finns alltså alla chanser att det hela blir bättre!

Maken är hemma och ska ingenstans – jag upprepar INGENSTANS! Och ett par stenkast bort från vardagen ligger vår fina lilla stuga där vi bott in oss ordentligt och trivs så bra allihop!

Behovet av att överkompensera med juligt tingel-tangel känns minimalt. Om vi bara kommer ut till landet och får några extra dagar ledigt kommer vi kunna ha en härlig jul med bara det som är viktigt för oss; tid med varandra kompletterat med en liten gran, något gott att äta och några klappar till ungarna…

Faktum är att för första gången på många år känner jag att julen är välkommen!

vardag på kontoret

2006-11-07T10:52:00.000+01:00

Avsnitt 1
Har lyckats hjälpa den lite mer avlägsna kollegan med en knepighet, han lämnar rummet med ett glatt
- I owe you.

Nyfikne grann-kollegan kommer in med stort frågetecken i ansiktet:
- Jag HÖRDE vad han sa´!!

Vaddå hörde? Det går runt i mitt huvud, vad hade vi sagt som var så dramatiskt?? Nystar tillbaka i samtalet och nyfikne kollegan förtydligar då vad han trodde sig ha hört; avskedsfrasen i dörren hade han tolkat till ”I love you”!! Vilken kontorsskandal som hade kunnat segla upp!

Avsnitt 2
Har på mig mina stövlar med klack. Det handlar inte om några skyhöga klackar utan högst beskedliga 5-6 cm. Men om man lägger dessa klack-centimeter till mina egna drygt 180 så kommer jag en bit upp i luften, vilket av vissa (huvudsakligen karlar under 170 cm) uppfattas som en direkt provokation.

Nåja. Jag jobbar huvudsakligen med folk över 190 cm (en lustig slump är faktiskt att ALLA i min närmaste grupp är över 180 cm och de flesta alltså ytterligare minst en dm!) och där är det ingen som retar upp sig på mina klackar – tvärt om! Jag får en och annan kommentar om att ”nu kan vi äntligen se varandra i ögonen – åtminstone nästan” och att ”visst är utsikten bättre här uppe?”. Vi ser nog rätt kul ut när vi går i samlad tropp till matsalen!

Avsnitt 3
Har gett mig tusan på att få lite vardagsmotion genom att försöka ta trapporna istället för hissen. Problemet är bara att huset är över 20 våningar högt och dessutom lite krumelurigt byggt; ibland behöver man gå ner nå´n trappa eller två för att komma till en anslutningsgång och för att kunna hitta en annan trappa att gå upp.

Phu.

Tack & lov är det sällan jag ska från längst ner till högst upp, vanligtvis behöver jag förflytta mig max tio våningar i stöten, men ändå.

Ännu ett tack & lov går till att det är inte bara jag som håller på så här, vi är många. Strax före varje heltimme är det ett rännande upp & ner och kors & tvärs av folk som ska hit & dit på olika möten. En rödblommig entré är helt godkänd!

ännu mer sämsta mamman

2006-11-06T14:36:00.000+01:00

Det är så sorgligt för jag önskar verkligen att jag hade kraften.

Istället blir jag bara arg. Och uppgiven. Och modlös. Och känner mig misslyckad.

Vilken jävla kass mamma, vem ska stå på ungens sida när till och med mamma sviker?

Djupast i mitt elände morskar jag upp mig; tvättar jackan en gång till, lappar byxorna, plockar upp allt som rasar & välter, tar mig tid att lyssna på hans långa utläggning om något jag inte begriper men vill-vill-vill begripa.

Gud nåde den som säger något ont om min unge – inför alla andra försvarar jag honom intill sista andetag.

Tränar G i de grundläggande sociala spel som man måste behärska för att inte hamna utanför. Utanför vaddå förresten – är det mina egna rädslor som kommer fram? Måste man vara ”innanför”? Är det så himla viktigt att vara som alla andra? I vissa lägen – ja, i de flesta lägen – nej. Men det GÅR inte att knalla förbi kön för att man inte har lust att stå sist, det GÅR inte att låta bli att lyssna på andra jämt. Väl?

Åh vad jag önskar att det fanns någon som kunde hjälpa till att älska vår märklige lille pojke när mina krafter tar slut, när min tro sviktar.

…och som sopar upp mig när jag är i spillror.

sämsta mamman

2006-11-06T09:36:00.000+01:00

Jag känner sig som allra sämst som mamma när jag inte orkar älska mitt barn.

När jag inte orkar tycka att han är vackrast, bäst, gosigast & finast utan istället är aptrött på honom och faktiskt – hu det känns förfärligt att erkänna men – skäms över honom.

Stackars G står där i affären och vad han än tar sig för blir det fel; han går och hämtar fel grejer, han står i vägen för precis alla, han tappar så att saker går sönder, han vänder runt så att det rasar. Och ju tokigare allt blir desto mer skärrad blir han och sen blir allt ÄNNU värre.

Är inte medlidande bland det värsta man kan känna mot någon?

Jag försöker komma vidare genom att tänka att det är bara jag som lägger märke till det här, men det stämmer inte; jag ser ju hur folk suckar runt oss.

Visst kan jag gå och handla utan honom, det gör jag för det mesta, men ibland hamnar man på Konsum utan att det var meningen. Det saknas något och jag går inte hem för att sen gå tillbaka. Och att ställa sig och dividera att han ska gå i förväg hem kan bli ännu mer komplicerat, tro mig.

Och det här handlar inte bara om att handla, det handlar om alltihop; hela vardagen, hela livet.

Jag undrar varför jag inte fick en unge som var lite mer…normal.

Varför kan han inte hålla ordning på kläderna så han ser hygglig ut? Trots att vi köpte en ny, fin mössa väljer han att ha sin fyra-fem år gamla som är sunkig och lite för liten. Jackan är nästan ny och tvättad flera gånger men den har konstiga fläckar, är felknäppt och korvig i kragen. Brallorna har han råkat klippa hål i. Skorna är nertrampade. Typiskt småkillar kan man tycka, men G tar allt en nivå extra.

Läser utlämnande bloggar om barn med tunga handikapp där föräldrarna ändå strålar av kärlek och aldrig tvivlar, inte vad jag kan se i alla fall.

Jag sörjer den kommunikation jag aldrig kan ha med min son – han håller dialog och är sen inte vidare intresserad av vad andra har att säga. Det kanske ser annorlunda ut om ett par år, vad vet jag, just nu är det bara tröstlöst.

Vet han att jag känner så här ibland? Naturligtvis vet han det. Kommer han om ett par år säga att ”min mamma tyckte aldrig att jag dög”?

Men duger, det gör han. Det är bara det att hans kvalitéer inte är lätta att se en sketen vardag i november. Inte för mig i alla fall.

en egen plätt

2006-11-02T12:49:00.000+01:00

Har ett bubblande behov av ett eget utrymme. En plätt som bara är MIN.

Kollar runt hemma och konstaterar allt är antingen familjens gemensamma territorium eller så är det någon annans. Maken har ett eget skrivbord – ingen annan lägger något där. Pojkarna har sina rum. LillStumpan har en hörna som vi andra inte river runt i.

Allt som är mitt tenderar att bli gemensamt; i min garderobshalva hamnar plötsligt kassen med urvuxna barnkläder och högen med tidigt inköpta julklappar. På min badrumshylla ligger verktyget till B´s tandställning och LillStumpans alla hårspännen. På min dator har någon fyllt hårddisken med mysko musik. Någon lägger viktig post i min underklädeslåda? Hyllan där jag lägger plånboken och nycklarna fylls med papper från skola, dagis och bodstadsrättsföreningen. Min egentid (om inte annat fem minuter på muggen) invaderas av någon som ”bara ska…”.

Jag blir galen.

Om jag får drömma – och det får jag för det här är MIN blogg – skulle jag ha ett helt eget rum. Jag skulle ha bokhyllor för bara mina böcker, ett bord för min dator och en egen skrivare där ingen annan ständigt tog sista pappret. Jag skulle ha fria ytor som fick förbli fria och inte belamrades av någon annans grejer. Mitt – mitt – mitt.

Känner att jag måste förtydliga en sak: jag älskar min familj. Över allt annat älskar jag dem.

Det är bara det att snart finns inte jag kvar, JAG. Allt som är jag eller mitt håller på att dränkas.

win - win situation

2006-10-31T08:41:00.000+01:00

Det är när man känner sig som allra bäst på jobbet som man ska söka nytt arbete.

När man har flyt, känner sig uppskattad, kan leverera, får skratta tillsammans med sina jobbarkompisar trots att stresspiskan viner runt öronen – DÅ ska man kolla på annonser och skicka in ansökningar hit och dit.

I dessa lägen formulerar jag floskler som ”verbal ledartyp” och ”strukturerad & lösningsorienterad”. Utan att darra på pennan skriver jag också att jag är flexibel, har lätt att samarbeta och trivs med många bollar i luften. Fråga mig en dålig dag och beskrivningen låter helt annorlunda.

Nu har jag verkligen ingen avsikt att byta jobb, däremot hoppas jag att jag kommer vidare i uttagningen hos några av de företag som fått mina ansökningar. Skulle verkligen sitta fint med lite ego-massage – lite av ”ha, jag är efterfrågad på marknaden!”. Kolla hur löneläget ser ut utanför min lilla bubbla, kolla förmåner och annat. Om jag INTE kommer vidare på intervju gör det faktiskt inte då mycket; jag sitter ju bra där jag sitter och har för närvarande gott självförtroende tack vare det flyt jag för tillfället befinner mig i!

platt fall

2006-10-31T08:23:00.000+01:00

Ibland längtar man så mycket och kämpar så mycket att när det väl går vägen blir det platt fall. Tomt.

Just så känns det.

Det hela handlar om min träning, min kampsport som jag tycker är så rolig och som gör mig så stark & glad. Nu har det hela fått en sur bismak, detta på grund av den examinering man regelbundet försöker ta sig igenom; tillfällen när man ska visa upp vad man lärt sig och att man behärskar vissa tekniker.

Det är lite olika i olika klubbar, i den klubb jag tränar tar man examineringen på stort allvar med teoretiska prov och praktiska prov – det gäller att klara bägge. Misslyckas man får man reda på vad man måste förbättra och sen får man en månad på sig till nästa chans.

För mig har det varit en kämpig resa den här gången:

Peppade upp mig själv som satan i våras – först blev det ingenting och sen gick det åt pepparn.

Gjorde ett nytt försök en månad senare men inte heller det gick vägen.

Höll flåset igång under sommaren och i oktober var det dags igen. Taggad till max (det hela känns egentligen bisarrt; vuxna människor iklädda vita pyjamasar som står och slår på varandra i en gammal illaluktande gympasal) gjorde jag mitt allra, allra bästa.

Och sen – intet. Huvudinstruktören som har examineringsansvaret valde att inte ge oss resultatet direkt utan ville grunna på saken.

Och han har tänkt. Och tänkt. Och tänkt.

Och nu i helgen kom han äntligen fram till att jag klarat det.

Men för min del var det för sent. Glädjen med det hela – energin – är totalt bort. Visst är det kul att svassa runt i ett nytt bälte (man får ny färg om man lyckas), men den där sammanhängande känslan av att ha kämpat hårt, klarat något och belönas för detta, den känslan saknas.

Liksom ingen idé att ge hunden godis en kvart efter att den utfört trixet?

guldkorn

2006-10-24T08:35:00.000+02:00

Ibland hittar man guldkorn på nätet, här är ett sådant.

olika

2006-10-23T12:39:00.000+02:00

Man är ju olika.

ALLA är olika och i vissa sammanhang är det en fördel om man är en drivande personlighet, i andra sammanhang passar det bättre att vara en eftertänksam typ. Det finns hur många varianter som helst; systematisk, spontan, delegerande, konservativ, snabb… Arbetsgivare brukar älska att skriva att man både ska klara många bollar i luften samtidigt som man ska klara eget ansvar och att jobba i grupp. Inte många som ärligt, ÄRLIGT, kan bocka OK på alla de parametrarna?

Jag tror att olika varianter av styrkor i kombination med varandra behövs för att få bästa möjliga resultat. Sätt tre supersmarta rackare bredvid varandra, spelar ingen roll hur brillianta de är - om inte någon har förmågan att samordna så händer inget. Två noggranna utredare kommer ingenvart utan en pådrivande kollega.

Det är verkligen inte den lättaste vägen man ger sig in på när man blandar olika sorter; olika förväntningar och olika ambition gör att det ofelbart börjar gnissla. Man får dividera & kompromissa, men sen blir det ofta bra. Har man en grupp där alla är samma modell går arbetet enkelt och är oftast roligt, men är det några ”doers” som jobbar ihop lär jobbet inte bli avslutat, är det tre administratörer så är det troligt det inte någon ny aspekt läggs på saken.

Samma sak gäller i familjelivet; VI ÄR OLIKA. Det gäller med sin partner, det gäller i relationen med sina barn.

I familjen kan man dock inte helt plättlätt välja att lämna gruppen när det börjar gnissla, man får kämpa på och jobba & streta. Det går i perioder, men gnisslet återkommer vid varje ny situation om man inte lärt sig att hantera olikheterna och kanske till och med gilla dem.

Dra olika lass beroende på var man har sina styrkor. Inte irritera sig för högljutt på den andres svagheter. Inte hacka när den andre brister, utan att se att den glittrar i andra sammanhang. Framför allt inte försöka ändra på någons grundpersonlighet – vi är bra allihop, men på olika vis. Vissa kantiga hörn kan måhända må bra av att filas till, men i botten ska man nog låta folk vara som de är.

Jag försöker verkligen lyfta mig själv i håret och tänka på det här, framför allt när det gnisslar men även när det går för lätt.

Men är det inte ett gemensamt ansvar vi har, att få varandra att glittra?

mot mina principer...

2006-10-20T09:12:00.000+02:00

...svarar jag på en enkät:

A is for age: Phu, det är väl glasklart vid det här laget? 40
B is for booze of choice: Rödvin
C is for career: Arbetsledare inom IT-administration (hur glammigt låter det?)
D is for your dad’s name: Ulf
E is for essential items to bring to a party: Taxipengar
F is for favourite song at the moment: Robbie W: Me and my monkey
G is for favourite game: Tetris
H is for home town: Stockholm
I is for instruments you play: inte ens triangel
J is for jam or jelly you like: hallon
K is for kids:.2+1
L is for living arrangements: Lägenhet
M is for mother’s name: Anna
N is nothing
O is for overnight hospital stays: Usch ja
P is for phobias: Höga höjder
Q is for quotes you like: Önskar verkligen jag hade ett motto – så där som kungen!
R is for relationship that lasted the longest: Inne på 15:de året…
S is for sartorial style: Vad betyder det??
T is for time you wake up: 06.15
U is for underwear: Ja
V is for vegetables you love: Babyspenat
W is for weekend plans: Party på Lördag
X is for x-rays you’ve had: Armen, benet, höften…
Y is for yummy food you make: Chicken Curry
Z is for zodiac sign: Våg
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Någon som känner sig hågad?
Ä är för älsklingstrend: Fulsnygga tunikor
Ö är för en önskan just nu: Lite mer skratt

på kurs

2006-10-18T08:02:00.000+02:00

Är på kurs, därav det glesa bloggandet.

Finkurs på stan- jo jag tackar - med extert utbildningsföretag istället för de trötta typerna från vår "personalutvecklingsavdelning".

Lustigt, kollegorna sade att det var omöjligt att få gå kurs utanför huset, på ett sån´t här stort företag som jag jobbar finns allti egen regi. Jag tog mig friheten att leta rätt på en kul kurs genom Folk-universitetet, skickade över mitt förslag till chefen och fick tillbaka att "det var initiativrikt, boka en plats och skicka fakturan till mig".

Det kanske verkar omöjligt bara för att ingen frågar?

tillsammans

2006-10-16T13:07:00.000+02:00

En av de saker som är kul med att ungarna börjar bli lite äldre är att man faktiskt kan göra saker tillsammans med dem på ett helt annat sätt. Jag menar – när de är små gör man ju saker med dem också, men då tycker man som förälder att det är kul bara för att barnen är glada. Som att gå på Spårvägsmuseet; hur kul tycker JAG att det är egentligen? Inte ett smack, men eftersom ungarna varit så glada så blev man själv glad och då var allt bra!

Jag minns exakt första gången jag kände att killarna och jag gjorde något tillsammans som jämlikar, det var i fjällen. Bägge grabbarna hade kommit igång bra och var bekväma i inte bara gröna och blå utan också röda backar. Dessutom klarade de plötsligt det här med lift själva; ingen druttade av eller vinglade omkull. Det specifika ögonblick jag minns är när vi åkte ankarliften upp, de tog ankaret före mig. Jag åkte alltså bakom, såg dem i jättepjäxor & hjälmar och hörde deras glada skratt & prat. Uppe på toppen hann jag knappt av liften förrän någon av dem ropade ”Gick det bra för dig också mamma? Då drar vi till västsidan nu –är alla med?”. Vi var som en patrull, som ett gäng, the unit – inte mamma övervakare med två minderåriga att passa. Fantastiskt!
Lustigt nog minns jag inte vilket fjäll det var, inte heller vilket år det var – jag minns bara det magiska i att vi var TILLSAMMANS på ett helt nytt sätt.

Sådär till vardags yttrar sig det här lite då och då, i helgen blev det väldigt uppenbart när vi skulle hyra film; borta är alla hemska tecknade filmer och barnrullar. Istället håller vi på att tugga oss igenom 80- & 90-talsklassiker; jag får sentimentala flashbacks från ”när det begav sig” och killarna njuter! Måste säga att det gjordes en del mästerverk då, här är killarnas och mina favoriter (utan inbördes ordning):

* Snuten i Beverly Hills
* Karate Kid
* Sällskapsresorna
* Tillbaka till framtiden
* Top Gun
* Bond-rullarna
* Jönssonligan (men här kan jag bli lite matt ibland)
* Jurassic Park

Helgens bästa var ”Cool runnings”; en bortglömd pärla om fyra Jamaicaners väg till OS i bob! Yeah man!

* * * uppdatering 2006-10-18: hur kunde jag glömma Crocodile Dundee? * * *

regler & struktur, del 2

2006-10-13T12:49:00.000+02:00

Det är även i språket som det finns begränsningar i vardagen med G. Inte så att han har sämre ordförråd än någon annan elvaåring, inte heller att han fattar trögare än någon annan - verkligen inte. Det är däremot så att han lyssnar på det man säger och inte läser något mellan raderna eller automatiskt drar paralleller med annat han hört. Liknelser eller målande språk är inte heller något som funkar – tvärtom…

Några exempel:

* Ber jag G att duka av så gör han just det, dukar av. Han ställer inte in i diskmaskinen, han torkar inte av bordet utan han dukar bara av.
* Säger jag till G att inte ha på kepsen vid matbordet låter han bli det, men sen dyker han upp med mössa på huvudet nästa måltid. Det var ju keps han inte fick ha!
* Ber jag honom kasta ett öga på LillStumpan som leker ute i vardagsrummet så… nej – han gröper inte ut ögat ur sin håla och kastar in, men han kopplar inte automatiskt att jag menar att han ska titta till henne.

Konsekvenserna av ett slarvigt ”stick och brinn” vill jag inte tänka på...

Nu är det ju för väl att G är smart! Nästan varje gång vi hamnar i en ny situation där en formulering ställer till det för oss så lyckas vi reda ut det hela och han noterar i sin inre regelbok att ”när mamma säger duka av så menar hon även stoppa in i maskinen och torka bordet”. Och så går det bra nästa gång.

Tack och lov för det!

regler & struktur

2006-10-12T12:31:00.000+02:00

Allting har verkligen, VERKLIGEN, blivit mycket enklare nu när vi fått ett verktyg för hur vi ska hjälpa G att klara vardagen. Regler och struktur, det är hans melodi.

Måste erkänna att även för oss andra är det ofta ganska bra att veta vad som gäller; spontanitet leder ofta till förvirring och missförstånd – något som inte är helt välkommet i vår vardagsröra.

Men livet kompliceras också av att smidighet & flexibilitet inte får något utrymme. Har man en regel som säger att ”man får inte gå in i lägenheten med ytterskor på”, då blir det knepigt om någon i sista sekund måste rusa in för att hämta en kvarglömd mobil på köksbordet. Man kan ju förståss anpassa regeln ”man får bara gå in med torra, rena skor”, men vem avgör vad som är torrt och rent? Eller ”mamma får gå in med skor men inte någon annan” – ska JAG springa in efter alla hans kvarglömda grejer?

Vi har dessutom regeln att ”man måste knyta och knyta upp skorna när man tar på respektive av dem”, detta uppkommet efter att oräkneligt antal skor trampats sönder efter bara någon månad. Jaha – då ska stackaren alltså knyta upp sina skor, rusa in och hämta mobilen, knyta skorna och sen hoppas att resten av familjen inte gått i toppspinn eller missat bussen.

Den lösningsorienterade personen kanske tänker att ”skippa alla regler runt skorna, vad spelar lite grus på golvet för roll?”. Hmm – då har vi vinterkängor i soffan och gympadojjor i sängen. Det här med att ”det borde han ju begripa själv” finns liksom inte…

Det är så klart inte bara runt skor vi har regler, utan runt allt. ALLT. Kläder (byt t-shirt och underkläder varje dag, jeans varannan – men vad händer om man snubblat i lera, då måste man ju byta brallor även om man tog rena imorse), morgonrutiner (upp, kissa & tvätta av sig, klä på sig… - men vad händer om toan är upptagen, avstannar allt då?), läxläsning, äta middag, lek och pyssel, TV, dator, sänggående – rubbet.

Vi som ska styra det här skeppet har det inte alltid så lätt:

* Det som är en rimlig regel i ett läge kan bli fullständigt absurt i ett annat.
* Maken & jag lyckas inte alltid uppdatera varandra i nya regler som tvingats fram ur någon situation – G kommer i kläm för ”pappa sa att…”.
* Maken & jag glömmer bort en regel vi kommit fram till; G glömmer nästan aldrig eftersom för honom är det här ankare i tillvaron.
* Maken & jag känner oss som fångvaktare, blir lite crazy och bryter en regel med resultatet att G´s värld vänds upp & ner.

I den här situationen stretar vi oss fram, men då ska man alltså komma ihåg att vår vardag alltså blivit väsentligt förenklad av att få den här ordningen. Föreställ er hur det var innan…

twins

2006-10-11T08:39:00.000+02:00

Sara funderar för tillfället mycket på det här med tvillingskap (fast det är nog så att tvillingföräldrar alltid har tankar igång runt detta, men beroende på omständigheterna är det mer eller mindre).

Nåväl, jag har ju också ägnat mycket tid åt dessa tankar och blev lite häpen när Sara undrade vad mina pojkar tycker om att vara twins. Häpen över mig själv, för jag har nog aldrig ställt någon av dem den direkta frågan ”vad tycker du egentligen om att ha en tvillingbror?”. Jag har nog alltid tagit för givet att jag vet svaret; att ibland är det jobbigt, ibland är det kul, ibland är det avskyvärt, oftast är det bara självklart.

Lite häpen är jag också över att det tar emot så att fråga, plötsligt känner jag att jag inte vill väcka den björn som sover. Tänk om jag får ett svar jag absolut inte vill höra? Kanske det är tryggast att fortsätta gissa?

Igår kväll hörde jag ett tissel från badrummet. Fnitter & babbel blandat med skval och andra badrumsljud. Smyglyssnade lite mer aktivt och förstår att de avhandlade dagens upplevelser, försökte fixa nya frisyrer, kollade varandras tandborstning, kikade efter mustaschfjun (?!), rotade runt i tvättkorgen (??) och sen lyckas jag inte höra mer. Det lät som de hade trevligt! Det lät som att åtminstone just då var det helt perfekt med en tvillingbror!

Min dröm är att de genom livet kommer att ha någon sorts speciell länk till varandra, en känsla av att ”brorsan finns alltid på min sida när det gäller”. Men det är väl å andra sidan den önskan alla föräldrar har för sina barn – syskonen emellan – oavsett om de är tvillingar eller ej?

Sara – en dag när jag känner att tiden är mogen, att JAG är mogen, ska jag fråga och då ska du få veta!

installerat och klart

2006-10-09T13:44:00.000+02:00

Hade mina tvivel & kval runt installationen av Officepaketet. Äger en hederligt betald licens av Office 2003, men sen står det utanpå paketet att den bara får användas på _en_ dator.

Skulle jag köpa mig en ny till licens till vår nya dator? Eller skulle jag i all hemlighet installera den vi hade? Känns hur kriminellt som helst – jag är patetiskt ärlig ibland.

Argumenterade fram och tillbaka med mig själv; det handlade ju inte riktigt om att stå på Plattan och kränga svartkopior; det här var ju för användande av samma personer i samma hushåll. Min snåla sida vann, den ärliga fick backa tillbaka och så satte jag igång.

Knappade svettigt in alla siffror & bokstäver i nyckeln och kom vidare till licensavtalet. Såg till min förtjusning att med yttepyttesmå bokstäver konstaterades att man HAR RÄTT att använda samma licens till en dator till i samma hushåll! Tjohoo!!

Nu finns alltså Excel, Word, Outlook och PowerPoint helt ärligt på den nya lilla skönheten. Jag har fått igång modemet så vi kan köra den över telefonlinan på landet – mycket praktiskt. Alla de senaste uppdateringarna på både operativsystem, Office och antivirus är också nerladdade och överföringen från kameran till datorn funkar.

Det gör så ohyggligt mycket för mitt självförtroende att jag klarar sån´t här själv! Jag känner mig fantastiskt duktig & smart och liksom självgående! Mums-mums för mig som svackar så ofta.

innan vi visste

2006-10-09T12:28:00.000+02:00

Minns en gång när pojkarna var runt sju-åtta år. De gick fortfarande i samma klass och hade varit på utflykt någonstans. Gunnar hade – som vanligt – kommit på något alternativ till frökens idéer; det handlade om vilken väg man skulle gå genom en park. Fröken ville gå först med alla barnen på rad efter och allra sist en annan fröken. Ordning och reda. Gunnar insåg snabbt att om man gick på andra sidan parken skulle vägen bli kortare (om än lerigare), enligt hans logik var alltså den vägen bättre. Fröken hade inte tid att lyssna på hans idé (tacka 17 för det, med 20 ungar att hålla rätt på) så då valde han att ta sin ”bättre väg” ensam. Det blev stort rabalder eftersom ingen riktigt såg när han försvann och han inte förstod att någon letade, i hans egna ögon var han ju inte försvunnen.

Vi, maken och jag, blev naturligtvis upprörda när vi fick höra det här; hur kunde ett barn få försvinna på det här viset? Speciellt som vi flera gånger talat med lärarna om att Gunnar måste-måste-måste punkt-markeras - helst gå hand i hand med en lärare – eftersom han var ”rymningsbenägen”?

Många andra föräldrar var också upprörda, men av helt annan anledning. De var arga på oss, på att vårt barn stal uppmärksamhet från deras änglar. En kunde inte hålla sig och sa´ rakt ut till oss att ”Det är inte normalt att inte kunna lyda i den åldern, er jävla unge inte klok. Han borde psyk-undersökas”.

Nu efteråt förstår jag varför just den där kommentaren gjorde så ohyggligt ont. Någonstans innerst inne kände nog vi också att det var något som inte stod rätt till, även om vi då slog ifrån oss.

färdighandlat och -installerat

2006-10-06T14:39:00.000+02:00

All right:

Dator inköpt.
Operativsystem installerat.
Antivirusprogram installerat.
Trådlöst nätverk aktiverat.
Hopkoppling med trådlös skrivare klar.

Phu. Det blev sent igår.

Nu återstår att installera officepaketet & drivrutiner till digitalkamera samt att få igång mailen, men jag har ju hela helgen på mig…

Om man ska generalisera var det nog enklare att vara husmor på 30-talet, kraven var tydligare: föd barn, laga mat, städa. No more – no less, inte mindre jobbigt men mer tydligt.

Å andra sidan måste jag säga att det är en oerhörd tillfredsställelse när man får till något på det sättet jag lyckades igår, när skrivaren borta i arbetsrummet rasslar till då jag trycker på knappen i vardags-rummet!

Vad blev det då för dator? En Acer med 1024 MB internminne, 15 (eller var det 15,4?) tum skärm och 1,6GHz processor. Onödigaste bonusen är inbyggd webbkamera, men den kom alltså på köpet. Nu ska jag inte kolla på några priser och modeller på ett bra tag, jag har köpt något jag är nöjd med och betalat ett pris jag är nöjd med – case closed.

ny burk

2006-10-05T14:16:00.000+02:00

Man kan ju bli tokig i huvudet för mindre!

Efter många om och men så har vi konstaterat att vi faktiskt skulle ha stor glädje av en till dator i familjen.

Som det ser ut idag har vi en bärbar som jag har för mig själv, ingen får pilla på den (även om jag ser spår av sonen B´s små tassar ibland) och en stationär som maken och sönerna delar på. ”Delar på” förresten, mer ärligt vore att skriva ”...en stationär som maken och sönerna bråkar om”. Trots att vi delat upp den stationära med olika profiler och kompletterat med en äggklocka som alltid räknar minuter, så blir det bråk. Maken blir galen för att sonen G ”råkar” ändra inställningar som maken inte klarar att ändra tillbaka, sonen B upprörs över att han inte får plats med nedladdningar av musik och demo, sonen G tycker aldrig att han får tillräckligt med tid. Ingen av dem har någon som helst respekt eller disciplin!

Man kan undra varför inte maken och jag kan samsas om den bärbara? Ska jag säga sanningen så är det jag som säger stopp; han ändrar inställningar och spiller thé och hänger i timmar – jag skulle inte få en chans. Törs inte ge ens ett lillfinger för då slukar han hela armen :-)

Alltså är beslutet fattat, vi skaffar en till (prioriterar bort en del annat, det här inköpet svider i plånboken). Det är nu den verkliga galenskapen börjar; vad ska vi köpa?

Ska det vara någon speciell tillverkare? Viken sorts processor är bäst? Hur mycket internminne? Vad för sorts moderkort, grafikkort och ljudkort? Hur stor skärm och vilken upplösning?

Phu.

Jag är varken inte någon expert eller ens speciellt intresserad, så jag frågar stillsamt en pålitlig kollega om tips och utifrån det hittar jag något som verkar passande. Frågar dumt nog en annan lika pålitlig kollega och får ett helt annat svar.

Suck.

Kompromissar ihop deras idéer och kommer fram till något – då finns inte den att få tag i längre, har ersatts av en annan modell med andra kvalifikationer och helt annat pris.

Är tillbaka på ruta ett.

Sådär har det harvat runt ett par varv och jag är nu spytrött på alltihop. Ikväll kommer jag marschera iväg och köpa något och sen ska jag inte titta, prata eller jämföra något mer. Helgen ska ägnas åt att formatera, installera och koppla ihop den med hemmets nätverk och skrivare. Wish me luck!

sonen B

2006-10-04T14:21:00.000+02:00

Sonen B har ju hamnat lite i skymundan under hela processen med sonen G. B har stretat på vid sidan, han har pendlat mellan att vara exemplarisk och att vara toktrotsig – förmodligen allt för att få lite uppmärksamhet. Jag är sorgligt medveten om att krafterna inte räckt till; med allt trassel runt G och dessutom en tvåårig lillasyster så har B hamnat i skuggan.

Nu när allt lugnat ner sig lite försöker vi kompensera det här, inte på det viset att han får något materiellt extra eller att vi gör speciella krumbukter runt honom, utan bara det lilla att han får mer egentid med oss, både mamma och pappa.

Vi sitter ner och hjälper honom med de förhatliga matteläxorna. Vi följer och möter honom på de dryga promenaderna fram och tillbaka till hans träning. Vi hjälper till mer när han kör fast i sitt datapyssel. Vi lägger om familjens planer om det behövs så han kan gå på sina kalas (tjejernas rosa inbjudningskort fortsätter strömma in och nu ringer dessutom telefonen allt oftare också) och så att han kan haka på extraträningar när han vill.

Inget stort utan bara tid-tid-tid.

All träning har förresten gett resultat; han har kommit med i en ”talanggrupp” som de har på klubben – lite tuffare och lite högre krav men i hans tycke ännu roligare! Vilken lycka!

Det här gör honom gott. Man ser att vecka för vecka växer han lite och kliver fram ur skuggan. Jag tror och hoppas att den här asjobbiga perioden inte ger honom några djupare ärr, kanske blir han till och med lite starkare.

Frustrerande nog finns det faktiskt något som kunde ha hjälpt B genom den hemska tiden. Det finns stödgrupper för anhöriga till barn med den diagnosen som G har. Jag tror att det hade gjort underverk för B att vara med i en sådan syskongrupp (för att inte tala om för mig att vara med i en mammagrupp – det finns tydligen undersökningar på att mammor till barn med G´s diagnos mer eller mindre alltid åker på utbrändhet), han hade kunnat förstå bättre vad som pågick och sett att han inte var ensam om att sitta i den här soppan. Tyvärr fick han inte vara med (och inte jag heller för den delen) eftersom G inte har någon officiell diagnos…

Men jag är glad att kunna rapportera att solen alltså skiner även över brorsan B!

40+klubben

2006-10-03T12:55:00.000+02:00

Plötsligt (ja, jag ältar vidare, det här är min sida och jag gör som jag vill!) känns siffran 40 lite mindre farlig, kanske till och med rätt OK. Har några kollegor som igår plötsligt stämde upp i sång och gratu-lerade mig; grattis inte till födelsedagen utan grattis som välkommen in i klubben, 40+klubben.

Wow. Det här är coola, smarta, kvinnor som jag verkligen gillar! Personer som inte har något jagat i blicken utan glimten i ögat istället. De klär sig i egen stil utan att dras med för mycket av tillfälliga mode-nycker. De ger sig på projekt utan att fundera så mycket på vad andra ska tycka eller hur det ser ut – känns det bra så är det bra! Att jag får vara med dem!

Det är ju förståss ingen riktig klubb med stadgar och möten utan mer en gemenskap. Och eftersom jag inte riktigt känns mig bekväm i de skor jag stått i de senaste åren kanske jag redan tidigare borde ha kikat lite mer på de här kvinnornas inställning till livet än till någon sorts 30-årsideal. Kanske det ligger något i att det är nu det börjar?

tro

2006-10-02T12:25:00.000+02:00

Kan bli avundsjuk på dem som har en tro. Tänk så skönt att kunna vila i förtröstan av att någon/något har en plan för just mig. Att det finns en tanke, en idé och en mening med allt. Att kunna släppa sina bekymmer & bördor och vara övertygad om att någon vakar över en. Att kunna be och vara säker på att någon hör ens bön.

Eller är det bara slöhet - medveten eller omedveten - som gör att man lägger sitt liv i Guds händer? Att man själv inte orkar med vardagen, bekymmer, sorger och annat. Att det är lättare att lassa över alltihop till nästa instans?

Hädar jag nu?

Eller är jag bara avundsjuk?

Men jag kan inte hjälpa det, jag tror tyvärr inte att det finns någon puppetmaster som håller i mina trådar. Jag är rädd att jag får klara mig på egen hand.

ingen skillnad

2006-09-29T10:36:00.000+02:00

Kollade noga-noga-noga i spegeln i morse.

Nej.

Inga nya rynkor, inga gråa strån, inte värre gäddhäng än vanligt.

Allt kanske är som vanligt ändå?

Lustigt att bloggen dessutom firar 200-inlägg-jubileum just idag.

BUP

2006-09-28T12:23:00.000+02:00

Under vårens resa med G mötte vi många människor; lärare och annan skolpersonal förståss men också psykologer, experter, assistenter, administratörer & handläggare. Vi har varit i kontakt med folk från hans skola, folk från skolan som han egentligen tillhör, folk från den skola där han slutligen fick börja. Människor från stadsdelsnämnd har varit inblandade och slutligen kompetens från både privat och offentligt håll.

Attityderna har varit olika, alltifrån väldigt empatiska och kompetenta till arroganta, avmätta, överbelastade och byråkratiska. De flesta har dock varit hyfsade.

Det finns bara en kontakt som sticker ut på det mest fasansfulla vis, en instans som istället för att lappa ihop oss gjorde oss förtvivlade. Istället för att få oss att växa och förstå krympte vi, förolämpades vi och kränktes vi.

BUP.
Barn- och UngdomsPsykiatrin.

Vi hade väl otur, eller så var vi för sköra för att vara mottagliga (men är det inte därför de finns till?) men det vi möttes av där var bortom all kritik.

Vi hamnade i sittningar av olika varianter, både gemensamt med G och utan honom. Vi fick vårt föräldraskap sönderplockat i minsta detalj, de fick G att vända sig mot oss, de raljerade med våra försök att vara goda föräldrar, de fick mig att för första gången på allvar undra om jag verkligen var värd att leva.

I den djupa grop vi var tog det ett tag att fatta att det här inte skulle leda till något gott. Innan vi orkade eller vågade ifrågasätta vad som hände hann vi förvandlas till blöta fläckar i botten av den mörka gropen.

Sen satte vi stopp. Vi bröt alla kontakter med dem och sen lyckades vi kravla oss upp ur gropen för att idag stå på rätt solid grund. Tyvärr – om jag fattat saken rätt – leder denna brytning till att det blir oerhört svårt att få en officiell diagnos in i G´s papper och detta kommer troligtvis att orsaka praktiska problem längre fram.

Men det må vara hänt, jag kommer aldrig sätta min fot där igen.

G

2006-09-28T10:23:00.000+02:00

Det är konstigt – någonstans såg vi hela tiden att han var annorlunda än sina jämnåriga. Kanske var det på grund av att han har en tvillingbror som vi hela tiden uppmuntrade hans annorlunda-het, det var så skönt att de inte var kopior av varandra.

För övrigt känns det fel att referera till pojkarna som "han" och "brorsan". Deras gamla smeknamn, G och B, får komma till heders igen.

G har aldrig förstått sig på begreppet tid. Vi har köpt digital klocka, analog klocka, klocka med stora siffror och stora visare men det har liksom aldrig gått in. Vi har tragglat, förklarat, pekat, jämfört – inget funkar. Skolfröken har övat, tjatat och ritat utan resultat. Till slut har vi börjat köra äggklocka istället; "när klockan ringer ska du…". Jag har tänkt att det kommer när det kommer – alla är inte bra på allt.

Det var konstigt att han aldrig ville ens testa att cykla. Det var lika konstigt att han rör sig som en fisk i vattnet; G behöver knappt ens ta ett simtag för att ta sig tvärs över bassängen.

Maten har varit ett problem – långt bortom de matbekymmer man har med "vanliga ungar". G får helt enkelt inte ner mojsiga röror eller sådant som är för varmt eller för kallt. Han klarar inte att äta i "normal" hastighet, det är bara att acceptera att för honom tar varje måltid två-tre gånger så lång tid som för oss andra.

Små saker (jag skulle kunna komma med massa fler exempel) som var för sig kanske inte är konstiga, men sammantaget ger de en klockren bild av den diagnos han har.

Nu vet jag att det är vanligt att människor med G´s problematik aldrig lär sig klockan. Aldrig. På samma sätt är det vanligt att balansen inte är riktigt 100; det är därför som cykling inte lockar men simning, eftersom vatten kompenserar balansproblem. Beträffande maten är det bara att gilla läget; nya spännande anrättningar är bortkastat på honom, likaså variation. För oss gäller det att hitta ett par rätter som är rejält nyttiga och sen får han äta dem dag efter dag. Vi tycker det verkar urtrist men det är precis vad han behöver.

Tänk om någon hjälpt oss att se sambanden tidigare, att det aldrig behövt gå så långt som till vårens katastrof. Jag inser hur illa vi gjort G genom vårt tjat och vår okunnighet. Samtidigt går det inte att döma oss för hårt (väl?), alla små saker var för sig var ju inget konstigt? Jag försöker trösta mig med att nu är vi på bana igen, skadorna går fortfarande att reparera…

*** ändring: jag ändrar till att bara skriva initialerna av deras gamla smeknamn, att se hela namnen på skärmen kändes plötsligt VÄLDIGT blottande. G & B får det bli! ***

skattepengar

2006-09-27T14:43:00.000+02:00

Jag betalar gärna skatt.

Vill kanske inte gå så långt som Mona Sahlin genom att säga att ”det är kul att betala skatt” (för det var väl hon som sade det?), men jag betalar gärna.

Faktiskt.

Ur ett rent egoistiskt perspektiv kan jag se att under detta år har vi fått tillbaka förmodligen flerdubbelt mot vad vi betalat in. Jag kan identifiera huvudsakligen två saker som vi fått helt eller till största delen betalat av skatteslantar:

Ene sonens tandställning. Det här är en ytterst avancerad liten pryl som är specialformad efter hans trut och sitter uppkörd i gommen i syfte att vidga gommen (haha – som om han behöver större mun? Äh, jag skojjar bara; det här är tydligen något som kan ställa till problem för honom i framtiden om man inte fixar det nu).

Andre sonens skolgång. Efter en lång resa lyckades vi ju få sonen till en specialklass där han nu, tillsammans med ett fåtal andra elever, delar på hela tre lärare. TRE!!! Gissa vad det kostar?! Sen bör man ju se på det som att lägger man inte ner den här pengen idag kommer dessa barn kosta samhället (=skattebetalarna) massor om ett par år, summa summarum är alltså att alla vinner. Tyvärr är det ju dock inte alltid man kostar på sig att vara så långsiktig…

Vips ser jag att alla mina inbetalade skattekronor omvandlats till hälsa & livskvalitet för mina söner!

Jag har alltså redan nu fått mer är mina inbetalda kronor tillbaka och då är det ändå massor som jag fått utöver de två saker jag nämnt; BVC & billigt dagis för LillStumpan, läkarkontroll av ögonen på två av ungarna, cellprov för mig, mindre operation på maken… För att inte tala om att det faktiskt finns gatljus på gatorna, kollektivtrafik till rimligt pris och en massa annat man bara tar för givet.

Det jag hoppas är bara att så lite som möjligt av skattepengarna används till administration och att så få som möjligt missbrukar systemen (stämmer det verkligen att runt 25% av allt VABbande är fusk? Det är ju i sådana fall en absurd siffra.). Sen är jag nöjd!

blåslagen

2006-09-27T07:49:00.000+02:00

Satan i helvete, asch jag menar AJ TUSAN vilka blåmärken jag har efter träningen igår.

Tränar ju kampsport och vanligtvis brukar det bara vara lovsång från mitt håll över detta; en fantastisk träningsform, överraskande allsidig, suverän blandning av styrka & kondition och dessutom en mental fokusering som är oslagbar.

Passet igår var likadant, förutom att ett och annat blev en liten aning snett och skevt. Eller kanske jag var lite okoncentrerad och det straffade sig; idag sitter jag med stora blå-röd-gröna märken på både väl synliga och mer privata ställen. Kvinnojouren skulle larma direkt om de fick syn på mig, sjukvården likaså.

Det som slår mig (sorry, taskigt ordval) är dock hur många det är som tittar bort. Hur många som låter det passera och tittar överallt utom på mina märken. Hur många det är som inte andas om att faktiskt något kan vara rejält fel.

Tänk OM det var så att jag faktiskt fått stryk på riktigt – hade det då inte varit ett rop på hjälp om jag exponerat mina märken på det sätt jag gjort idag? Hur hade det känts då om alla tittat bort?

ålderns orätt

2006-09-25T15:15:00.000+02:00

På tal om villervalla och på tal om min åldersångest, läs villervallas fantastiska betraktelse om ålderns orätt. Läs allt, läs det om igen och läs kommentarerna - det berör mig djupt.

tidsbrist

2006-09-25T13:35:00.000+02:00

Läser vad Sara skriver och kan inte annat än instämma.

Hur ska man hinna? Jag jagar som en tok mellan allt och frågan är om det här kan kallas livskvalitet? Inte var det så här jag ville ha det?

Det hemska är kanske att jag inte har någon stor vision. Jag har ingen bild av mig själv drivandes ett vandrarhem i Jämtland eller så, ingen hemlig dröm om att flytta till spanska obygden och leva av att mjölka getter. Min dröm är mycket närmare än så; jag vill kunna njuta av den generösa utdelning jag fått i form av en make jag älskar i nöd och lust, tre barn som fyller mig av glädje & nyfikenhet, hälsa & fysik som tillåter mig att slå kullerbyttor även som vuxen. Till detta har jag ju jobb, lägenhet, landställe och annat som jag faktiskt gillar!

Hur ska jag då tagga ner i vardagen? Hur ska jag hitta ro en sketen måndag i september? Är det mig det är fel på? Funderar som Sara; är det jag som tagit mig vatten över huvudet? Tre barn, heltidsjobb, träning två – tre dagar i veckan, ambition att laga hygglig mat till min familj, ambition att hålla hem & barn något så när rena… Är det för mycket? Är jag en looser som förväntar mig för mycket och prioriterar för dåligt? Eller är det som villervalla (som tyvärr - men av förklarliga skäl - inte skrivit mycket på sistone, bläddra i hennes arkiv och hitta stora tankar) skrev någon gång för länge sedan – är det en bugg i systemet?

revansch

2006-09-22T09:54:00.000+02:00

Som liten var jag alltid ledsen över min stora näsa. Vid det här laget har jag hunnit växa i den, även om den fort-farande är rejäl. Den bekymrar mig sällan nuförtiden.

Annat var det då – jag grät floder och allra värst var det när TV-programmet ”från A till Ö” gick, de andra ungarna tyckte jag såg ut som Hedvig och jag ville bara dö. Jag HATADE det där pro-grammet, trots att jag egentligen borde ha älskat det; jag som redan tidigt gillade bokstäver, ord och Birgitta Andersson.

Nu ser jag att alltihop sätts upp igen, nu i teaterversion med Super-SnällaSilverSara och Myror-i-Brallan-Jonas i huvudrollerna. Jag vet inte på vilket ben jag ska stå – det är som hämnaren från det för-gångna ruskar på sig och kliver upp ur graven arm i arm med två av mina absoluta favoriter.

Det är med stor tillfredsställelse jag läser i Coop-tidningen Mersmak att (coola, välklädda, proffsiga) Jonas som liten tyckte att Hedvig var snygg! Det ni, gamla mobbingsadister på 70-talet; ni hade fel och Jonas hade rätt. Revansch!

döden-depp

2006-09-21T15:15:00.000+02:00

Är kanske lite morbid, men ibland undrar jag vad som händer om jag tvär-dör just nu. Bara plopp sådär; putz väck, borta, passé compose, bye bye?

Allt det praktiska hemma; skulle maken runda alla matsäckar, läxor, fritidsaktiviteter och julklappar? Vårt hem; skulle dammråttorna bosätta sig permanent där? Skulle min plats fyllas direkt av någon annan kvinna? Finns det över huvud taget något vettigt foto på mig så ungarna skulle ha en chans att komma ihåg hur jag såg ut?

De känslomässiga konsekvenserna runt familjen slår jag bort – dem vill jag inte tänka på.

På jobbet – vem skulle ersätta mig? Skulle någon hitta rätt bland mina papper? Ve och fasa, man kanske skulle upptäcka att allt mitt jobb är bortkastat?

Skulle någon komma till min begravning? Eller skulle min död vara på samma sätt som på som min födelsedag; gå totalt spårlöst förbi. En trist liten annons som ingen ser?

Suck. Det är inga glada tankar det här. Är det inte fram till nu som jag borde ha gjort alla de saker som jag ska gå till historien för?

Tankarna är definitivt triggade av 40årsdagen – jag har TOTALT snöat in på att det är massa dörrar som stängs för mig nu. Visst, kanske några andra dörrar öppnas, men dem har jag svårt att se. Det enda jag ser av dem är att det hänger PRO-skyltar på dem. Boule och bridge – det är vad jag ser framför mig.

ont, det gör ont

2006-09-20T15:24:00.000+02:00

HATAR att ha ont i huvudet. Alltid är det någon lustigkurre kom börjar svamla om fantomsmärtor och annat, medan jag lider och känner hur hjärnloben innanför höger ögonbryn håller på att växa ut och falla ner över höger öga.

Har alltid ont på samma ställe, undrar om det är något fel just där?

Det blir varken värre eller bättre beroende på om jag fumlar fram med eller utan glasögon, radion irriterar men utgör samtidigt en ljudridå mot allt spring i korridoren, solen ligger på så jag försöker mörka med persienner. Har några möten jag måste gå på (måste och måste – världen stannar väl inte om jag inte kommer, men jag får dubbel hög skit senare istället), egentligen vill jag gå hem och lägga mig men där är det tre små kycklingar som pockar på hela tiden.

Usch för huvudvärk.

mitt i natten

2006-09-19T08:34:00.000+02:00

Samma lilla stillsamma sak händer varje natt;

Vid ett-halv två vaknar LillStumpan och är kissnödig. Trippen till toaletten vill hon inte göra själv så självklart följer jag henne. Lika sömnvingliga bägge två fumlar vi oss fram i mörkret, gör det vi ska utan att tända någon lampa och sen tillbaka mot sängvärmen. Vem kan motstå den lilla trötta röst som viskar
- Mamma, kan du ligga hos mig en liten stund?

Inte jag. Kan och kan förresten, jag VILL inte. Vi kryper ner i hennes lilla säng och det tar inte mer än någon minut innan hon snusar gott igen. Jag njuter av vår lilla prinsessa, hennes doft, hennes små-svettiga sömntunga kropp, hennes hårfjun som killar mig i näsan.

Är så oerhört tacksam för att hon finns och för att jag får vara hennes mamma.

Tar de får stegen bort till min säng, sträcker ut mig och somnar om.

att rösta

2006-09-18T12:47:00.000+02:00

För första gången någonsin kändes det viktigt för mig att rösta. Alltså VIKTIGT på riktigt. Två anledningar:

* Plötsligt har det gått upp ett ljus för mig att jag inte kommer att kunna skydda mina barn mot allt i framtiden, de ska så småningom stå på egna ben och hur ska världen se ut där det sker? Man må tycka att jag borde ha begripit det här för länge sedan, men det är två olika saker att teoretiskt förstå och att verkligen fatta. Hu.
* Fick mig en tankeställare från en gammal FN-kille. Han hade jobbat som valövervakare och alltså med vapen beskyddat folk som kom för att avlägga sina röster. Människor riskerar sina liv för att praktisera sina demokratiska rättigheter – om jag inte tror att min röst spelar någon roll spottar jag dem i princip i ansiktet. Varje röst spelar roll.

När röstförrättaren stoppade mina kuvert i lådan kändes det bra.

firmafest

2006-09-15T15:07:00.000+02:00

Efter att ha varit på ett antal hemska tillställningar har jag mer eller mindre slutat gå på firmafester. Jag får hemska associationer till finlandsfärja, kollegor som krökar & kladdar, spyor bakom blomkrukor, hångel i hörnen – urk.

Eftersom jag inte vill se mina vanligtvis hyggliga och kompetenta kollegor i sådana här situationer stannar jag alltså hemma. Kalla mig sipp, men jag har svårt att ha respekten kvar efter så´na uppvisningar. Brukar få höra att jag ska släppa loss lite, men för mig har det inte med det att göra. För mig handlar det om att jag inte gillar att vilka beteenden som helst är ursäktade bara för att personen i fråga har ett par glas för mycket innanför västen.

Nåväl, i veckan var jag i alla fall med. Flera olika anledningar; jag har fått indikationer på att jag – i min arbetsledande roll – förväntas dyka upp, jag jobbar mycket med festgeneralen och han hade skvallrat om ett antal trevliga programpunkter, festlokalen låg bra till…

Alltså rotade jag igenom garderoben efter en acceptabel partyblåsa, kammade håret och piffade till ansiktet och gick dit. Mycket folk, trevligt mingel om än med tokstark fördrink, god middag med för-, varm- och efterrätt och trevligt bordssällskap – very, very nice! Direkt efteråt, när folk på svajiga ben började röra sig runt i lokalen….

…då smet jag hem!

Frid och fröjd för alla; jag har visat upp min privatsociala sida, inte varit så sipp, ätit en god middag och sjungit lite allsång men sluppit alla pinsamma uppvisningar (som jag dagen efter fick höra om; det hade varit precis så illa som jag befarade).

Nu när jag testat den här strategin och konstaterat att den funkar kan jag mycket väl tänka mig att gå på firmafest igen!

stroppigt värre

2006-09-14T15:08:00.000+02:00

Blir irriterad på Jan Guillou som vräker ur sig dryga åsikter om privatbloggande. Hör bara:

– Den som har tid att svamla på nätet dagarna i ända kan inte ha någon seriös sysselsättning eller seriösa avsikter.

Och så fortsätter han att det är…

… extra ointressant när människorna som skriver dagbok inte är kända för allmänheten.

Pang, pang bara.

Kan ju lugnt säga att jag tror att han inte bara har halva Sverige utan också halva västvärlden emot sig. Åtminstone jag tycker PRECIS tvärt om!

Beroende på vad som snurrar i mitt huvud för tillfället kan jag alltid och med lätthet hitta en blogg där någon utan att vara proffs-tyckare och utan att bli avbruten presenterar sina tankar. Det är inte folk som skriver för att försörja sig utan som publicerar sina tankar offentligt på blogg av andra anleningar. Vissa hoppas på att bli sedda, andra ”söker likasinnade”, några är opublicerade genier, någon vill ha lite datapyssel utan att kunna programmera, någon lägger ut fantastiska bilder som annars hamnat i en garderob, någon använder bloggen som ventil… Tror det finns lika många anledningar att blogga som det finns bloggare.

Jag gillar verkligen många av Guillous böcker, jag tycker oftast att han är bra som debattledare – nu hoppas jag bara att det här var en provokation för att skaka om i grytan lite.

symptom

2006-09-13T15:19:00.000+02:00

Lite mör i köttet, lite torr & kraxig i halsen, lite småsnorig, en liten blåsa på ena läppen. Är detta början på den stora höstförkylningen?

Ska hem och käka Berocca, C-vitamin, Esperitox och thé med honung i, med hjälp av detta och lite god vilja kanske jag kan vända skeppet.

läget på jobbet

2006-09-12T15:14:00.000+02:00

Omorganisationen här på stora företaget där jag jobbar förde med sig två saker; ett antal människor förlorade jobbet och alla vi andra flyttades in i nya organisationer och också i nya lokaler.

Jag är evigt tacksam att jag hör till dem som fick behålla mitt jobb, jag fick inte sparken. Behövs ingen utläggning om det, jag är bara glad.

Omorganisationen ställer fortfarande till kaos, trots att den spikades för nästan ett halvår sedan. Fortfarande är det oklart vem som ansvarar för vad, hos vem befogenhet & mandat vilar och vem som ska hängas när saker går åt pipan. För åt pipan går det – massvis faller mellan stolarna eller räddas i allra-allra sista sekund. Det hela känns hur flummigt som helst; outtalade förväntningar och krav kommer från ett håll och ska uppfyllas på ett annat håll, till stor del utan ledning. Asjobbigt.

Lokalflytten är en långdragen historia, ett skämt som ingen ens orkar skratta åt. Jag hade turen att få mitt nya rum rätt tidigt i kedjan, så även om jag bytte ett ljust och luftigt rum mot en oventilerad kupé (nåja, riktigt så illa är det inte, det är bara luftkonditioneringen som är lite svajig i den här delen av huset) är jag nöjd. Jag sitter centralt, har plats för ett litet sammanträdesbord och ett fönster går att öppna. Något som visade sig bli en glad bonus har varit mina nya grannar; folk jag förut bara sett i matsalen sitter nu vägg i vägg med mig och var visat sig vara jättetrevliga! De jobbar med andra saker men inom samma område, så det finns massor av inspiration & idéer att hämta. Jag slutar aldrig att förvånas över att det finns så många intressanta personligheter på den här totalt oglamorösa arbetsplatsen!

Så i slutänden får jag nog säja att jag är en vinnare i den här röran!

september

2006-09-11T12:50:00.000+02:00

September är en månad då saker händer. Vissa är världsrubriker, andra handlar om landet Sverige eller min egen privata sfär. Det enda de har gemensamt är att det är händelser som väcker tankar hos mig.

* Valet 2006. Blir det regimskifte eller ej? Jag tänker självklart rösta, det är en demokratisk rättig- och skyldighet. Sen kan jag dock i mitt stilla sinne fundera på hur pass mycket ena eller andra resultatet kommer att påverka just mig.

* Mordet på Anna Lindh 2003. Kom man någonsin fram till om det fanns någon politiskt bakom eller om det hela var en - i brist på annat ord - slump?

* World Trade Center 2001. Flygplanen in i skyskraporna. Vad ska man säga? Går det att begripa överhuvudtaget?

* Födelsen av mina söner 1995. Inget som blev någon tidningsrubrik men för mig personligen innebar det att livet vändes fullständigt upp&ner.

* 1966 – mitt eget födelseår. Är jag den jag var menad att bli? Var det nödvändigt av mina föräldrar att senare berätta för mig hur ful jag var som nyfödd?

nice surprice

2006-09-11T08:33:00.000+02:00

Bästa kollegan återfinns på marknadsavdelningen på stora företaget där jag jobbar. Tror ni inte människan stoppat ett internpostkuvert fullt med reklamkolor som trillade in i mitt postfack med morgonposten?! Bland facktidningar, datalistor och felrättnings-underlag låg alltså ett knöligt kuvert fyllt med seg, chokladsmakande härlighet!

Tack-tack-tack-tack! De smakade himmelskt tillsammans med kontorskaffet!

pojkarna

2006-09-08T11:56:00.000+02:00

Om bara ett par dagar fyller pojkarna år. Igen. Den här gången kommer det vara elva ljus var på tårtan (åh, tvillingförälderns eviga dilemma; ska det vara varsin tårta med egna ljus? Ska det vara en tårta med ljus tillsammans? En tårta men varsin uppsättning ljus? Och ska man sjunga för bägge samtidigt eller varsin gång och i sådana fall; vem sjunger man för först? Det som var så rätt förra året kan vara tvärfel i år…).

Nåja. Snart fyller mina små gullisar alltså elva och ändå var det som igår de låg nyfödda i sin kuvös, tätt intill varandra med för stora blöjor och fåniga toppluvor. För tidigt födda, lite gula, rätt luddiga av lanugo-fjun, med cpap & monitorer på den ene och extra filt runt den andre.

Resan har varit så lång, och ändå har den ju bara börjat. Vissa ögon-blick har varit så lyckliga att jag önskat att tiden kunnat stanna, andra gånger har oron känts så mörksvart att jag bara velat för-svinna.

Vad mycket vi gjort tillsammans, små bitar som format deras barndom; cyklat trehjuling, stekt pannkakor, gått fram & tillbaka mellan dagis-Konsum-hem, läst oändligt många sagor, övat in snitsen i slalombacken, brottats med galonisar, rest långa flygresor, kollat Bollibompa, läst läxor, byggt legotorn, övat pluttifikationstabell & glosor…

De är mina första barn och i många år trodde jag att de skulle vara mina enda. De har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag är oändligt lycklig & stolt över att få vara deras mamma.

ekonomi igen

2006-09-07T15:06:00.000+02:00

Ekonomi igen, förlåt om jag är tjatig, men HUR ska man få pengarna räcka?

Med hyggliga inkomster och utan utsvävande vanor är det ändå ofta mycket månad kvar i slutet av pengarna.

Alla våra utgifter finns ordentligt uppritade i ett excelark, hur jag än vänder och vrider är det faktiskt få som det går att skära i. Eller går och går – visst GÅR det, men hur smart är det att inte ha försäkringar till exempel? Eller att välja bort garageplats för att leta ruta varje kväll, betala biljett och definitivt åka på ett eller två inbrott per år?

Efter att ha gjort försiktiga undersökningar (folk talar hellre om sina äktenskapliga övningar än sin ekonomi har jag märkt) inser jag att våra utgifter är ytterst rimliga. Vi har inga fasansfulla lån eller speciellt höga boendekostnader. Inga gamla studielån eller tokiga kreditkortsskulder. Inga skyhöga el-, mobil-, Internet- eller telefon-kostnader. Hushållskostnaderna (=det man köper i mataffären) ligger på en hygglig nivå. Jag äter subventionerad lunch på jobbet, maken har matlåda. Kostnaderna för fritids och dagis är lägre idag än någonsin. Våra fritidsaktiviteter är relativt billiga och kräver inga större utrustningar. Bilen är varken flådig eller törstig. Semesterresor är av olika anledningar inte aktuellt, inte heller resturangbesök.

Vår lyx är stugan, men räknar man ihop kostnaderna runt den är de faktiskt betydligt lägre än vad vi kalkylerat med (vi räknar alltid på "worst-case-scenario").

Summa summarum; jag vet mer eller mindre vart varenda krona tar vägen, jag tycker vi använder dem klokt och ÄNDÅ räcker de inte.

Är det inte något fel då?

Är det Persson eller Reinfeldt som kan lösa mitt problem? Haha, dum fråga - klart jag får lösa det hela på egen hand!

inga fler

2006-09-06T08:40:00.000+02:00

En del av min 40års-sorg ligger runt det här med barnalstring.

Vi har tre underbara ungar, helt olika varandra men perfekta var och en på sitt sätt. Borde det inte kännas som det räcker nu? Borde vi inte vara nöjda nu?

Jo visst är vi det, rent praktiskt ÄR vi nöjda. Ingen av oss skulle orka börja om en gång till. Orkar inte oroa mig igenom ännu en graviditet, vill inte kämpa mig igenom ännu en förlossning, klarar inte att ta ansvar för ännu ett liv. Dessutom tycker jag faktiskt att jag börjar bli för gammal. Det är troligtvis inte pk (=politiskt korrekt) att säga det, men det är så jag känner. Jag vill hinna se mina barn bli vuxna, hoppas på att få njuta av barnbarn. Det är helt OK för mig att andra gör på annat sätt, men för mig personligen är 40 år något av en gräns. (Om jag sen - trots alla förebyggande åtgärder - skulle bli gravid, då vet jag inte i vilket läge frågan hamnar. Gud förbjude att den situationen uppkommer.)

Kan lassa på med andra, mer praktiska argument; man klarar sig knappt utan buss om man har mer än tre barn, vi skulle behöva byta lägenhet, vi skulle få mindre tid för de barn vi redan har, mindre tid för varandra och oss själva, mindre pengar i plånboken…

Nåväl.

Kroppen säger något annat. Har man en gång haft bebis i magen, känt små sparkar, snusat på mjölkkräkig nacke och fått den där stenhårda, kladdiga kramen, då släpper nog suget aldrig. Bara en till. Är det inte det som är meningen? Att föra släktet vidare och befolka jorden? Jag vill känna linningen spänna mot gravidmagen, köpa fula jättetrosor, vill ligga på MVC-britsen och tala om sug efter brieost. Vill köpa kläder i stl 50/56 igen, vill amma mitt i natten, vill byta en miniblöja.

Klarar knappt att se kollegornas nykläckta gullisar, läser med skräck-blandad förtjusning om magar och småttisar.

Med tungt sinne konstaterar jag att min chans faktiskt är förbi nu.

smaskigt gott!

2006-09-05T12:29:00.000+02:00

Beträffande ätbara grejer är jag inte så kinkig, eller det beror väl hur man räknar.

Kan hyggligt lätt ringa in de saker jag INTE äter; husmanskost (typ rotmos & fläsk), inälvsmat, puddingar… Ja, det är väl det.

Ge mig asiatiskt, friterat, kryddskarkt, libanesiskt, vegetariskt, onyttigt, italienskt, nyttigt, japanskt – det mesta slinker ner. Jag gillar kaffe, vin, thé, vatten, mjölk, öl, saft – jag dricker allt. På efterrättsfronten backar jag alltså för puddingar, typ brulée (hu!) men annars så; bring it on!

Är definitivt inte typen som alltid måste komma med förbättringsidéer som ”oj, med en nypa dragon skulle det här vara fantastiskt” eller ”jag dricker aldrig min latte utan lite kardemumma sprinklat över”. Trams. Det mesta är faktiskt antingen gott eller helt OK i alla fall!

I och med att jag är så smakmässigt medgörlig är det också tyvärr så att jag sällan hamnar i himlen på grund av något gott, jag mumsar i mig men hade oftast varit lika glad för något annat. Lite småtrist kan tyckas, men man kanske inte behöver vara kul på alla fronter? Det finns dock undantag och det smaskigaste av dem alla är GBs Carte d´Or Rocky Road. Länge bortplockad ur sortimentet men nu tillbaka och jag och många med mig jublar! Hör bara ”Fyllig chokladglass med marshmallows och pecannötter” – det är så man smäller av! När en så´n här kommer över tröskeln i vårt hem så är den min och bara min.

Sorry, man och barn – käka vad ni vill men håll tassarna från den här!

snart är det vinter

2006-09-04T12:36:00.000+02:00

Dags att börja inventera ungarnas vintergarderob; vad passar? vad passar inte? vad måste kompletteras?

Känns som det inte var länge sedan jag rensade undan alltihop och nu är det redan dags att dra fram bråten igen…

Nåja.

Om jag ger mig på att gissa kommer killarna behöva både jackor och kängor samt vantar och mössor. LillStumpan behöver overall och kängor, i övrigt har hon nog galonisar och annat så hon står sig.

Ett snabbt överslag i huvudet *räkna räkna* säger mig att det här inte kommer att landa under tre tusen (då räknar jag femhundra per jacka/overall samt femhundra per kängpar vilket är väldigt optimistiskt och inte speciellt flärdfullt), troligen är fyra tusen en mer trolig summa.

Suck.

Note to myself: avsätt hela septembers barnbidrag till detta.